En vän till mig skrev ett inlägg om detta för inte så länge sen och det fick även mig att börja fundera.  Vi är med i samma grupper på facebook, och följer varandras inre resor kopplade till adoption. Det här är något som jag också har hört otaliga gånger, och det finns något oförskämt i tonen på de som säger det, näst intill föraktfullt. Det jag skriver nu har inte med någon att göra personligen.

Vad handlar då hans inlägg om? Det handlar om att våra (läs adopterades) första månader i livet inte räknas eller finns på riktigt för vad kan en liten bebis veta? Jag har som sagt tänkt mycket på det den sista tiden, och som min vän också tar upp så är det väldigt motsägelsefullt i ett land som Sverige. I ett land där anknytning till båda föräldrarna redan från allra första början är viktig, och att man har stor koll på att den första tiden betyder väldigt mycket för oss genom hela livet.

Tyvärr så verkar det inte gälla för oss utifrån kommentarerna att döma, den första tiden har många av oss missat, just den anknytningen som man idag vet är så viktig. Blir ledsen och frustrerad för jag tycker det visar på en skillnad på barn och barn, dvs att såklart är det viktigt för ”svenska” barn men inte barn med annat ursprung.

Jag har tänkt mycket på det här när det gäller min egen familj då mina två syskon var familjehemsplacerade (på den tiden fosterhemsplacerade), där anknytning till rötter och kontakt med den biologiska familjen var en stor del av uppväxten. Jag fick också hänga med på ett hörn, kunde ju inte lämna mig själv. Vid 18-års ålder fick även en av dem frågan om de ville ha hjälp att hitta den ena föräldern, i och för sig så gav det inget resultat…men… Detta har varit något som bara skett automatiskt och jag förstår att det är så det fungerar när det gäller placeringar av det här slaget, men jag kan inte låta bli att känna en sorg över att bakgrunden som adopterad helst inte ska finnas. Som min vän sa vad vet en liten bebis? Jag är medveten om att alla familjehemsplaceringar/fosterhemsplaceringar inte har varit så lyckade i detta land, men det här som jag tar upp handlar bara om min egen situation och min egen familj.

Först efter min väns inlägg så kopplar jag ihop skillnaden, och är helt med på vad han menar att det är skillnad för oss. Att våra första år inte är så viktiga, att det inte finns så mycket hjälp att få vid rötter sök. Jag har förstått att detta är på väg att ändras, och det är jag tacksam även om det har gått långsamt.

Jag har hållit på med personlig utveckling i mer än tio, och någon av de första gångerna fick jag i uppgift att ta en fika med mina delpersonligheter. Först hade jag fått ta fram några av de delpersonligheter som jag ansåg att jag bestod av, och även gradera deras styrka. Vissa delar kan vara olika starka vid olika tidpunkt, men det är något som jag lärde mig långt senare. Det är psykosyntesen som jag sysslar med om nu någon undrar. Vad då blir du aldrig färdig nu när du hållit på så många år? Jag kommer aldrig bli färdig med min inre utveckling. Den kommer fortsätta och pågå hela livet, på olika plan och se olika ut.

Var vill jag då komma med det här? Det var under de här första gångerna som jag insåg att en av mina starkaste delpersonligheter är min presterare, utan den hade jag inte varit där jag är idag och inte gjort de saker som jag faktiskt uppnått genom åren… Men det är även presteraren som pressar mig hårt, och som pressar mig på kanten till att inte orka. Det har jag fått jobba mycket med, att lära mig gasa och bromsa den.

För tre år sen när jag skulle på min första adoptionsträff så hade jag förberett mig väl inför träffen tyckte jag själv (är med i en grupp där vi alla är adopterade från Indien). Jag antog att man skulle göra en liten presentation av sig själv. Presteraren var på topp, ville göra en riktigt bra framställning av mig. Jag satt så till i rummet att jag skulle bli näst sist när presentationerna rullade igång. En efter en presenterade sig, och det slog mig efter ett tag, ingen pratade särskilt mycket om sitt liv om vad de hade gjort och vad de hade presterat. Jag blev svettig och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag som hade så mycket som jag förberett. Till slut så var det min tur, jag presenterade mig vad jag hette var jag kom ifrån och tror även när jag kom till Sverige, kanske även vilket barnhem jag bodde på i Indien. Sen satte jag mig ner, jag kommer ihåg chocken jag kände där och då… Att jag ”bara” var Linda eller Sunayani en liten bebis vars liv började i Indien, att prestation inte spelade någon som helst roll i det här sammanhanget vi kom alla mer eller mindre från samma bakgrund. Eftersom jag aldrig träffat andra adopterade på det här sättet innan så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Efter den här träffen så fick jag jobba mycket med mig själv då jag insåg att hela jag var uppbyggd av min presterare, jag hade knappt någon koll på vem jag var som person. Det slog undan benen på mig, men en annan Linda tog form, en som började engagera mig i min bakgrund och min härkomst.

Var det för att många andra ogillade mitt namn och tyckte det var konstigt som jag också gjorde det? Jag har som sagt alltid vetat att jag är adopterad, och har kvar mitt indiska namn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag gillar mitt tilltalsnamn, jag är en Linda fast min egen version. Sen jag började närma mig min bakgrund är jag också Sunayani som är mitt indiska namn. Massor med varianter på det har jag hört genom åren från Surinam till you name it. Fram tills jag var ung vuxen tyckte de flesta det bara var ett konstigt namn, men sen ändrades något. Omgivningen tyckte det var fint, och det hör jag alltid när jag säger mitt namn numera. Varför var det så skämmigt att ha det namnet då, även om jag innerst inne aldrig velat ta bort det? Jo där har vi det igen, jakten på att vara så svensk som möjligt utan några utländska attribut. Inget som kommit hemifrån, men som kommit från omgivningen, och ur ett större perspektiv från samhället.

Jag är alla mina delar, vilket innebär att jag också är alla mina namn. ❤

Det lämnar mig inte, någonstans i bakhuvudet finns det där. Den där känslan av att bli barn/ungdom igen, att inte bli lyssnad på, att bli avvisad och förminskad. Att försöka göra sin röst hörd men inte lyckas, att bara vilja stänga allt inom sig och inte öppna sig igen. Nästa varv jag tänker är jag helt plötsligt vuxen, som fan heller tänker jag, som fan heller att jag ska låta någon inte få veta mina tankar och känslor nu i vuxen ålder. För min inre resa handlar ju också om just det, att få uttrycka mina tankar och känslor som jag burit på så länge. Skrivit om för mig själv men aldrig delat i det offentliga rummet.

Som jag tidigare skrev så delade jag det här i några olika grupper häromdagen:

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig.
När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

I fredags såg jag dokumentären ”De ensamma” som gått på SVT. Jag reagerade på när föräldrarna som var med pratade om skillnaden mellan sig och deras dotter vid något tillfälle. Att hon är en känslomänniska som styrs av sina känslor mer än att hon är analyserande som de menade att de var. Pappan gjorde också en kulturskillnad att hon kom från Sydamerika och han från kalla norr. Visst har han rätt i att kulturerna de facto skiljer sig åt. Jag har också upplevt att jag anses mer sydländsk, både i mina manér, men även att jag är närmare mina känslor än många andra i min omgivning (både familj, vänner och andra). På det sättet har jag ofta och redan i tidig ålder känt min annorlunda. När jag har fått det påtalat för mig har jag även känt en distans, och en känsla av att inte passa in i den nordiska/svenska kulturen. Någon mer som känner igen sig?

Från idag, som jag lade upp på Facebook:

Det här inlägget delade jag efter att ha sett dokumentären “De ensamma” i olika grupper här på fb. Väldigt intressant att se hur det blev bemött, i grupper där det bara är adopterade kändes det helt ok att dela tankar som dessa för att det är så vi gör i de forumen. Där det kändes konstigt var i det forum där det även finns andra som har en relation till adoption, tex adoptivföräldrar. Där blev bemötandet ett helt annat. Vi är som adopterades på 70-talet är vuxna nu och kan göra vår röst hörd. Vi om någon kan ju hjälpa de föräldrar som idag har små barn, för med all säkerhet så kommer de känna samma sak som vi.

————————————————————–

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig. När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så. Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller 🙂) Inget direkt avslut på det här inlägget mer än att jag vill dela tankarna som snurrar runt i huvudet just nu,

Efter att ha sett filmen Lion så satte jag mina tankar på pränt, och då har vi kommit fram i ”nutid”:

Det tog inte många minuter innan det inte gick att hålla emot längre, tårarna strömmade nedför kinderna mer eller mindre filmen igenom. Såhär realistiskt har i alla fall aldrig jag sett en adopterad persons liv, och vad vi bär runt på skildras förut. En glimt av föräldraskapet, och ett inte helt okomplicerat syskonskap skildras också på ett väldigt bra sätt. Så mycket jag kände igen! Hur mycket man vill skydda sina föräldrar från det där inombords som gnager, det andra landet där man föddes (i mitt fall utan att fatta det förrän jag blev typ 35). Mestadels av tiden går ut på att vara till lags, går ut på att försöka passa in. På många plan gör man inte det för att skalet ser annorlunda ut, och man bär på ett förflutet som ingen annan än vi själva kan förstå. För mig och säkert för många andra i min situation tar man på sig uppgiften att bli så svensk som möjligt, vilket var väldigt slående när det kom till frågan om cricket i filmen. Vilket landslag väljer man? För många med mig är valet inte så svårt, Sverige såklart, men det är där skillnaden är och som gör det så svårt. Det finns ingen kultur att luta sig tillbaka på som stämmer överens med ens utseende, som jag upplever att jag skulle ha haft om jag vore invandrad eller född här av föräldrar från en annan kultur. Det finns ett skal som ser annorlunda ut och en annan kultur som skalet är fyllt med. Tror sjutton att det gör vem som helst förvirrad? Man vet sällan vilket ben man ska stå på när man träffar människor från sitt eget land och kultur. Man kan inget om deras mat, i princip ingenting om någonting för inombords är man ju svensk men skalet säger något annat. Min resa har haft en paus länge nog nu, för att jag överhuvudtaget ska bli hel behöver jag Indien också. Det är inte över, det här är bara början…

Som liten gick skolan bra för mig och jag hade lätt för att lära mig nya saker. Jag hade förmågan att ifrågasätta, och undra hur saker och ting kunde komma sig väldigt tidigt. Språk var min stora kärlek, och de samhällsvetenskapliga ämnena. När några tjejer kom och berättade om humanistprogrammet i nian, så var det ingen tvekan. Det här var klart mitt val!

Det har egentligen inte funnits någon tvekan om att läsa vidare heller, frågan var bara vad. Via info från syon på gymnasiet så sökte jag en mängd olika utbildningar, internationellt var viktigt, språk var viktigt, samhällsvetenskap var viktigt.

Ganska tidigt kom blev jag antagen till en utbildning i Malmö som innehöll just de bitarna. Påhejad av en pappa som gjorde rätt bra reklam för Malmö stad, så åkte vi ner och tittade på både skola och bostad när vi fick möjlighet. Allt var så himla organiserat från skolans sida, det var liksom som ett paket man fick om man valde att börja. Jag valde!

Jag visste ingenting om stan, men det tog inte lång tid att vilja bo här. Någonstans kom beslutet när vi satt och åt på Lilla torg i solen. Jag tror det var då ungefär som jag blev förälskad i Malmö.

Utbildningen varade ett år men på det året så hade Malmö vunnit min kärlek, och jag valde att stanna kvar. Det tog några år till innan jag visste vad jag ville och hittade den utbildning som jag kände verkligen passade mig.  2000 började jag läsa kurser med perspektiv som mångfald, rättvisa och jämställdhet. Något som följde mig hela vägen fram till examen. Ämnena har varit klockrena! De har verkligen varit jag, för att jag personligen kan sätta mig in i dem en hel del. Därför tror jag de blev en del av mig på ett annat sätt än om jag läst andra ämnen.

Jag är tacksam och stolt över vad jag uppnått, det har tryggat min framtid. Jag tror dock jag glömde något väldigt viktigt på vägen mitt i allt det här, nämligen mig själv. Jag är så duktig på att hjälpa till att främja andras rätt att vara den de är. Jag är duktig på att försvara, gå i klinch och diskussion för alla andras rätt till jämställdhet, frihet och en dräglig livssituation. Jag försvarar mångfald, jämställdhet, olika sexuell läggning med näbbar och klor. Det jag kommer fortsätta göra, men nu är fokus på mig själv.

Jag har inte stått upp för mig själv särskilt bra, inte främjat vem jag är direkt. Ni vet det där med att vara stolt över sitt ursprungsland, eller att jag kommer från en liten by…Något mer än så vet jag inte vad jag ska främja än, för just nu vet jag inte riktigt vem jag är, men det kommer…