Adopterad

Är det bara då vi har lyckats?

av Linda

Ibland känns det som en tävling. Vem har haft minst problem när det gäller sitt ursprung? Vem har uppfattats som mest svensk? Det finns så många frågor.

Vad jag pratar om? Jag pratar om inlägg och diskussioner i olika grupper och forum som jag är med i på Facebook för adopterade. Det känns som om många vill bräcka varann, och tala om att ”jag har minsann inte haft några problem för att jag har alltid accepterats som svensk oavsett mitt ursprung”. Är det bara då vi har lyckats? Är det bara då vi kan säga att adoptionen är lyckad när någon är som svensk som möjligt, eller haft så lite problem som möjligt gällande sitt ursprung? Det tycker inte jag…

Att många av oss får en svensk kulturell bakgrund är inget konstigt. Det sker automatiskt när vi kommer hit, till skillnad från den som invandrat eller är född här av föräldrar med annat ursprung och annan kultur. Att anpassa oss är i princip inget vi behöver göra, men det som sticker ut är utseendet. Såklart är det annorlunda om man adopteras som lite äldre, då finns det en hel del som man har med sig från ett annat land. Jag har alltid varit lite avundsjuk när det gäller de som kommit hit, eller som har föräldrar som har en annat ursprung och en annan kultur. För dem är det nog ändå lite tryggare att ha något att relatera till, för mig finns det ingenting. Trodde jag…

När jag väl tog steget att närma mig mitt ursprung, och min identitet som adopterad, visade det sig att det finns en hel del information även om det finns mer att önska. Från början kändes det som sagt att det inte fanns någonting, och den här resan är en resa som man måste börja själv. Det finns rätt lite draghjälp och motivation. Som vuxen adopterad känner i alla fall jag att det alltid har förväntats att ursprungets ska stoppas undan. Inombords har det där varit en lång kamp, att göra ingenting till någonting och vara stolt över den blandning som är jag.

När tycker jag att vi har lyckats då? Jo det är när vi ser identiteten som en helhet med flera beståndsdelar, när vi inte ser en annan bakgrund som ett hinder, när vi inte ser svenskheten som den enda vägen att gå, när ett närmande till ursprungslandet inte ses som konstigt utan naturligt. Jag skulle kunna fortsätta lite till. Det är ingen tävling om vem som är mest accepterad i samhället eller inte, det finns plats för oss alla oavsett var rötterna finns.

Det svenska folkhemmet består inte enbart att falukorv och makaroner idag, utan lika mycket av sushi, falafel och curry. Det vill säga en salig blandning av allt, och en blandning är jag.

 

Ett svenskt namn är ingen garanti

av Linda

I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.

Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.

Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.

Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.

Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.

Bara någon ville vara med mig

av Linda

Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.

Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?

Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.

Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.

Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.

Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.

Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.

Gränslös

av Linda

Jag är inte gränslös i vanliga fall. Jag vet oftast vad jag tycker, och har en åsikt om hur saker ska fungera enligt mig. I relationer är jag gränslös, i relationer vet jag ingenting. Det tog lång tid att förstå hur det låg till, och lång tid innan jag började jobba med det.

När jag blir förtjust, förälskad, eller kär i någon, och det besvaras, så känner jag mig utvald precis som det ska vara. Om relationen håller i sig så går det efter ett tag över till att jag anpassar mig väldigt mycket. Mycket tid går åt att känna att objektet för min förälskelse är mer värd än jag själv som person, och någonstans där börjar den osunda anpassningen.

Vad hände då i den relationen som skadat mig mest i livet? Från början skedde allt nästan över en natt och vi sågs varje dag. Jag levde i ett rosa skimmer jag aldrig ville skulle ta slut. Så småningom vann han mitt förtroende, fast det satt långt inne. Helt plötsligt hade jag berättat om min uppväxt, och om jobbiga saker som hänt under barn- och ungdomstiden. Saker som jag inte berättat för någon annan förut. Vi verkade dela en del av min berättelse, eller i alla fall sa han det, och det fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

Kontrollen kom inte över en natt, kontrollen kom smygande. Det började lite ”konstruktivt” och för att försöka ”hjälpa mig bli bättre”, det här med att han kritiserade mitt beteende och även mitt utseende. Det var långa haranger och utskällningar nätterna igenom hur dålig jag var, och hur ingen stod ut med mitt beteende. Många nätter sov jag som mest ett par timmar.

Det fanns några saker som var återkommande och som upprepade sig gång på gång. Jag skulle inse att svenska killar vill ha svenska tjejer, jag skulle inse att killar inte gillar tjejer med kort hår, och att mina runda former gör att killar inte är så intresserade. Just de här sakerna som varit ett gissel för mig och mitt mående när jag växte upp, och de kom att bli det även som vuxen i den här relationen. Han lyckades hitta mina svaga punkter och använda sig av dem för att bryta ner mig.

Varför stannar man kvar i en sådan här relation? Jag vet att det är många som undrar det. Mitt egenvärde blev noll till sist, och känslor från barndomen gjorde att jag hade svårt att hantera hans sätt att långsamt bryta ner mig. Jag isolerade mig själv för jag upprepade samma mantra som han, att jag inte kunde befinna mig i sociala sammanhang på grund av mitt beteende. Jag blev rädd och osäker och valde bort att träffa folk till sist. Man får heller inte glömma att i en sådan här lång relation som det ändå var, även om det var fram och tillbaka, så fanns det ljus och romantik. För mig tog det lång tid att förstå att ljus och romantik användes för att få mig kvar i position, när gummibandet var på väg att töjas ut för långt.

Jag öppnar mig inte så gärna i mina relationer. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven om jag blottar hela mitt inre, eller vågar säga hur jag egentligen känner det. Den här gången blev det långt värre än att bli övergiven. När jag väl förstod hur hela den här relationen var hade det gått sex år, och minnet av ett övergrepp kom tillbaka till mig. Det var då jag började min väg att bli hel igen.

Det skrämmer mig…

av Linda

Det skrämmer mig att många av oss som är adopterade har anammat SDs retorik. Det skrämmer mig fortfarande att man tror att det finns någon sorts gräddfil bara för att man är adopterad, och att man inte kommer att råka lika illa ut som alla andra för att ”man är ju svensk”. Hur konstigt låter inte allt detta? Det kommer knappast vara så många som kommer be en visa passet innan de börjar klanka ner på människor med annan bakgrund än svensk. Det sorteras alltså även i våra egna led.

Det skrämmer mig att det i forum och grupper pratas i termer av ”islamiseringen” i samhället, och vad religionen islam har gjort för skada i Sverige och världen. Även den retoriken har letat sig in. Hur tänker man där? Det finns nog en hel del adopterade som från början faktiskt är muslimer. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt, och att vissa utomeuropeiskt adopterade nog tror att de är vita, och har blont hår. Detta trots att vi är många som fortfarande bär sår som vi fått när det klankats ner på vårt utseende och vår hudfärg genom livet.

Vi pratar ofta i grupperna och olika forum om hur vi adopterade inte alltid känner att vi får plats, och nu sorteras det även från vårt håll, där många menar att ”vi är ju i alla fall svenskar”. Vad fan är det för uttryck? Medborgarskapet har ju inte ett a- och b- lag så vitt jag vet.

Jag blir förvånad när jag ser att så få gillar eller kommenterar de inlägg som handlar om mångfald och inkludering i några av de grupper som jag är med i, istället är det mest tyst. Är det för att man inte vågar stå för sin åsikt, eller för att man inte håller med? Jag håller med den som sa att vi borde känna solidaritet med övriga som inte har svensk härkomst. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt även i det fallet, tyst, neutral och diplomatisk, väldigt svenskt.

Jag antar att man är tyst om man alltid har känt att man har hört till. Min egen upplevelse av främlingsfientlighet och rasism kommer alltid vara i min motor. Har man inte upplevt vit makt, Ultima Thule, och nynassar, som jag gjort i min gamla hemstad, kanske det är svårt att hitta den motorn. Det börjar där, med tystnad, en del sortering, anammande av en viss retorik, men fan vet var det slutar.

I valets vågskvalp

av Linda

I slutet på 90-talet exakt för 20 år sedan så lämnade jag Nyköping och Nyköpingstrakten för Malmö. Jag lämnade en stad/trakt där jag under hela uppväxten kände av ett kallt klimat med främlingsfientlighet och rasism, det var det som fick mig att ta till ”flykten”. Malmö kom att bli mina drömmars stad precis som titeln på Per Anders Fogelströms bok. Många av er som läser det här undrar säkert hur det kunde bli det, med tanke på hur bilden av Malmö sprids med skjutningar, gängvåld och annat. När jag klev ut på gatan utanför mitt hem för 19 år sedan så var det för första gången som jag kände mig fri, fri att inte behöva känna mig annorlunda än de andra på gatan på grund av min härkomst. Idag är jag, liksom många, bedrövad över hur de bruna krafterna gick framåt om än inte lika mycket som jag befarade. Idag funderar jag också på när/om de blåa kommer sträcka ut handen och ta makten med hjälp av SD.
Jag har alltid haft tydliga åsikter hur jag anser samhället ska vara men inte tidigare tagit steget att engagera mig. I början av förra veckan tog jag beslutet, det är dags nu. Sedan jag vågade möta mig själv i min bakgrund som adopterad, min härkomst, min nationalitet, och alla andra delar som är min identitet, så vågar jag stå upp för mina politiska värderingar mer offentligt. Tidigare har jag alltid velat hålla mig mer neutral och velat anpassa mig. Det går att göra mer än att rösta en gång var fjärde år. För mig så kommer mångfald och allas plats i samhället alltid ligga mig närmast om hjärtat, fler möten mellan människor inte färre, och en fördelningspolitik som kommer alla till gagn. Jag väljer att ta steget för samhället, och för framtiden.

Just nu

av Linda

Vännen och jag pratar om samhällsklimatet vilket vi båda två är överens om att det hårdnat för många människor med annan härkomst än svensk.
Vi kommer in på främlingsfientlighet och rädsla hos vanligt folk både i Sverige och i Danmark. Vännen menar att de flesta är för olika kulturer, och att det finns en öppenhet trots det hårda klimatet på andra sidan sundet liksom här. Jag håller inte med. Jag tänker det är tvärtom, och att vi har snarare skruvar klockan bakåt än framåt just nu.
Jag känner det ofta är svårt att nå fram med hur det faktiskt ser ut. Hur en hel del bland adopterade vittnar om hur de personligen blivit utsatta för det hårdare klimatet, och en del uppmanas åka hem.
Det mesta som händer oss adopterade stannar mellan varann, och i olika grupper/forum där vi möts och delar våra tankar.
Delar vi med oss för sällan av alla de saker som inte är ok som händer oss? Jag tror tyvärr det, vi är rädda i många fall att inte bli trodda. Att det viftas bort med att ”ja men du är ju svensk och inte som de andra”. Det börjar alltid så, att sortera in olika grader, men fan vet var det slutar.
#identitet #adopterad #adoption #mångfald

Öresund

av Linda

Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.

Viktigt att skilja på mångfald och adoption?

av Linda

I och med mitt skrivande, och min aktivitet i grupper för adopterade och även för föräldrar som adopterat, märker jag att det verkar viktigt att separera mångfald från adoption. Framför allt så är det många adopterade (fler än jag trott) som provoceras av att koppla ihop den problematik som människor med utländskt ursprung kan uppleva, med den problematik man kan uppleva som adopterad.

För min del har det aldrig var varit en fråga om att separera dessa två, och för mig så har det varit en självklarhet att se mig som en del av mångfaldssamhället. Kanske bottnar det i det jag skriver om, de problem som jag själv har haft genom livet. För min del har adoptionen i sig inte främst varit det problematiska, utan konsekvenserna av att inte se svensk ut även om jag är det.

Det uppstår mycket diskussioner i grupperna när frågan huruvida vi känner oss svenska rakt av kommer upp. Jag identifierar mig som alltid med kokosnöten, vit på insidan och brun på utsidan. Jag är bosatt i Malmö för att här hittade jag min plats oavsett mitt utseende.