Det är en otrolig skillnad hur jag känner mig numera när jag presterar, jag känner mig lugnare och tryggare. Självklart blir jag glad när jag klarar av ett mål som jag har satt upp. Däremot skulle jag säga att jag är mindre euforisk.

Tidigare var mina prestationer en kamp på liv och död, en motgång sög mer än musten ur mig, den knockade mig totalt. Hela min existens hängde på hur det gick, gick det åt skogen slog jag på mig själv ordentligt och under lång tid. Jag ställde mig själv utanför i någon sorts skamvrå, och jag var definitivt inte lika bra som min omgivning. När jag tittar i backspegeln idag ser jag en enormt stressad person, och numera är det tydligt att jag också skulle gå in i väggen någon gång.

Hur kändes det när det gick bra då? Jag blev euforisk och gick omkring i ett ständigt rus som varade under ganska lång tid. Varje gång det gick bra så kändes det som om jag hade vunnit VM-guld. Plötsligt var jag med i matchen, fick ett värde, fick vara med som en jämlik i min omgivning.

Hur är det numera? Idag har jag en helt annan säkerhet när jag tar mig an något och sätter nya mål. Jag känner mig säkrare på att jag ska lyckas, och går det emot så skruvar jag lite till så brukar det lösa sig till slut. Jag värderar mig själv högre än på mycket länge, och vilar i mina gamla prestationer samt känner mig nöjd. Stressen har minskat när jag slutat jaga. Balansen är mer närvarande när jag slipper åka berg- och dalbana med känslor av vinst och förslut.

Har jag tappat geisten? Det skulle jag inte säga, jag kommer fortsätta prestera men går det inte vägen så ramlar himlen inte ner.