barndom

Vad har jag saknat?

av Linda

Jag har skrivit väldigt mycket om det som jag tyckte var fel under uppväxten, men jag skriver sällan vad det var jag saknade. Rent materiellt fanns det ingenting, men jag önskade alltid mer av omgivningen. Jag har aldrig tyckt om när livet är statiskt och när det rullar på i samma gamla hjulspår, och det gör det på väldigt små orter. Det gör det såklart även här i storstan för de som inte är så benägna att ta del av det utbud som finns, men här kan man i alla fall välja.

Något annat jag alltid saknat är öppenhet och nyfikenhet mot det som är nytt och annorlunda, istället frodas rädsla och misstankar mot det som inte passar in i den givna normen. Jag har även alltid haft svårt att förstå de som skapar problem där det inte finns några konkreta. Jag antar att de inte är så tillfreds med sitt liv och inte har förmågan att förändra sin egen situation.

Är det så konstigt?

av Linda

Är det så konstigt att jag alltid känt mig annorlunda egentligen? Efter att ha varit uppåt landet förra veckan snurrar tankarna precis som de brukar göra när jag tvingas möta det förflutna.

Jag har aldrig riktigt valt så som man ska göra här i livet, jag har alltid valt efter intresse och efter känslan. De val som jag gjort har inte direkt mötts av några hejarop, eller ett uns av nyfikenhet. Nu när jag reflekterar över detta så är det a och o för mångfald och inkludering att vara nyfiken, uppmuntrande och intresserad, oavsett människors livsval. Det kommer ge dem den trygghet de behöver för att kunna fortsätta på den väg de valt.

Vi backar bandet till gymnasiet, jag läste språk för att jag kort och gott älskar språk. Min omgivning (inte min familj) ställde sig frågande om det verkligen kunde bli något av det, det var ju inte natur, ekonomi eller något annat praktiskt. Det kom aldrig något ”vad spännande”, eller något ”så bra du valde efter intresse”, men jag fortsatte på den inslagna vägen. Samma sak när jag flyttade 50 mil för att plugga vidare, det vad ju heller inte ett bra val för i Skåne kunde man ju inte bo. När det sedan bar iväg utomlands blev det inte London eller Barcelona som för de flesta, trots att jag hamnade vid Medelhavet fast i ett annat land. Listan kan göras lång med andra val som inte riktigt passar in.

Mitt relations- och familjeliv kan lämna mycket mer att önska, men trots allt som hänt så står jag fortfarande upp någorlunda rak i ryggen. Där passar jag inte heller in i mallen vad man som snart 40-åring ska ha.

Men tänker ni är du en sån som behöver andras gillande? Nej, då hade jag inte fortsatt på min inslagna väg. Det hade bara varit väldigt skönt att någon gång få någon positiv kommentar om det som jag har gjort här i livet, så att jag ändå kunnat känna att jag hör till och inte är konstig. På något sätt har det varit en kamp att under livets gång inte känna sig så ensam.

Det positiva som kom ut av förra helgen är att vi faktiskt i vår lilla familj känner och tänker i princip samma sak. Det för oss närmare varann i vår lilla enhet, och det känns tryggt.

Den johanssonska kampen

av Linda

Nu har jag varit uppåt landet, och det blev av att jag åkte på kusinträffen. Det som slår mig mest är hur olika de båda sidorna av min släkt är.

Den här träffen ägnas åt fysik och tävling, och nästan alla kusiner är taggade till tusen. Mitt vuxna jag försöker ha ett fågelperspektiv på det som händer den här dagen och kvällen, om jag får säga det själv så lyckas jag ganska bra.

Jag tänker mycket på hur intressen verkligen skiljer sig åt, och jag påminns igen om att jag inte är den där fysiska personen som vinner den typen av tävlingar. Jag påminns igen om att de intressen som jag har, litteratur, musik, teater, politik, historia med mera, är intressen som jag inte delar med särskilt många. Mina intressen gav mig också ett utanförskap en gång i tiden, och det håller i sig.

Jag rör på mig en del i vuxen ålder, men tävlingsinriktad är jag på ett annat sätt. Min styrka sitter i mitt kreativa tänkande, och i min kunskap. Till skillnad från mina syskon som alltid haft en given plats för att de är väldigt bra på fysiska grejer och sport, är jag den där konstiga som håller på med saker man helst inte pratar om.

Jag tänker, inte så konstigt att jag alltid har känt mig annorlunda. Jag tänker, inte så konstigt att jag tog till flykten till en större stad med fler valmöjligheter.

Den här helgen har jag hållit mitt lilla jag i handen, och hjälpt henne känna att det är ok att vara annorlunda. Jag är inte särskilt lik någon av kusinerna, eller för den delen mina syskon, men så är det inte tävling vem som vinner mest eller vem som lyckas bäst här i livet. Även om kampen till största delen är på skämt, så känns det mer som allvar än som en lek för de flesta. Placeringen i tävlingen blev vad den blev men jag höll mitt lilla jag i handen och sa till henne, du är bra som du är, och du kan så mycket annat.

Min inspiration var väldigt nära

av Linda

Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.

Spelevinken klarar sig alltid

av Linda

Det har varit tuffa tider inombords ända sedan Valborg. Jag läser mina dagböcker från förr, men det kommer ingen inspiration till att skriva, det gör bara ont. Det är lätt att gilla den där lilla flickan till vänster på bilden. Hon som alltid var glad, söt och ibland med ett spjuveraktigt leende. Den större flickan på bilden till höger, på väg in i tonåren har jag alltid haft svårare att tycka om. Jag har aldrig tagit henne till mig, kanske för att det var då allting började. Min omgivning hittade fel på mig, mitt utseende, min storlek och min hudfärg. Deras sanning blev min sanning, och en sanning som håller i sig de stunder jag är nere. Det är inte bara jag som sitter här och fantiserar om hur det var, dagböckerna talar sitt tydliga språk.

När jag tänker efter så var hon inte alls konstig, tonåringen. Hon hade sunda uppfattningar och värderingar, hon var ifrågasättande på ett klokt sätt men med en omgivning som inte kunde ge henne någon guidning eller några svar. Hon tänker samma tankar som jag gör nu, men idag som vuxen vågar jag släppa fram dem. Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig i jämförelse med alla andra. Jag kommer aldrig bli någon blond Sofia, Karin, Carola eller Jenny. Jag kommer alltid att vara den svarthåriga Linda, men den lilla spjuvern, den ensamma tonåringen, och den vuxna kvinnan som försöker få ihop sin identitet måste bli ett.

Känslor i realtid

av Linda

Jag vill egentligen inte skriva om mina känslor i realtid för det är så ovant för mig. Normalt sett så går jag runt och grubblar, analyserar och reflekterar, innan jag sätter mig och skriver om det som känns jobbigt. Det här är kanske min utmaning…

Igår kom en chattbubbla på messenger med en inbjudan till kusinträff. Det är lite av en tradition varje år. Trevlig och kul idé, men det bubblade upp känslor som jag inte riktigt var beredd på. Jag började genast fundera, hur känner jag egentligen? Vill jag åka?

Vad grundar sig då min känsla i? Jo, jag brottas inte bara med ett utanförskap när det gäller mig själv, jag brottas också med känslor av ett utanförskap som gäller hela min familj. Varför? Jag vet faktiskt inte… Ni släktingar som kanske läser det här tänker förmodligen, men så är det väl inte, de är väl också med. Ja jo det har vi varit, för det mesta, men i vår familj har nog ingen egentligen känt att vi på riktigt hört till.

Det har varit två ledsna kvällar, och jag försöker förstå vad det är som pågår inombords. Jag känner mig otillräcklig i jämförelse med alla andra, jag har inget fint hus eller någon fin familj att visa upp eller prata om. Det enda jag har är mitt liv här, och det brukar inte vara särskilt mycket att komma med. Pratar man om Malmö så kommer det alltid upp att ingen vågar åka hit, hur kan man våga bo här, och hur extremt farligt det är att sätta sin fot i den här stan. Som jag tidigare sagt, staden gav mig en plats, vilket jag inte känt någon annanstans. Tyvärr är det något som få människor kan förstå. Under ett flertal år efter jag flyttat till Malmö så valde jag konstant bort släktträffar, för jag inte pallade med att alltid bli kritiserad över mitt val av bostadsort.

Men det är inte bara det… Det finns en rädsla i att tacka ja och i att åka, jag kommer att behöva möta mig själv som liten. Jag kommer att behöva ta mitt lilla jag i handen och hjälpa henne, vara den vuxna vid hennes sida. Bilderna i huvudet försvinner inte från när jag är liten. Jag står vid balkongdörren och näsan räcker inte mer än över karmen så jag kan titta ut. Jag kan inte räkna alla gånger farmor och farfar var och hälsade på rakt över gatan hos min faster och farbror, jag förstod aldrig varför de aldrig kom till oss. Så var det med de flesta, jag såg dem genom fönsterrutan på andra sidan gatan. Såklart var vi också med ibland, men ibland så jobbade pappa och då stannade vi kanske hemma istället. På pappas sida har det alltid funnits en sammanhållning där vi inte riktigt varit med, upplever jag. Jag upplever också att det finns en rangordning av popularitet, och det är den man går efter.

Ytterligare en ovanlig känsla dyker upp under gårdagen, jag känner att jag inte orkar bära runt på den här känslan själv. Jag öppnar upp mig och delar den med min familj, och vi börjar prata om det som har hänt. Vi alla känner samma sak, men jag känner att det är första gången vi är helt ärliga med det. Jag tror vi alla har gått runt och burit på den här känslan på vår egen kammare utan att dela den med någon annan.

Hade det varit idag så hade vår familjebildning inte alls varit särskild konstig. Barn på olika sätt med olika föräldrar kors och tvärs, i härliga blandningar. På vår tid var den det, i den lilla orten på landet. Biologin fanns inte där för någon av oss, och jag som kom från ett land väldigt långt borta med ett helt annat utseende.
Något positivt som jag tror det här kan föra med sig är i alla fall att vi i vår lilla familj börjar prata om hur det var, och läka våra sår tillsammans. Då kommer vi bli starkare, men som vanligt ett steg i taget.