Adoption

Fel är en trigger

av Linda

Förra veckan kände jag att jag hade gjort fel. Vad är fel? Fel kan vara olika för olika människor. Det är i alla fall en trigger för mig, något som jag fortfarande ibland kan ha svårt att hantera. Jag bannar mig själv riktigt rejält när jag tycker jag har gjort fel. Jag lägger av direkt, jag lägger ner helt enkelt.

Den här gången noterade jag dock att något annat hände, det kom andra tankar i huvudet efter en stund.

– Vad handlar detta om egentligen?

– Var ser jag mig själv i den här delen?

– Om jag skulle föreställa mig hur jag vill hantera när jag gör ”fel”,
hur skulle det se ut?

– Hur ser mitt nuläge ut?

– Vilka förändringar behövs?

Jag fick en aha-upplevelse… jag coachade mig själv! ⭐️
Det är häftigt att jag applicerar den metod jag lärde mig på utbildningen som jag gick.
Det gäller att hålla i och få tänket att bli en vana.

Tillbaka blick 1/2

av Linda

2023 kändes som en enda lång transportsträcka. När jag tittar tillbaka så ser jag dock att jag verkligen fick möjlighet att uttrycka mig och vara en röst. Jag skrev en ledare om hur det är att vara adopterad från mitt perspektiv, i Adoptionscentrums medlemstidning. Mitt perspektiv är att inte vara särskilt intresserad av rötter och ursprungsland.

Kan man knyta an till någon annan?

av Linda

Redan som bebis fick jag en stark anknytning till min storasyster. Det var vi, vi var sammansvetsade, och jag följde med henne överallt. I backspegeln förstår jag att den anknytningen kanske till och med var starkare än till mina föräldrar för det var hon och jag, och jag trodde det skulle vara så för alltid. Hon är mycket äldre än mig och lämnade hemmet med buller och bång tidigt när hon kunde flytta hemifrån. Visst, jag var mycket med henne och hennes sambo ändå, men den dagliga anknytningen var borta.

Några år efter hon lämnade hemmet så får jag sedan reda på att jag ska få ett syskonbarn, då är jag 11 år. Hela min värld rasar samman, och det enda jag kan tänka på är att min familj ska glömma bort mig och att ingen ska älska mig något mer. Idag när jag jobbat med mig själv under många många år förstår jag att det är här jag stänger av mig. Hjärtat sluter sig, och jag får jobba hårt för att läka såren jag fått.

Jag känner att jag har flytt från många saker, och att det här är ytterligare en. Kanske kunde fokus på studierna, vännerna, festandet, jobbandet, resandet döva mycket, men det kunde aldrig riktigt döva att jag ville ha min trygghet tillbaka, min storasyster. Det har alltid funnits där som ett stort svart hål genom mitt vuxna liv. Jag har tidigare skrivit om vår familj och hur den är sammansatt i inlägget En konstellation utan givna ramar, och idag förstår jag att vi alla tre har sökt oss själva på olika sätt genom livet. Svårast har det varit för mig, jag som kanske har biologiska kopplingar i ett land långt borta, om det finns några kvar. Innebär det då att min familj kom längre ifrån varandra, och innebär det alltid att biologin vinner? Nej, i mitt fall löstes den största knuten upp och jag fick tillbaka min trygghet.

Hur det gick till? För snart tre år sedan så fick jag tillbaka min stora syster, och det starka band som vi alltid haft bekräftades av oss båda. Vi har pratat om gammalt, nytt, och idag vet jag att de starka känslor jag alltid har haft har varit ömsesidiga. Anknytningen uppstod nästan direkt när jag kom till Sverige.

Att jag inte har skrivit så mycket på väldigt länge har nog inte undgått någon som följer mitt bloggande, jag har hela tiden känt att jag måste skriva av mig när jag mår dåligt. En kollega sa häromdagen när jag klagade på att jag inte har någon skrivlust, varför fortsätter du inte skriva? Skriv om hur du mår bra nu, och vad du har gjort för att komma dit du är just nu. Det tänker jag försöka ta fasta på och försöka med. Det här får bli första testet, fortsättning följer.

Att omfamna sin inre ”Svensson”

av Linda

Jag tror att man måste omfamna sin inre ”Svensson” om man nu har en, och det har jag. Det är inte så konstigt att jag har velat stoppa undan den om man tittar på den resa som jag har gjort. Att försöka ta plats i storstan är inte det lättaste till en början, och jag tror att för många med mig så är det ”Svensson” som ryker.

För mig har det länge handlat om att villorna, medelklass och ”Svensson” är förknippat med tristess och ett lunkande som aldrig tar slut. För mig har det också mest handlat om den biologiska familjen, den familj som vi inte är. När man sticker ut och inte riktigt passar in bland alla andra, när det är något som skaver, då är det svårt att bli vän med sin ”Svensson”.

Men allt annat runt omkring då? Allt som inte bara handlar om familjer är biologiska eller inte. Tittar man på vår familj lite von oben så var vi, och levde vi, på precis samma sätt som alla andra. Vi var den fotbollsspelande familjen som åkte till fjällen på vintern, och kuskade runt Sverige på sommaren. Vi träffade släkten, och började åka utomlands på semester när vi blev lite större. Dansbandsmusiken strömmade ur högtalarna i mormors kök och hemma hos oss, tipsextra på tv hemma hos farfar, lördagarnas eviga väntan på Dallas. Någonstans mitt i allt detta finns en trygghet, någonstans mitt i allt detta finns den största delen som är jag.

Det är inte så längesedan jag insåg att jag behövde sluta slåss mot min inre ”Svensson”, och omfamna min alldeles vanliga medelklassuppväxt, för det är den största delen av mig. Jag behöver fortsätta lyfta blicken och titta på den tiden från ovan. Det är inte så konstigt att Vikingarna strömmar ur mina egna högtalare ibland också. Inte för att det är bra, utan för att tonerna får mig att känna mig trygg.

Att släppa taget

av Linda

Jag borde veta att om jag släpper taget kommer något nytt, men jag tror att jag aldrig riktigt lär mig. Jag har känt mig fångad i mitten under väldigt lång tid nu, men kanske framför allt när jag var sjuk och tiden därefter. Det har tagit lång tid att ta sig upp, och kanske har jag inte nått hela vägen upp ännu, men idag känner jag i alla fall igen mig själv.

Jag väljer att släppa taget om en del av mitt engagemang och en del av mina poster. Mitt engagemang handlar mest om andra, men jag behöver titta inåt istället. Vad behöver jag för att må bra och komma framåt? I samma stund jag bestämde mig för att släppa taget dök en fantastisk möjlighet upp, en möjlighet att öka min inspiration till att skriva mer. Tillsammans med andra adopterade och föräldrar som adopterat skriver jag på Instagram under kontot Fokus adoption. Det är så otroligt givande och roligt och jag känner verkligen hur jag vill komma igång med mitt skrivande igen. Det gäller att våga släppa taget och påminna sig om att det alltid kommer något nytt, även om det kan ta lite tid. ❤

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

21 år idag!

av Linda

Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.

Home is where the heart is. ❤

https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/

Svensk i världen

av Linda

Vilket sammanträffande det var att ämnet kom upp till diskussion under Valborg, samma ämne jag tänkt skriva om sen några veckor tillbaka.

Hur känns det att vara svensk i världen, och hur blir man bemött på resor som svensk? Hade det varit för några år sedan, innan jag började min inre resa, hade jag skruvat lite på mig och känt att jag inte riktigt kunnat bidra till diskussionen. Något fattas mig ju, det svenska utseendet. Kommer jag någonstans i världen är det många gånger omöjligt för många att ta in att jag är svensk, så oftast fastnar diskussionen där tills man reder ut det där med ursprung och adoption.

Numera blir jag varken förnärmad eller känner mig konstig för att folk har svårt att ta in det. Numera känner jag mig inte heller konstig när jag befinner mig i sällskap där det här diskuteras. Numera känner jag mig stolt att ha fler delar än en enda, svenskheten. I diskussionen den här kvällen berättar jag hur det är för mig. Jag berättar också att det snarare är en fördel när jag reser, oftast smälter jag in där folk är lite mörkare som jag.

Jag vet att det sägs att svenska kvinnor är vackrast i världen, men för 15 år sen boendes i Frankrike hörde jag en väninna säga samma sak om indiska kvinnor, och om mig själv. Det var typ andra gången i livet som det hände mig.

Idag hade jag aldrig bytt bort mitt utländska utseende för allt smör i Småland, ett litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort steg för mig. ❤

Just nu

av Linda

Det var längesedan jag skrev ett just nu inlägg. Som vanligt vid de här tillfällena känns det lite som en berg- och dalbana inombords, men en sådan tur som är rolig, en tur där jag skrattar nästan hela tiden. Just nu händer det mycket i mitt liv, och jag fortsätter hitta vägen fram i min identitet.

Det kan bli känslosamt för mig även i de stora sammanhangen, och ni som följer mig vet att jag sedan förra sommaren engagerat mig politiskt. Igår befann jag mig i mitt första stora sammanhang, distriktskongressen. Under dagen hamnade jag bredvid en lite äldre herre som påminde mig om min farfar, de hade samma aura runt sig.  Jag kände mig stolt där jag satt, att jag för engagemanget vidare. Farfars engagemang som kanske framför allt var fackligt, men det var ingen tvekan om var han hade sin politiska hemvist, samma parti som jag.

Jag har gjort en klassresa på egen hand, men i och med mitt engagemang knyter jag an till en annan del av min bakgrund. Lika mycket som jag har försökt fly från mitt indiska ursprung, så har jag försökt fly från mina föräldrars bakgrund, arbetarklassen som blev medelklass. Jag har hittat hem, och lagt dit ytterligare en pusselbit i pusslet om mitt liv.

Det enda som saknades igår var att jag inte kunde lyfta luren efter kongressen och ringa till farfar.

56556970_665983010511788_9133932680105164800_n