hälsa

Strök mig själv över kinden

av Linda

Jag har alltid haft svårt att prata om känslor. När jag var tio år frågade jag chans på en kille i klassen och det blev ett nej. Någonstans där och då började jag medvetet att stänga inne alla känslor, och så har jag hållit på. Jag har aldrig trott jag varit tillräcklig, och så har jag också fått dem jag har fått.

I början av året så kände jag att jag ville ha en förändring. Jag ville ta ett steg och säga mitt hjärtas mening till en person. Det gjorde jag. Jag var modig som en vuxen, men gud var min yngre person var rädd inombords!

Hur gick det då den här gången? Jag fick ett icke svar och jag blev aldrig bemött i det jag faktiskt berättade. Det är nu locket på och vi pratar på som vi gjorde innan jag sa något.
Jag kräver inte att man känner samma som jag, men jag tänker att för en sån som mig är det viktigt att bli bemött när jag berättar något som har med känslor att göra.
Sedan barnsben är jag så van vid att känslor inte är viktigt, att man inte ska prata om känslor utan det är något som ska tryckas tillbaka.
Jag är den annorlunda fågeln i vår familj. Jag har alltid känt, och egentligen velat uttrycka det jag känner också, men inte haft någon möjlighet att göra det. Skrivandet har alltid varit min ventil på grund av att jag inte kunnat eller fått möjlighet att uttrycka mig utan behövt stänga in.

Vad gör det med mig som vuxen? Jag är van att inte bli sedd när det gäller mina känslor. Egentligen är det en enorm inre stress, men som sagt jag är van så för mig är det naturligt.

Gjorde jag något den här gången för att må lite bättre på egen hand? Jag bestämde mig för att hjälpa min yngre person där inombords. Försökte lugna henne, peppa henne och ”prata” med henne om hur det kändes då, men att livet ser annorlunda ut nu. Livet är mycket bättre, livet är mer stabilt. Jag strök mig själv över kinden när jag mådde som sämst och sa, livet var inte lätt för dig när du var barn men jag ska hjälpa dig nu. Vi kommer klara det här tillsammans. Mitt eget stöd är kanske det viktigaste, att jag som vuxen inte fortsätter i samma gamla hjulspår och stänger inne mina känslor. ❤

Hur orkade jag stå ut?

av Linda

Så här långt senare när jag tänker tillbaka på den relation som skadat mig mest av allt hittills så undrar jag hur jag stod ut. Hur stod jag ut med humöret, hur stod jag ut med ovissheten när det skulle komma ett utbrott? Hur orkade jag leva näst intill normalt?

Det har tagit lång tid innan jag har förstått att jag måste gräva där jag står. Att en stor del av hur jag var i den relationen handlar om barndomen, och vem jag var inom hemmets fyra väggar när jag var liten. Det gäller i de flesta kärleksrelationer tror jag. När det gäller vänskap och kompisar så tror jag skoltiden formar dessa relationer, och att det är där man måste gräva.

Idag hade mitt syskon fått en diagnos och vi hade fått hjälp allihopa förmodligen, men då, då fanns inget sånt. Aggressivitet, hetsigt humör och ständiga utbrott var det som styrde vardagen hemma hos oss. Även om inget var riktat direkt mot mig så gör det något med ett barn att leva i en sådan miljö. Det var mitt syskons humör som styrde allt inkulsive helger, semestrar, eller när vi skulle åka någonstans överhuvudtaget. Man visste inte om födelsedagen, julafton skulle kommas ihåg, eller något annat som var viktigt när man var barn.

Man kan tro att jag har det så bra jag som är så duktig, men det var ju mitt sätt att ta plats som liten att göra rätt och vara duktig. Jag tror det är ett barn som tar på sig den rollen i en familj som vår, med våld och aggressioner. Den duktiga, den präktiga som måste göra allt rätt. Det blir ett ok att bära om man tar detta med sig in i vuxenlivet och det gjorde jag. Sen brast allt när jag brände ut mig och blev sjuk. Det var meningen att jag skulle börja gräva där jag står.

Vem försöker jag skydda?

av Linda

Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.

Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.

Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.

Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.

Att omfamna sin inre ”Svensson”

av Linda

Jag tror att man måste omfamna sin inre ”Svensson” om man nu har en, och det har jag. Det är inte så konstigt att jag har velat stoppa undan den om man tittar på den resa som jag har gjort. Att försöka ta plats i storstan är inte det lättaste till en början, och jag tror att för många med mig så är det ”Svensson” som ryker.

För mig har det länge handlat om att villorna, medelklass och ”Svensson” är förknippat med tristess och ett lunkande som aldrig tar slut. För mig har det också mest handlat om den biologiska familjen, den familj som vi inte är. När man sticker ut och inte riktigt passar in bland alla andra, när det är något som skaver, då är det svårt att bli vän med sin ”Svensson”.

Men allt annat runt omkring då? Allt som inte bara handlar om familjer är biologiska eller inte. Tittar man på vår familj lite von oben så var vi, och levde vi, på precis samma sätt som alla andra. Vi var den fotbollsspelande familjen som åkte till fjällen på vintern, och kuskade runt Sverige på sommaren. Vi träffade släkten, och började åka utomlands på semester när vi blev lite större. Dansbandsmusiken strömmade ur högtalarna i mormors kök och hemma hos oss, tipsextra på tv hemma hos farfar, lördagarnas eviga väntan på Dallas. Någonstans mitt i allt detta finns en trygghet, någonstans mitt i allt detta finns den största delen som är jag.

Det är inte så längesedan jag insåg att jag behövde sluta slåss mot min inre ”Svensson”, och omfamna min alldeles vanliga medelklassuppväxt, för det är den största delen av mig. Jag behöver fortsätta lyfta blicken och titta på den tiden från ovan. Det är inte så konstigt att Vikingarna strömmar ur mina egna högtalare ibland också. Inte för att det är bra, utan för att tonerna får mig att känna mig trygg.

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

Semester

av Linda

Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.

Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.

Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.

Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.