familj

Strök mig själv över kinden

av Linda

Jag har alltid haft svårt att prata om känslor. När jag var tio år frågade jag chans på en kille i klassen och det blev ett nej. Någonstans där och då började jag medvetet att stänga inne alla känslor, och så har jag hållit på. Jag har aldrig trott jag varit tillräcklig, och så har jag också fått dem jag har fått.

I början av året så kände jag att jag ville ha en förändring. Jag ville ta ett steg och säga mitt hjärtas mening till en person. Det gjorde jag. Jag var modig som en vuxen, men gud var min yngre person var rädd inombords!

Hur gick det då den här gången? Jag fick ett icke svar och jag blev aldrig bemött i det jag faktiskt berättade. Det är nu locket på och vi pratar på som vi gjorde innan jag sa något.
Jag kräver inte att man känner samma som jag, men jag tänker att för en sån som mig är det viktigt att bli bemött när jag berättar något som har med känslor att göra.
Sedan barnsben är jag så van vid att känslor inte är viktigt, att man inte ska prata om känslor utan det är något som ska tryckas tillbaka.
Jag är den annorlunda fågeln i vår familj. Jag har alltid känt, och egentligen velat uttrycka det jag känner också, men inte haft någon möjlighet att göra det. Skrivandet har alltid varit min ventil på grund av att jag inte kunnat eller fått möjlighet att uttrycka mig utan behövt stänga in.

Vad gör det med mig som vuxen? Jag är van att inte bli sedd när det gäller mina känslor. Egentligen är det en enorm inre stress, men som sagt jag är van så för mig är det naturligt.

Gjorde jag något den här gången för att må lite bättre på egen hand? Jag bestämde mig för att hjälpa min yngre person där inombords. Försökte lugna henne, peppa henne och ”prata” med henne om hur det kändes då, men att livet ser annorlunda ut nu. Livet är mycket bättre, livet är mer stabilt. Jag strök mig själv över kinden när jag mådde som sämst och sa, livet var inte lätt för dig när du var barn men jag ska hjälpa dig nu. Vi kommer klara det här tillsammans. Mitt eget stöd är kanske det viktigaste, att jag som vuxen inte fortsätter i samma gamla hjulspår och stänger inne mina känslor. ❤

Hur orkade jag stå ut?

av Linda

Så här långt senare när jag tänker tillbaka på den relation som skadat mig mest av allt hittills så undrar jag hur jag stod ut. Hur stod jag ut med humöret, hur stod jag ut med ovissheten när det skulle komma ett utbrott? Hur orkade jag leva näst intill normalt?

Det har tagit lång tid innan jag har förstått att jag måste gräva där jag står. Att en stor del av hur jag var i den relationen handlar om barndomen, och vem jag var inom hemmets fyra väggar när jag var liten. Det gäller i de flesta kärleksrelationer tror jag. När det gäller vänskap och kompisar så tror jag skoltiden formar dessa relationer, och att det är där man måste gräva.

Idag hade mitt syskon fått en diagnos och vi hade fått hjälp allihopa förmodligen, men då, då fanns inget sånt. Aggressivitet, hetsigt humör och ständiga utbrott var det som styrde vardagen hemma hos oss. Även om inget var riktat direkt mot mig så gör det något med ett barn att leva i en sådan miljö. Det var mitt syskons humör som styrde allt inkulsive helger, semestrar, eller när vi skulle åka någonstans överhuvudtaget. Man visste inte om födelsedagen, julafton skulle kommas ihåg, eller något annat som var viktigt när man var barn.

Man kan tro att jag har det så bra jag som är så duktig, men det var ju mitt sätt att ta plats som liten att göra rätt och vara duktig. Jag tror det är ett barn som tar på sig den rollen i en familj som vår, med våld och aggressioner. Den duktiga, den präktiga som måste göra allt rätt. Det blir ett ok att bära om man tar detta med sig in i vuxenlivet och det gjorde jag. Sen brast allt när jag brände ut mig och blev sjuk. Det var meningen att jag skulle börja gräva där jag står.

Kan man knyta an till någon annan?

av Linda

Redan som bebis fick jag en stark anknytning till min storasyster. Det var vi, vi var sammansvetsade, och jag följde med henne överallt. I backspegeln förstår jag att den anknytningen kanske till och med var starkare än till mina föräldrar för det var hon och jag, och jag trodde det skulle vara så för alltid. Hon är mycket äldre än mig och lämnade hemmet med buller och bång tidigt när hon kunde flytta hemifrån. Visst, jag var mycket med henne och hennes sambo ändå, men den dagliga anknytningen var borta.

Några år efter hon lämnade hemmet så får jag sedan reda på att jag ska få ett syskonbarn, då är jag 11 år. Hela min värld rasar samman, och det enda jag kan tänka på är att min familj ska glömma bort mig och att ingen ska älska mig något mer. Idag när jag jobbat med mig själv under många många år förstår jag att det är här jag stänger av mig. Hjärtat sluter sig, och jag får jobba hårt för att läka såren jag fått.

Jag känner att jag har flytt från många saker, och att det här är ytterligare en. Kanske kunde fokus på studierna, vännerna, festandet, jobbandet, resandet döva mycket, men det kunde aldrig riktigt döva att jag ville ha min trygghet tillbaka, min storasyster. Det har alltid funnits där som ett stort svart hål genom mitt vuxna liv. Jag har tidigare skrivit om vår familj och hur den är sammansatt i inlägget En konstellation utan givna ramar, och idag förstår jag att vi alla tre har sökt oss själva på olika sätt genom livet. Svårast har det varit för mig, jag som kanske har biologiska kopplingar i ett land långt borta, om det finns några kvar. Innebär det då att min familj kom längre ifrån varandra, och innebär det alltid att biologin vinner? Nej, i mitt fall löstes den största knuten upp och jag fick tillbaka min trygghet.

Hur det gick till? För snart tre år sedan så fick jag tillbaka min stora syster, och det starka band som vi alltid haft bekräftades av oss båda. Vi har pratat om gammalt, nytt, och idag vet jag att de starka känslor jag alltid har haft har varit ömsesidiga. Anknytningen uppstod nästan direkt när jag kom till Sverige.

Att jag inte har skrivit så mycket på väldigt länge har nog inte undgått någon som följer mitt bloggande, jag har hela tiden känt att jag måste skriva av mig när jag mår dåligt. En kollega sa häromdagen när jag klagade på att jag inte har någon skrivlust, varför fortsätter du inte skriva? Skriv om hur du mår bra nu, och vad du har gjort för att komma dit du är just nu. Det tänker jag försöka ta fasta på och försöka med. Det här får bli första testet, fortsättning följer.

När andra drömmer om Indien drömmer jag om Eskilstuna

av Linda

Snart december 2020 och planen skulle egentligen varit klar för längesedan. Jag skulle förväntansfullt sett fram emot en återresa till Indien vid den här tiden.

Var det Corona eller var det något annat som gjorde att inget blev som jag tänkt mig? Jag tror det är en blandning av både och. Jag tror livet ibland ”ger” på helt rätt ställe. Det finns nog en mening att jag mentalt skulle ha en lite tuffare sommar hemma hos föräldrarna, och lösa upp lite gamla knutar från förr. Det finns nog en mening att jag och min syster i år kunnat konstatera hur stark vår anknytning är (mer om det i ett annat inlägg). För egen del så behöver jag så stadigt med fötterna här, innan jag kan börja planera för en återresa. De största knutarna ska vara upplösta innan jag ger mig av.

När andra drömmer om Indien, drömmer jag om Eskilstuna. Under några år nu har jag velat åka dit, till mammas hemstad. Det har funnits en stark längtan att gå på mormors gata, kanske titta in på hennes gård där vi lekte som barn, gå förbi godiskiosken, gå vägen ner på stan… Allt det där vi gjorde när jag var barn när vi var hos mormor. Jag ville också se mammas stad med vuxna ögon, höra berättelser och se ställen jag inte sett förut. Sagt och gjort jag, mamma, pappa, och syster åkte dit. Vi gjorde stan på vårt sätt. Det blev några härliga dagar, viktiga dagar. Jag knöt an till staden som vuxen, och såg den med helt andra ögon. Min längtan efter att uppleva barndomsminnen på nytt infriades, vad jag drömmer om härnäst får tiden utvisa.

Att omfamna sin inre ”Svensson”

av Linda

Jag tror att man måste omfamna sin inre ”Svensson” om man nu har en, och det har jag. Det är inte så konstigt att jag har velat stoppa undan den om man tittar på den resa som jag har gjort. Att försöka ta plats i storstan är inte det lättaste till en början, och jag tror att för många med mig så är det ”Svensson” som ryker.

För mig har det länge handlat om att villorna, medelklass och ”Svensson” är förknippat med tristess och ett lunkande som aldrig tar slut. För mig har det också mest handlat om den biologiska familjen, den familj som vi inte är. När man sticker ut och inte riktigt passar in bland alla andra, när det är något som skaver, då är det svårt att bli vän med sin ”Svensson”.

Men allt annat runt omkring då? Allt som inte bara handlar om familjer är biologiska eller inte. Tittar man på vår familj lite von oben så var vi, och levde vi, på precis samma sätt som alla andra. Vi var den fotbollsspelande familjen som åkte till fjällen på vintern, och kuskade runt Sverige på sommaren. Vi träffade släkten, och började åka utomlands på semester när vi blev lite större. Dansbandsmusiken strömmade ur högtalarna i mormors kök och hemma hos oss, tipsextra på tv hemma hos farfar, lördagarnas eviga väntan på Dallas. Någonstans mitt i allt detta finns en trygghet, någonstans mitt i allt detta finns den största delen som är jag.

Det är inte så längesedan jag insåg att jag behövde sluta slåss mot min inre ”Svensson”, och omfamna min alldeles vanliga medelklassuppväxt, för det är den största delen av mig. Jag behöver fortsätta lyfta blicken och titta på den tiden från ovan. Det är inte så konstigt att Vikingarna strömmar ur mina egna högtalare ibland också. Inte för att det är bra, utan för att tonerna får mig att känna mig trygg.

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

”Sunayani tycker om att titta i barnböcker och har lätt att lära”

av Linda

De här orden skrevs den 4:e april 1982 fast på engelska. Två gånger om året satt pappa och skrev en rapport om mig på sin blåa Facit. För er som inte vet vad Facit är så är det ett företag som bland annat tillverkade skrivmaskiner. Rapporten var på engelska och skulle sen skickas iväg till Adoptionscentrum för att sedan gå vidare till barnhemmet. Den hade alltid samma inledning med mammas och pappas namn och adress, följt av…”giving a report about the girl Sunayani. She is born 22nd March 1979 in Calcutta and she arrived to our family the 11th day of July 1979.” Jag väljer att behålla språket som det var, imponerad över att pappa skrivit ihop rapporterna på egen hand med lexikonets hjälp. Han var barn av sin tid när knappast allt i samhället var på engelska som nu.

En kväll förra veckan satt jag och läste rapporterna igen och det är lite kul att läsa hur jag var, och vad jag gjorde genom åren. Det är lite ovanligt att läsa mitt indiska namn så många gånger, inte på ett enda papper står det Linda. Det som slår mig är vilket jobb att skriva två rapporter om året om ens barn, hur många ”vanliga” familjer måste göra det? Det slår mig också att Indien under flera år när jag var liten hade en koppling till mig och kunde följa min utveckling, häftig känsla när jag inser det.

En konstellation utan givna ramar

av Linda

På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)

Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.

Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.

En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥