Lite mer än tio år har gått sedan den här natten.
Han kommer hem till mig senare än jag, den här kvällen har vi festat på olika håll. Redan när han kommer in känns det att energierna inte riktigt är som de ska, han verkar arg och ögonen är svarta. Det känns som om han inte är riktigt närvarande. Han vill ha sex, och det vill jag med, från början. Jag är ganska avklädd förutom mina trosor. Men inget blir som vanligt helt plötsligt befinner jag mig i ett hörn av lägenheten mot väggen. Han försöker tränga in i mig på ett hårdhänt sätt. Till sist känner jag en olidlig smärta när han lyckas i det mindre hålet, samtidigt som jag har hans hand uppe vid halsen. Jag ber honom sluta vilket han inte gör, smärtan fortsätter vara olidlig. Helt plötsligt är det över, han tar rocken som han har kastat på min säng och sticker iväg från lägenheten. Jag tar mig in i duschen det enda jag kan tänka på är att bli ren, att tvätta bort det smutsiga. Jag sprack och gick sönder, jag har fortfarande ont. Jag känner att jag inte orkar mer, medvetandet försvinner. Efter vad som känns en evighet kommer jag till sans liggandes i duschen, vattnet är fortfarande på. Vattnet har svämmat över, och delar av lägenheten likaså. Jag lägger ut nån handduk men bryr mig inte mer, tar mig ut ur lägenheten till en trygg famn som hjälper mig igenom resten av natten. Som säger att jag har blivit våldtagen och borde ringa polisen. Jag säger, det har jag inte alls. Lägenheten får såklart vattenskador och jag hittar på en historia om att jag städat, vatten runnit ut för en hink stod ovanpå brunnen i duschen. Den hinken var jag själv, när jag till slut inte orkade mer därinne. För fyra år sen kommer bilderna tillbaka så starka, hjärnan försökte skydda mig under alla dessa år. Ett år senare söker jag hjälp. Såren är läkta men mina ärr är ack så synliga. Fram tills nu har jag valt att inte i detalj dela mitt livs värsta natt hittills. Vem försöker jag skydda?
Månad: juni 2020
Vem försöker jag skydda?
Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.
Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.
Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.
Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.
Dina vackra ögon 