Vilket sammanträffande det var att ämnet kom upp till diskussion under Valborg, samma ämne jag tänkt skriva om sen några veckor tillbaka.

Hur känns det att vara svensk i världen, och hur blir man bemött på resor som svensk? Hade det varit för några år sedan, innan jag började min inre resa, hade jag skruvat lite på mig och känt att jag inte riktigt kunnat bidra till diskussionen. Något fattas mig ju, det svenska utseendet. Kommer jag någonstans i världen är det många gånger omöjligt för många att ta in att jag är svensk, så oftast fastnar diskussionen där tills man reder ut det där med ursprung och adoption.

Numera blir jag varken förnärmad eller känner mig konstig för att folk har svårt att ta in det. Numera känner jag mig inte heller konstig när jag befinner mig i sällskap där det här diskuteras. Numera känner jag mig stolt att ha fler delar än en enda, svenskheten. I diskussionen den här kvällen berättar jag hur det är för mig. Jag berättar också att det snarare är en fördel när jag reser, oftast smälter jag in där folk är lite mörkare som jag.

Jag vet att det sägs att svenska kvinnor är vackrast i världen, men för 15 år sen boendes i Frankrike hörde jag en väninna säga samma sak om indiska kvinnor, och om mig själv. Det var typ andra gången i livet som det hände mig.

Idag hade jag aldrig bytt bort mitt utländska utseende för allt smör i Småland, ett litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort steg för mig. ❤