barndom

Med sänkt blick

av Linda

Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.

Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.

Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.

Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.

 

Skammen över ursprungslandet

av Linda

Idag tänker jag på om det hade varit annorlunda. Hade jag närmat mig Indien och min adoption, om jag inte under större delen av mitt liv känt skam över mitt ursprungsland? Svensken är duktig att tala om vad denne tycker och tänker om olika länder, både positivt som negativt. Det negativa satte sig direkt hos mig, när jag redan som barn förstod hur min omgivning såg på Indien. Man uttrycker sig gärna negativt om länder i Asien, Afrika och även i Sydamerika, långt bort där många kanske inte har någon uppdaterad kunskap. Jo, det är väl klart att de flesta hör att Indien och Kina går som tåget, men går det in?

Svensken har ett slags kolonialt tänk skulle jag vilja kalla det, trots att man inte har så särskilt många kolonier. Ja, jag är medveten om alla andra länder som också har det. Kanske är det den framgångsrika exporten av företag, men även musik och kultur, som gjort att det lilla landet anser sig stå över de flesta länder i världen? Missförstå mig rätt, jag håller med! Jag känner mig tacksam över var jag befinner mig när jag ser mig runt i världen, men inte underordnad och tacksam.

Tiderna förändras och det är inte Indien man pratar om mest idag, nu har det svängt. Jag har vänner från andra bakgrunder och andra kulturer som får sig en känga för var de kommer ifrån, och det gör mig bedrövad. Jag vet hur det känns, jag kan fortfarande känna hur det känns.

Jag känner mig mindre ensam idag i mångfaldens Sverige. Vi som delar liknande upplevelser vågar prata med varandra, och dela med oss till andra. En av de få gånger jag fortfarande känner mig ensam är när jag är hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället jag växte upp i, där står tiden stilla. På så små platser var, och kanske är på vissa håll, adopterade barn den första kontakten men människor från ett annat land. Kanske är det därför det blev som det blev för min del. Önskan om att bli ljus har jag lämnat bakom mig. Såren har blivit till ärr som är lätta att riva upp. Till exempel när jag hör Alexander Karim på hans dag i Stjärnorna på slottet i SVT  ”Man kunde riva sig såhär och så blir man ju lite ljusare”. Jag har aldrig rivit mig själv på riktigt, men ack så många gånger jag har rivit mig själv i tanken.

”Sunayani tycker om att titta i barnböcker och har lätt att lära”

av Linda

De här orden skrevs den 4:e april 1982 fast på engelska. Två gånger om året satt pappa och skrev en rapport om mig på sin blåa Facit. För er som inte vet vad Facit är så är det ett företag som bland annat tillverkade skrivmaskiner. Rapporten var på engelska och skulle sen skickas iväg till Adoptionscentrum för att sedan gå vidare till barnhemmet. Den hade alltid samma inledning med mammas och pappas namn och adress, följt av…”giving a report about the girl Sunayani. She is born 22nd March 1979 in Calcutta and she arrived to our family the 11th day of July 1979.” Jag väljer att behålla språket som det var, imponerad över att pappa skrivit ihop rapporterna på egen hand med lexikonets hjälp. Han var barn av sin tid när knappast allt i samhället var på engelska som nu.

En kväll förra veckan satt jag och läste rapporterna igen och det är lite kul att läsa hur jag var, och vad jag gjorde genom åren. Det är lite ovanligt att läsa mitt indiska namn så många gånger, inte på ett enda papper står det Linda. Det som slår mig är vilket jobb att skriva två rapporter om året om ens barn, hur många ”vanliga” familjer måste göra det? Det slår mig också att Indien under flera år när jag var liten hade en koppling till mig och kunde följa min utveckling, häftig känsla när jag inser det.

Det där med att kliva fram…

av Linda

Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.

Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir  glad men hon sätter ingen av bollarna…

Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.

En konstellation utan givna ramar

av Linda

På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)

Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.

Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.

En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥

Bara någon ville vara med mig

av Linda

Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.

Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?

Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.

Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.

Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.

Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.

Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.

Gränslös

av Linda

Jag är inte gränslös i vanliga fall. Jag vet oftast vad jag tycker, och har en åsikt om hur saker ska fungera enligt mig. I relationer är jag gränslös, i relationer vet jag ingenting. Det tog lång tid att förstå hur det låg till, och lång tid innan jag började jobba med det.

När jag blir förtjust, förälskad, eller kär i någon, och det besvaras, så känner jag mig utvald precis som det ska vara. Om relationen håller i sig så går det efter ett tag över till att jag anpassar mig väldigt mycket. Mycket tid går åt att känna att objektet för min förälskelse är mer värd än jag själv som person, och någonstans där börjar den osunda anpassningen.

Vad hände då i den relationen som skadat mig mest i livet? Från början skedde allt nästan över en natt och vi sågs varje dag. Jag levde i ett rosa skimmer jag aldrig ville skulle ta slut. Så småningom vann han mitt förtroende, fast det satt långt inne. Helt plötsligt hade jag berättat om min uppväxt, och om jobbiga saker som hänt under barn- och ungdomstiden. Saker som jag inte berättat för någon annan förut. Vi verkade dela en del av min berättelse, eller i alla fall sa han det, och det fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

Kontrollen kom inte över en natt, kontrollen kom smygande. Det började lite ”konstruktivt” och för att försöka ”hjälpa mig bli bättre”, det här med att han kritiserade mitt beteende och även mitt utseende. Det var långa haranger och utskällningar nätterna igenom hur dålig jag var, och hur ingen stod ut med mitt beteende. Många nätter sov jag som mest ett par timmar.

Det fanns några saker som var återkommande och som upprepade sig gång på gång. Jag skulle inse att svenska killar vill ha svenska tjejer, jag skulle inse att killar inte gillar tjejer med kort hår, och att mina runda former gör att killar inte är så intresserade. Just de här sakerna som varit ett gissel för mig och mitt mående när jag växte upp, och de kom att bli det även som vuxen i den här relationen. Han lyckades hitta mina svaga punkter och använda sig av dem för att bryta ner mig.

Varför stannar man kvar i en sådan här relation? Jag vet att det är många som undrar det. Mitt egenvärde blev noll till sist, och känslor från barndomen gjorde att jag hade svårt att hantera hans sätt att långsamt bryta ner mig. Jag isolerade mig själv för jag upprepade samma mantra som han, att jag inte kunde befinna mig i sociala sammanhang på grund av mitt beteende. Jag blev rädd och osäker och valde bort att träffa folk till sist. Man får heller inte glömma att i en sådan här lång relation som det ändå var, även om det var fram och tillbaka, så fanns det ljus och romantik. För mig tog det lång tid att förstå att ljus och romantik användes för att få mig kvar i position, när gummibandet var på väg att töjas ut för långt.

Jag öppnar mig inte så gärna i mina relationer. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven om jag blottar hela mitt inre, eller vågar säga hur jag egentligen känner det. Den här gången blev det långt värre än att bli övergiven. När jag väl förstod hur hela den här relationen var hade det gått sex år, och minnet av ett övergrepp kom tillbaka till mig. Det var då jag började min väg att bli hel igen.