Indisk mat igår, så gott! Det går alldeles för långt mellan gångerna!
I olika grupper och även i samtal med andra adopterade har jag förstått att många känner en avslappnande känsla när man går i på en restaurang som tillhör ens ursprung. Man känner samhörighet på grund av utseendet, och för en del så känner man en trygghet även i maten. För mig är det inte så. Det finns inget jag upplever jag kan spegla mig i, varken i maten eller utseendet. I adopteradesammanhang kan jag ibland känna mig avundsjuk på de som har dessa känslor.
De flesta som är adopterade från samma land kan spegla sig i varandra. För mig så är det inte riktigt så. Det pratas sällan om det. Jag kommer från Indien, men har inget typiskt indiskt utseende. När jag varit på träffar med andra från samma land som jag har det varit svårt för mig att spegla mig när det gäller utsidan. Många skulle säkert säga att det är en fördel, och att jag bara ska tacksam för att smälta in i majoritetssamhället mer på ett annat sätt. Såklart kan det vara lättare, men det ger en också svårigheter att känna tillhörighet fullt ut i adopteradesammanhang just när det gäller utseendet. Uppväxt under 80-talet och tonåring i början av 90-talet innebar främlingsfientlighet för alla som hade en gnutta brunare ton än majoriteten. Det är något jag knappt märkt av under hela mitt vuxna liv, något jag är tacksam för.