Så här långt senare när jag tänker tillbaka på den relation som skadat mig mest av allt hittills så undrar jag hur jag stod ut. Hur stod jag ut med humöret, hur stod jag ut med ovissheten när det skulle komma ett utbrott? Hur orkade jag leva näst intill normalt?

Det har tagit lång tid innan jag har förstått att jag måste gräva där jag står. Att en stor del av hur jag var i den relationen handlar om barndomen, och vem jag var inom hemmets fyra väggar när jag var liten. Det gäller i de flesta kärleksrelationer tror jag. När det gäller vänskap och kompisar så tror jag skoltiden formar dessa relationer, och att det är där man måste gräva.

Idag hade mitt syskon fått en diagnos och vi hade fått hjälp allihopa förmodligen, men då, då fanns inget sånt. Aggressivitet, hetsigt humör och ständiga utbrott var det som styrde vardagen hemma hos oss. Även om inget var riktat direkt mot mig så gör det något med ett barn att leva i en sådan miljö. Det var mitt syskons humör som styrde allt inkulsive helger, semestrar, eller när vi skulle åka någonstans överhuvudtaget. Man visste inte om födelsedagen, julafton skulle kommas ihåg, eller något annat som var viktigt när man var barn.

Man kan tro att jag har det så bra jag som är så duktig, men det var ju mitt sätt att ta plats som liten att göra rätt och vara duktig. Jag tror det är ett barn som tar på sig den rollen i en familj som vår, med våld och aggressioner. Den duktiga, den präktiga som måste göra allt rätt. Det blir ett ok att bära om man tar detta med sig in i vuxenlivet och det gjorde jag. Sen brast allt när jag brände ut mig och blev sjuk. Det var meningen att jag skulle börja gräva där jag står.