Igår åkte jag förbi högskolan här i stan och de byggnader där jag gick, minnena började fladdra förbi. Hur man skyndade in i byggnaden om man var något sen, hur man stod och hängde i vårsolen utanför på den lilla rasten mellan föreläsningarna. Hur man hastade iväg för att fixa pasta eller macka till lunch, för på den tiden var inte omgivning på samma sätt som nu. På den tiden var det fortfarande både kunskap och industri bredvid varandra.

Jag tror det är den tiden jag behöver börja titta på nu, för när jag åkte förbi igår så såg jag mitt 21-åriga jag. Det finns så mycket jag vill till säga henne också, den unga vuxna, precis som jag har bearbetat mitt inre lilla barn.

Det första jag hade velat säga mitt unga vuxna jag är, att inte försöka likna alla andra så mycket, eller följa vad alla andra vill. Våga stå för dina åsikter, även om de avviker, våga vara dig själv. Jag har haft så svårt att hitta mig själv. Att kunna känna lugn och vara trygg i vem jag är. Det har tagit tid att ta hand om allt det inre lilla barn har varit med om, men nu är det den unga vuxna tur.