inspiration

Strök mig själv över kinden

av Linda

Jag har alltid haft svårt att prata om känslor. När jag var tio år frågade jag chans på en kille i klassen och det blev ett nej. Någonstans där och då började jag medvetet att stänga inne alla känslor, och så har jag hållit på. Jag har aldrig trott jag varit tillräcklig, och så har jag också fått dem jag har fått.

I början av året så kände jag att jag ville ha en förändring. Jag ville ta ett steg och säga mitt hjärtas mening till en person. Det gjorde jag. Jag var modig som en vuxen, men gud var min yngre person var rädd inombords!

Hur gick det då den här gången? Jag fick ett icke svar och jag blev aldrig bemött i det jag faktiskt berättade. Det är nu locket på och vi pratar på som vi gjorde innan jag sa något.
Jag kräver inte att man känner samma som jag, men jag tänker att för en sån som mig är det viktigt att bli bemött när jag berättar något som har med känslor att göra.
Sedan barnsben är jag så van vid att känslor inte är viktigt, att man inte ska prata om känslor utan det är något som ska tryckas tillbaka.
Jag är den annorlunda fågeln i vår familj. Jag har alltid känt, och egentligen velat uttrycka det jag känner också, men inte haft någon möjlighet att göra det. Skrivandet har alltid varit min ventil på grund av att jag inte kunnat eller fått möjlighet att uttrycka mig utan behövt stänga in.

Vad gör det med mig som vuxen? Jag är van att inte bli sedd när det gäller mina känslor. Egentligen är det en enorm inre stress, men som sagt jag är van så för mig är det naturligt.

Gjorde jag något den här gången för att må lite bättre på egen hand? Jag bestämde mig för att hjälpa min yngre person där inombords. Försökte lugna henne, peppa henne och ”prata” med henne om hur det kändes då, men att livet ser annorlunda ut nu. Livet är mycket bättre, livet är mer stabilt. Jag strök mig själv över kinden när jag mådde som sämst och sa, livet var inte lätt för dig när du var barn men jag ska hjälpa dig nu. Vi kommer klara det här tillsammans. Mitt eget stöd är kanske det viktigaste, att jag som vuxen inte fortsätter i samma gamla hjulspår och stänger inne mina känslor. ❤

På lånad tid

av Linda

Jag kände under många år att jag levde på lånad tid i Skåne. Jag satte höga mål, och gjorde upp en plan för vad jag skulle göra, och vad jag skulle uppnå. Ångesten var nära under de här åren, för i mitt huvud var jag tvungen att vända hem om jag misslyckades. Hem till byn igen.

Jag var både redo och inte alls redo när jag flyttade hemifrån, jag hade ju aldrig stått på egna ben förut. Jag kämpade verkligen, jobbade, pluggade och levde livet. Köttade när behövdes, och när jag misslyckades föll jag djupt. Ibland visste jag inte hur jag skulle ta mig upp igen, rädslan var att det skulle ta för lång tid så jag skulle behöva lämna allt. Det var då presteraren tog överhanden och ställde till det för mig. Hemifrån fanns det inget sånt uttalat, allt satt i mitt eget huvud. Till slut lade sig rädslan.

Jag har jobbat hårt för en plats i mina drömmars stad och 23 år senare är jag fortfarande kvar. I backspegeln kan jag idag se att strävan fått mig nästan in i väggen flera gånger tidigare, och gjorde mig riktigt sjuk för några år sedan. Numera kan jag gasa, bromsa och lugna mig. Jag behöver dessutom jobba vidare med mitt unga vuxna jag för att göra upp med den delen av mitt förflutna och kunna gå vidare i livet.

När andra drömmer om Indien drömmer jag om Eskilstuna

av Linda

Snart december 2020 och planen skulle egentligen varit klar för längesedan. Jag skulle förväntansfullt sett fram emot en återresa till Indien vid den här tiden.

Var det Corona eller var det något annat som gjorde att inget blev som jag tänkt mig? Jag tror det är en blandning av både och. Jag tror livet ibland ”ger” på helt rätt ställe. Det finns nog en mening att jag mentalt skulle ha en lite tuffare sommar hemma hos föräldrarna, och lösa upp lite gamla knutar från förr. Det finns nog en mening att jag och min syster i år kunnat konstatera hur stark vår anknytning är (mer om det i ett annat inlägg). För egen del så behöver jag så stadigt med fötterna här, innan jag kan börja planera för en återresa. De största knutarna ska vara upplösta innan jag ger mig av.

När andra drömmer om Indien, drömmer jag om Eskilstuna. Under några år nu har jag velat åka dit, till mammas hemstad. Det har funnits en stark längtan att gå på mormors gata, kanske titta in på hennes gård där vi lekte som barn, gå förbi godiskiosken, gå vägen ner på stan… Allt det där vi gjorde när jag var barn när vi var hos mormor. Jag ville också se mammas stad med vuxna ögon, höra berättelser och se ställen jag inte sett förut. Sagt och gjort jag, mamma, pappa, och syster åkte dit. Vi gjorde stan på vårt sätt. Det blev några härliga dagar, viktiga dagar. Jag knöt an till staden som vuxen, och såg den med helt andra ögon. Min längtan efter att uppleva barndomsminnen på nytt infriades, vad jag drömmer om härnäst får tiden utvisa.

Vem försöker jag skydda?

av Linda

Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.

Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.

Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.

Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.

Att släppa taget

av Linda

Jag borde veta att om jag släpper taget kommer något nytt, men jag tror att jag aldrig riktigt lär mig. Jag har känt mig fångad i mitten under väldigt lång tid nu, men kanske framför allt när jag var sjuk och tiden därefter. Det har tagit lång tid att ta sig upp, och kanske har jag inte nått hela vägen upp ännu, men idag känner jag i alla fall igen mig själv.

Jag väljer att släppa taget om en del av mitt engagemang och en del av mina poster. Mitt engagemang handlar mest om andra, men jag behöver titta inåt istället. Vad behöver jag för att må bra och komma framåt? I samma stund jag bestämde mig för att släppa taget dök en fantastisk möjlighet upp, en möjlighet att öka min inspiration till att skriva mer. Tillsammans med andra adopterade och föräldrar som adopterat skriver jag på Instagram under kontot Fokus adoption. Det är så otroligt givande och roligt och jag känner verkligen hur jag vill komma igång med mitt skrivande igen. Det gäller att våga släppa taget och påminna sig om att det alltid kommer något nytt, även om det kan ta lite tid. ❤

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

21 år idag!

av Linda

Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.

Home is where the heart is. ❤

https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/

Semester

av Linda

Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.

Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.

Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.

Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.

Min helg

av Linda

Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.

Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.

Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.