familj

Alltid lika beklämd

av Linda

Here we go again… Jag blir lika beklämd varje gång en förälder som adopterat visar främlingsfientlighet, aggressivitet och har gått på den retorik som SD håller sig med. I min värld är der absurt när man adopterat barn från andra sidan jorden att lägga sin röst på SD eller Medborgerlig samling. Har man utlandsfödda barn borde det ligga i dessa föräldrars intresse att motverka det utanförskap som kommer komma om det går riktigt illa i valet. Återigen är jag glad att jag växt upp i ett hem där mitt ursprung alltid varit helt öppet, och där det även funnits en öppenhet gentemot människor från andra länder. Trots att jag är vuxen nu fortsätter dessa två att förespråka allas lika värde oavsett etnicitet. ❤

Är det så konstigt?

av Linda

Är det så konstigt att jag alltid känt mig annorlunda egentligen? Efter att ha varit uppåt landet förra veckan snurrar tankarna precis som de brukar göra när jag tvingas möta det förflutna.

Jag har aldrig riktigt valt så som man ska göra här i livet, jag har alltid valt efter intresse och efter känslan. De val som jag gjort har inte direkt mötts av några hejarop, eller ett uns av nyfikenhet. Nu när jag reflekterar över detta så är det a och o för mångfald och inkludering att vara nyfiken, uppmuntrande och intresserad, oavsett människors livsval. Det kommer ge dem den trygghet de behöver för att kunna fortsätta på den väg de valt.

Vi backar bandet till gymnasiet, jag läste språk för att jag kort och gott älskar språk. Min omgivning (inte min familj) ställde sig frågande om det verkligen kunde bli något av det, det var ju inte natur, ekonomi eller något annat praktiskt. Det kom aldrig något ”vad spännande”, eller något ”så bra du valde efter intresse”, men jag fortsatte på den inslagna vägen. Samma sak när jag flyttade 50 mil för att plugga vidare, det vad ju heller inte ett bra val för i Skåne kunde man ju inte bo. När det sedan bar iväg utomlands blev det inte London eller Barcelona som för de flesta, trots att jag hamnade vid Medelhavet fast i ett annat land. Listan kan göras lång med andra val som inte riktigt passar in.

Mitt relations- och familjeliv kan lämna mycket mer att önska, men trots allt som hänt så står jag fortfarande upp någorlunda rak i ryggen. Där passar jag inte heller in i mallen vad man som snart 40-åring ska ha.

Men tänker ni är du en sån som behöver andras gillande? Nej, då hade jag inte fortsatt på min inslagna väg. Det hade bara varit väldigt skönt att någon gång få någon positiv kommentar om det som jag har gjort här i livet, så att jag ändå kunnat känna att jag hör till och inte är konstig. På något sätt har det varit en kamp att under livets gång inte känna sig så ensam.

Det positiva som kom ut av förra helgen är att vi faktiskt i vår lilla familj känner och tänker i princip samma sak. Det för oss närmare varann i vår lilla enhet, och det känns tryggt.

Den johanssonska kampen

av Linda

Nu har jag varit uppåt landet, och det blev av att jag åkte på kusinträffen. Det som slår mig mest är hur olika de båda sidorna av min släkt är.

Den här träffen ägnas åt fysik och tävling, och nästan alla kusiner är taggade till tusen. Mitt vuxna jag försöker ha ett fågelperspektiv på det som händer den här dagen och kvällen, om jag får säga det själv så lyckas jag ganska bra.

Jag tänker mycket på hur intressen verkligen skiljer sig åt, och jag påminns igen om att jag inte är den där fysiska personen som vinner den typen av tävlingar. Jag påminns igen om att de intressen som jag har, litteratur, musik, teater, politik, historia med mera, är intressen som jag inte delar med särskilt många. Mina intressen gav mig också ett utanförskap en gång i tiden, och det håller i sig.

Jag rör på mig en del i vuxen ålder, men tävlingsinriktad är jag på ett annat sätt. Min styrka sitter i mitt kreativa tänkande, och i min kunskap. Till skillnad från mina syskon som alltid haft en given plats för att de är väldigt bra på fysiska grejer och sport, är jag den där konstiga som håller på med saker man helst inte pratar om.

Jag tänker, inte så konstigt att jag alltid har känt mig annorlunda. Jag tänker, inte så konstigt att jag tog till flykten till en större stad med fler valmöjligheter.

Den här helgen har jag hållit mitt lilla jag i handen, och hjälpt henne känna att det är ok att vara annorlunda. Jag är inte särskilt lik någon av kusinerna, eller för den delen mina syskon, men så är det inte tävling vem som vinner mest eller vem som lyckas bäst här i livet. Även om kampen till största delen är på skämt, så känns det mer som allvar än som en lek för de flesta. Placeringen i tävlingen blev vad den blev men jag höll mitt lilla jag i handen och sa till henne, du är bra som du är, och du kan så mycket annat.

Ingen ”riktig” familj

av Linda

Mina föräldrar har tre barn det är helt klart. Jag har minst två syskon det är är också helt klart. Vi barn har inte några blodsband till föräldrarna, och vi är en sammansättning som idag nog inte är varken konstig eller ovanlig.

När vi växte upp var det få ställen som visade någon annan typ av familj än den vanliga ”normala” med en mamma, pappa och barn, där man klart och tydligt såg likheter och att de hörde ihop. Det här gällde för hela samhället, och även i skolan. Det var också där min känsla av ensamhet slog till väldigt hårt, när jag ensam i hela klassen inte kunde göra den genetikuppgift vi fått av läraren. Jag hade ju inga genetiska band till mina föräldrar, som jag skämdes och var ledsen. Ja det var så det var, jag skämdes över min ensamhet. Den ensamheten har jag burit med mig hela livet, och den kommer aldrig lämna mig.
Känslorna kring den här uppgiften har jag skrivit om förut här: Genetik, när jag inte kunde göra läxan

Det är inte lätt när kusiner liknar ens föräldrar mer än en själv, eftersom det i mitt fall är klart och tydligt att mitt ursprung inte ens är svenskt. Det gör något med identiteten, och det gör framför allt något med tillhörigheten. Innan för väggarna i hemmet så var det inget konstigt med hur vår sammansatta familj såg ut, det var när vi hamnade i andra sammanhang som det kändes konstigt, bland alla ”normala” familjer av kött och blod. Vi växte upp på ett ställe där man inte kan skryta med blandning på något sätt. Homogent när det gäller människornas ursprung, och homogent när det gäller hur familjer såg ut. Jag tror också det fanns skam, som fortfarande är en skam för de som inte kan bilda familj den biologiska vägen. Det blir liksom inte på riktigt om det inte går.

Jag tror det är därför som vi syskon kom ifrån varandra i vuxen ålder, kanske till och med tidigare än så. Vi valde andra vägar att gå för att hitta tillhörighet och andra gemenskaper.

Det är just detta med ”riktigheten” och det biologiska bandet hos övriga i släkten som fått mig att tveka om jag ska gå på kusinträff eller inte, men jag har bestämt mig det kommer att bli av. Ja, jag är medveten om att rädslan ligger hos mig, men känslorna fick jag redan som barn, Jag har blottat mina rädslor för min familj, och det är en lättnad att de känner samma sak och förstår. Ibland måste man utmana sina innersta rädslor, och det här kommer verkligen bli en utmaning.

Känslor i realtid

av Linda

Jag vill egentligen inte skriva om mina känslor i realtid för det är så ovant för mig. Normalt sett så går jag runt och grubblar, analyserar och reflekterar, innan jag sätter mig och skriver om det som känns jobbigt. Det här är kanske min utmaning…

Igår kom en chattbubbla på messenger med en inbjudan till kusinträff. Det är lite av en tradition varje år. Trevlig och kul idé, men det bubblade upp känslor som jag inte riktigt var beredd på. Jag började genast fundera, hur känner jag egentligen? Vill jag åka?

Vad grundar sig då min känsla i? Jo, jag brottas inte bara med ett utanförskap när det gäller mig själv, jag brottas också med känslor av ett utanförskap som gäller hela min familj. Varför? Jag vet faktiskt inte… Ni släktingar som kanske läser det här tänker förmodligen, men så är det väl inte, de är väl också med. Ja jo det har vi varit, för det mesta, men i vår familj har nog ingen egentligen känt att vi på riktigt hört till.

Det har varit två ledsna kvällar, och jag försöker förstå vad det är som pågår inombords. Jag känner mig otillräcklig i jämförelse med alla andra, jag har inget fint hus eller någon fin familj att visa upp eller prata om. Det enda jag har är mitt liv här, och det brukar inte vara särskilt mycket att komma med. Pratar man om Malmö så kommer det alltid upp att ingen vågar åka hit, hur kan man våga bo här, och hur extremt farligt det är att sätta sin fot i den här stan. Som jag tidigare sagt, staden gav mig en plats, vilket jag inte känt någon annanstans. Tyvärr är det något som få människor kan förstå. Under ett flertal år efter jag flyttat till Malmö så valde jag konstant bort släktträffar, för jag inte pallade med att alltid bli kritiserad över mitt val av bostadsort.

Men det är inte bara det… Det finns en rädsla i att tacka ja och i att åka, jag kommer att behöva möta mig själv som liten. Jag kommer att behöva ta mitt lilla jag i handen och hjälpa henne, vara den vuxna vid hennes sida. Bilderna i huvudet försvinner inte från när jag är liten. Jag står vid balkongdörren och näsan räcker inte mer än över karmen så jag kan titta ut. Jag kan inte räkna alla gånger farmor och farfar var och hälsade på rakt över gatan hos min faster och farbror, jag förstod aldrig varför de aldrig kom till oss. Så var det med de flesta, jag såg dem genom fönsterrutan på andra sidan gatan. Såklart var vi också med ibland, men ibland så jobbade pappa och då stannade vi kanske hemma istället. På pappas sida har det alltid funnits en sammanhållning där vi inte riktigt varit med, upplever jag. Jag upplever också att det finns en rangordning av popularitet, och det är den man går efter.

Ytterligare en ovanlig känsla dyker upp under gårdagen, jag känner att jag inte orkar bära runt på den här känslan själv. Jag öppnar upp mig och delar den med min familj, och vi börjar prata om det som har hänt. Vi alla känner samma sak, men jag känner att det är första gången vi är helt ärliga med det. Jag tror vi alla har gått runt och burit på den här känslan på vår egen kammare utan att dela den med någon annan.

Hade det varit idag så hade vår familjebildning inte alls varit särskild konstig. Barn på olika sätt med olika föräldrar kors och tvärs, i härliga blandningar. På vår tid var den det, i den lilla orten på landet. Biologin fanns inte där för någon av oss, och jag som kom från ett land väldigt långt borta med ett helt annat utseende.
Något positivt som jag tror det här kan föra med sig är i alla fall att vi i vår lilla familj börjar prata om hur det var, och läka våra sår tillsammans. Då kommer vi bli starkare, men som vanligt ett steg i taget.