På jobbet har jag nyligen pratat med en kollega och vän om det här, var människor väljer att sätta sina barn i skolan. För en tid sedan, jag tror till och med att vi pratar om ett par år, så frågade jag en vän till mig om de hade fått plats på förskolan för sin äldsta. Ja det hade de, och han svarade ”som tur var på rätt sida”. Jag frågade, vad menar du med på rätt sida?  Ja du vet väl var gränsen går för oss, svarade han. Till saken hör att min vän bor på höger sidan om en stor gata som så småningom leder ut från stan. Till vänster ligger stadsdelar som genom tiderna lidit av ett utanförskap.

Vi fortsätter samtalet och jag frågar min vän varför det skulle vara rätt sida. Vännen bli väldigt upprörd och nästan spottar från frågan om jag verkligen skulle sätta mina barn i en skola bland såna. Med såna kryper det såklart fram att det är barn med rötter i vissa länder som vi pratar om, och barn med en viss religion. Vännen undrar också om jag verkligen hade satt mina barn i skolor på den vänstra sidan av den stora vägen om jag hade haft några. Jag svarar att det hade jag för att jag hade inte velat att de skulle utsättas för samma sak som jag själv.

Vännen är inte inte ensam om att göra såhär, och jag står för att jag anser att val som detta istället ökar utanförskapet i samhället. Jag vet inte hur många gånger jag får veta att jag inte förstår för att jag inte har några egna barn. Jag vet inte hur många gånger vänner, bekanta och kollegor förklarar att man alltid vill ge sina barn så mycket trygghet som man kan, så därför lämnar man stan för bland annat de västra delarna eller kranskommunerna som exempel. Man vill ha lugn, ro och trygghet, en trygghet som bara en svensk vit omgivning kan ge. För till syvende och sista är det ju det man vill göra, man vill skydda sina barn från mångfalden som är ett faktum i samhället, men som man inte kan skydda dem emot hur länge som helst.

Det här gör ont. Det här får mig att känna utanförskapet, eller mellanförskapet, eller kalla det vad ni vill, på samma sätt som när jag var barn. Men varför tar du åt dig tänker nog flera av er? Därför att jag kommer aldrig att förstå vilken svensk vit trygghet som man vill ge sina barn. Det som många förknippar med den här tryggheten, är något som jag ville fly från.  Det fanns ingen trygghet i att inte vara vit men att bo i en vit omgivning, och från tio års ålder ständigt retad och påhoppad för att jag inte såg ut som alla andra

Nej jag kommer kanske aldrig att förstå eftersom jag inte har några egna barn. Jag förstår däremot så mycket, att det inte finns särskilt mycket trygghet i att vara svartskalle, neger, eller turk på burk, i områden och orter som fortfarande 2018 liknar den ort där jag växte upp. Med rädsla för varandra kommer vi inte särskilt långt, med möten kommer vi att komma längre.

Jag har tidigare skrivit en hel del om utanförskapet som man kan känna om man är adopterad, men det gäller inte för alla. Många hävdar att de har inte upplevt något särskilt utanförskap när man pratar med dem, men efter ett tag så kommer det fram att de flesta i alla fall någon gång har stött på det i olika grad.
Jag har precis tagit upp kontakten med en vän som jag lärde känna för 17 år sedan, och vi är adopterade båda två. De länder som vi kommer ifrån ligger grannar med varann.

Vi sågs för ett tag sedan och började prata om vår upplevelse av utanförskap. Vi har som sagt känt varandra i många år men det är första gången som vi berör adoption och utanförskap på det här sättet. För min del för att jag inte nosat på den delen av mig förrän jag fyllde 30, och omfamnade den först när jag fyllde 35.
Vi pratar om barndomen då min väns upplevelse inte alls är så negativ som min. Hon kan inte riktigt känna igen sig i samma utanförskap som jag. För omgivningen var hon exotisk, och visst fick det henne att känna sig speciell, men inte på det negativa viset.
För min del har jag varit allt från turk på burk, neger, svartskalle, blatte, you name it. Inget av det var särskilt positivt som ni kanske förstår.
Tänk så lite som behövs för att ett barn från en annan kultur och härkomst ska kunna kännas sig tillfreds och stolt. Nu säger jag inte att livet varit helt oproblematiskt för någon av oss men det är intressant att belysa det här. Det är inte så konstigt att jag känner att jag har något gemensamt med de som har en annan bakgrund, vare sig de är födda här, eller kom hit som små. Det delar vi inte riktigt min vän och jag. Medan jag rör mig över kontinenter, länder, folkslag när jag möter människor, så är hon mest i en svensk omgivning.

Vi konstaterar att vi tagit olika vägar när det gäller att förhålla oss till vår adoption. Hon står närmare ursprungslandet än jag och har till och med varit tillbaka dit. Det har inte jag. Jag har rest mycket på egen hand, bott utomlands och passat in på de flesta ställen där jag satt ner min fot. Jag känner mig inte så knuten till ett land, även om jag såklart kulturellt på insidan är svensk men med sydländska manér. Inget är rätt eller fel men tänk så olika man kan känna genom livet beroende på vad vi möts av för attityd som riktigt små.

Väl hemma hos mina föräldrar för att fira jul så kommer tankarna som så ofta när jag är där. Jag kan räkna de en två gånger jag faktiskt inte blev vald sist till något lag, eller de en två gånger jag faktiskt fick gå på kalas. Att inte bli vald redan tidigt i livet, i mitt fall redan när jag föddes, sätter sina spår det är ingen tvekan om det. Att inte bli vald som barn lite senare i livet sätter också sina spår, ingen tvekan om det heller. Skoltiden är ett gissel för mig som för så många andra. Jag älskade skolan för kunskapen och för allt jag lärde mig, det tog mig faktiskt vidare till en bra utbildning som jag kan luta mig mot. Det jag däremot inte älskade var det sociala där det inte fanns plats för några olikheter, andra bakgrunder eller kulturer.

Var har det då tagit mig i livet? Faktum är att det i mitt fall inte har varit helt negativt, utan det har fått mig att prestera och ta mig någonstans. Jag har ändrat mitt liv, min miljö, min omgivning, och det är mitt val. När jag har mina svackor så kommer såklart känslor tillbaka från förr, jag tillåter mig själv känna dem men jag har bestämt mig för att inte bli offer för dem. Jag har levt för länge med andras sanning istället för att vara mig själv.

Så sitter vi där vid middagsbordet på juldagen och jag pratar lite med mina föräldrar om mina funderingar. De konstaterar att det där med val redan fanns på deras tid, det vill säga när de växte upp i slutet på 50-talet början på 60. Att det där har påverkat mig det förstår de när jag förklarar hur det kändes att inte bli vald. Mamma säger efter ett tag, är du säker på att det inte har att göra med att du är mörk? Bara att hon ställer den frågan gör att jag slappnar av. Den ledsna lilla flickan inombords kan efter alla år få lite ro. Den lilla flickan som nog inte riktigt berättade allt som hände i skolan, och som skämdes över att det hände. Efter alla år när jag har försökt förklara hur det kändes, och hur jag har formats av det, har hon faktiskt förstått. Jag är stolt över mina föräldrar som vågar stå upp för människor med en annan bakgrund och en annan kultur. Det innebär att de faktiskt står upp för mig. De tar diskussionen utan att tveka, det borde fler göra.