Adoption

Öresund

av Linda

Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.

Viktigt att skilja på mångfald och adoption?

av Linda

I och med mitt skrivande, och min aktivitet i grupper för adopterade och även för föräldrar som adopterat, märker jag att det verkar viktigt att separera mångfald från adoption. Framför allt så är det många adopterade (fler än jag trott) som provoceras av att koppla ihop den problematik som människor med utländskt ursprung kan uppleva, med den problematik man kan uppleva som adopterad.

För min del har det aldrig var varit en fråga om att separera dessa två, och för mig så har det varit en självklarhet att se mig som en del av mångfaldssamhället. Kanske bottnar det i det jag skriver om, de problem som jag själv har haft genom livet. För min del har adoptionen i sig inte främst varit det problematiska, utan konsekvenserna av att inte se svensk ut även om jag är det.

Det uppstår mycket diskussioner i grupperna när frågan huruvida vi känner oss svenska rakt av kommer upp. Jag identifierar mig som alltid med kokosnöten, vit på insidan och brun på utsidan. Jag är bosatt i Malmö för att här hittade jag min plats oavsett mitt utseende.

Vad har jag saknat?

av Linda

Jag har skrivit väldigt mycket om det som jag tyckte var fel under uppväxten, men jag skriver sällan vad det var jag saknade. Rent materiellt fanns det ingenting, men jag önskade alltid mer av omgivningen. Jag har aldrig tyckt om när livet är statiskt och när det rullar på i samma gamla hjulspår, och det gör det på väldigt små orter. Det gör det såklart även här i storstan för de som inte är så benägna att ta del av det utbud som finns, men här kan man i alla fall välja.

Något annat jag alltid saknat är öppenhet och nyfikenhet mot det som är nytt och annorlunda, istället frodas rädsla och misstankar mot det som inte passar in i den givna normen. Jag har även alltid haft svårt att förstå de som skapar problem där det inte finns några konkreta. Jag antar att de inte är så tillfreds med sitt liv och inte har förmågan att förändra sin egen situation.

Alltid lika beklämd

av Linda

Here we go again… Jag blir lika beklämd varje gång en förälder som adopterat visar främlingsfientlighet, aggressivitet och har gått på den retorik som SD håller sig med. I min värld är der absurt när man adopterat barn från andra sidan jorden att lägga sin röst på SD eller Medborgerlig samling. Har man utlandsfödda barn borde det ligga i dessa föräldrars intresse att motverka det utanförskap som kommer komma om det går riktigt illa i valet. Återigen är jag glad att jag växt upp i ett hem där mitt ursprung alltid varit helt öppet, och där det även funnits en öppenhet gentemot människor från andra länder. Trots att jag är vuxen nu fortsätter dessa två att förespråka allas lika värde oavsett etnicitet. ❤

Är det så konstigt?

av Linda

Är det så konstigt att jag alltid känt mig annorlunda egentligen? Efter att ha varit uppåt landet förra veckan snurrar tankarna precis som de brukar göra när jag tvingas möta det förflutna.

Jag har aldrig riktigt valt så som man ska göra här i livet, jag har alltid valt efter intresse och efter känslan. De val som jag gjort har inte direkt mötts av några hejarop, eller ett uns av nyfikenhet. Nu när jag reflekterar över detta så är det a och o för mångfald och inkludering att vara nyfiken, uppmuntrande och intresserad, oavsett människors livsval. Det kommer ge dem den trygghet de behöver för att kunna fortsätta på den väg de valt.

Vi backar bandet till gymnasiet, jag läste språk för att jag kort och gott älskar språk. Min omgivning (inte min familj) ställde sig frågande om det verkligen kunde bli något av det, det var ju inte natur, ekonomi eller något annat praktiskt. Det kom aldrig något ”vad spännande”, eller något ”så bra du valde efter intresse”, men jag fortsatte på den inslagna vägen. Samma sak när jag flyttade 50 mil för att plugga vidare, det vad ju heller inte ett bra val för i Skåne kunde man ju inte bo. När det sedan bar iväg utomlands blev det inte London eller Barcelona som för de flesta, trots att jag hamnade vid Medelhavet fast i ett annat land. Listan kan göras lång med andra val som inte riktigt passar in.

Mitt relations- och familjeliv kan lämna mycket mer att önska, men trots allt som hänt så står jag fortfarande upp någorlunda rak i ryggen. Där passar jag inte heller in i mallen vad man som snart 40-åring ska ha.

Men tänker ni är du en sån som behöver andras gillande? Nej, då hade jag inte fortsatt på min inslagna väg. Det hade bara varit väldigt skönt att någon gång få någon positiv kommentar om det som jag har gjort här i livet, så att jag ändå kunnat känna att jag hör till och inte är konstig. På något sätt har det varit en kamp att under livets gång inte känna sig så ensam.

Det positiva som kom ut av förra helgen är att vi faktiskt i vår lilla familj känner och tänker i princip samma sak. Det för oss närmare varann i vår lilla enhet, och det känns tryggt.

Den johanssonska kampen

av Linda

Nu har jag varit uppåt landet, och det blev av att jag åkte på kusinträffen. Det som slår mig mest är hur olika de båda sidorna av min släkt är.

Den här träffen ägnas åt fysik och tävling, och nästan alla kusiner är taggade till tusen. Mitt vuxna jag försöker ha ett fågelperspektiv på det som händer den här dagen och kvällen, om jag får säga det själv så lyckas jag ganska bra.

Jag tänker mycket på hur intressen verkligen skiljer sig åt, och jag påminns igen om att jag inte är den där fysiska personen som vinner den typen av tävlingar. Jag påminns igen om att de intressen som jag har, litteratur, musik, teater, politik, historia med mera, är intressen som jag inte delar med särskilt många. Mina intressen gav mig också ett utanförskap en gång i tiden, och det håller i sig.

Jag rör på mig en del i vuxen ålder, men tävlingsinriktad är jag på ett annat sätt. Min styrka sitter i mitt kreativa tänkande, och i min kunskap. Till skillnad från mina syskon som alltid haft en given plats för att de är väldigt bra på fysiska grejer och sport, är jag den där konstiga som håller på med saker man helst inte pratar om.

Jag tänker, inte så konstigt att jag alltid har känt mig annorlunda. Jag tänker, inte så konstigt att jag tog till flykten till en större stad med fler valmöjligheter.

Den här helgen har jag hållit mitt lilla jag i handen, och hjälpt henne känna att det är ok att vara annorlunda. Jag är inte särskilt lik någon av kusinerna, eller för den delen mina syskon, men så är det inte tävling vem som vinner mest eller vem som lyckas bäst här i livet. Även om kampen till största delen är på skämt, så känns det mer som allvar än som en lek för de flesta. Placeringen i tävlingen blev vad den blev men jag höll mitt lilla jag i handen och sa till henne, du är bra som du är, och du kan så mycket annat.

Min inspiration var väldigt nära

av Linda

Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.

Ingen ”riktig” familj

av Linda

Mina föräldrar har tre barn det är helt klart. Jag har minst två syskon det är är också helt klart. Vi barn har inte några blodsband till föräldrarna, och vi är en sammansättning som idag nog inte är varken konstig eller ovanlig.

När vi växte upp var det få ställen som visade någon annan typ av familj än den vanliga ”normala” med en mamma, pappa och barn, där man klart och tydligt såg likheter och att de hörde ihop. Det här gällde för hela samhället, och även i skolan. Det var också där min känsla av ensamhet slog till väldigt hårt, när jag ensam i hela klassen inte kunde göra den genetikuppgift vi fått av läraren. Jag hade ju inga genetiska band till mina föräldrar, som jag skämdes och var ledsen. Ja det var så det var, jag skämdes över min ensamhet. Den ensamheten har jag burit med mig hela livet, och den kommer aldrig lämna mig.
Känslorna kring den här uppgiften har jag skrivit om förut här: Genetik, när jag inte kunde göra läxan

Det är inte lätt när kusiner liknar ens föräldrar mer än en själv, eftersom det i mitt fall är klart och tydligt att mitt ursprung inte ens är svenskt. Det gör något med identiteten, och det gör framför allt något med tillhörigheten. Innan för väggarna i hemmet så var det inget konstigt med hur vår sammansatta familj såg ut, det var när vi hamnade i andra sammanhang som det kändes konstigt, bland alla ”normala” familjer av kött och blod. Vi växte upp på ett ställe där man inte kan skryta med blandning på något sätt. Homogent när det gäller människornas ursprung, och homogent när det gäller hur familjer såg ut. Jag tror också det fanns skam, som fortfarande är en skam för de som inte kan bilda familj den biologiska vägen. Det blir liksom inte på riktigt om det inte går.

Jag tror det är därför som vi syskon kom ifrån varandra i vuxen ålder, kanske till och med tidigare än så. Vi valde andra vägar att gå för att hitta tillhörighet och andra gemenskaper.

Det är just detta med ”riktigheten” och det biologiska bandet hos övriga i släkten som fått mig att tveka om jag ska gå på kusinträff eller inte, men jag har bestämt mig det kommer att bli av. Ja, jag är medveten om att rädslan ligger hos mig, men känslorna fick jag redan som barn, Jag har blottat mina rädslor för min familj, och det är en lättnad att de känner samma sak och förstår. Ibland måste man utmana sina innersta rädslor, och det här kommer verkligen bli en utmaning.

Gissningsleken

av Linda

35265236_214321939377896_5599382867051282432_o

Det är väldigt sällan jag delar med mig av mitt ursprung i tjänsten, men idag föll det sig så. En kvinna från Australien frågade om mitt ursprung, och jag bad henne gissa. Gissade hon rätt? Nä, inte på första försöket då hon trodde jag kom från någon ö i Stilla havet. Nästa gissning prickade hon rätt med lite geografisk hjälp, men hon tyckte också jag såg ut att kunna ha aboriginskt ursprung. Det är första gången någon har gissat på dessa platser/länder. Sedan en hel del år tillbaka är jag stolt och tillfreds över mitt ursprung, det är en oerhörd lättnad inombords.

Fredad zon

av Linda

Jag trodde i min enfald att de grupper för adopterade som jag är med i var en fredad zon där främlingsfientlighet, rasism, fördomar och sverigedemokrater inte hade någon särskilt stor plats. Jag vet att det är en utopi. Så klart jag visste det skulle komma, men det är alltid svårt att vara beredd mentalt. Inlägget i en av grupperna handlar från början om förbudet mot heltäckande klädsel som Danmark har infört, mycket snart låter en del tongångar i tråden som hämtade från trådar där SDs anhängare håller till.

Med den utländska bakgrund som de flesta av oss har så är det för mig en stor gåta att man överhuvudtaget kan sympatisera med SD, eller överhuvudtaget vara verksam politiskt för dem. Med deras rötter bland skjortor som är bruna, trots att de numera bytt ut dem till andra färger för att kunna smälta in och bli lite folkliga, så finns det ju ingen logik i att ens befatta sig med dem. Som vanligt när någon politiker från SD blir ifrågasatt så kommer det inga svar, det enda som kommer är motfrågor för att vända bort fokus från dem själva. Det är alltid tunt när SD ska leverera lösningar, eller föra sin politik i diskussioner. Varför? I mina ögon så handlar det fortfarande om en fråga, om invandring. Allt har sin grund i detta trots att SD vill få det att låta som att de värnar om alla andra områden, och ute i stugorna går detta hem. Fy fan! SDs offerkofta är det ännu fler som går på. Jag tänker inte sluta ifrågasätta och stå upp för ett samhälle baserat på mångfald med allas rätt till en plats.

En del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land, som om det vore en tävling. Efter allt jag varit med om gällande mitt ursprung och min hudfärg är det är en tanke som jag ALDRIG kommer förstå…
Har skrivit om detta tidigare bland annat här, Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

Jag har även tidigare skrivit om mina tankar kring SD bland annat här, Here we go again…