inspiration

Min inspiration var väldigt nära

av Linda

Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.

Spelevinken klarar sig alltid

av Linda

Det har varit tuffa tider inombords ända sedan Valborg. Jag läser mina dagböcker från förr, men det kommer ingen inspiration till att skriva, det gör bara ont. Det är lätt att gilla den där lilla flickan till vänster på bilden. Hon som alltid var glad, söt och ibland med ett spjuveraktigt leende. Den större flickan på bilden till höger, på väg in i tonåren har jag alltid haft svårare att tycka om. Jag har aldrig tagit henne till mig, kanske för att det var då allting började. Min omgivning hittade fel på mig, mitt utseende, min storlek och min hudfärg. Deras sanning blev min sanning, och en sanning som håller i sig de stunder jag är nere. Det är inte bara jag som sitter här och fantiserar om hur det var, dagböckerna talar sitt tydliga språk.

När jag tänker efter så var hon inte alls konstig, tonåringen. Hon hade sunda uppfattningar och värderingar, hon var ifrågasättande på ett klokt sätt men med en omgivning som inte kunde ge henne någon guidning eller några svar. Hon tänker samma tankar som jag gör nu, men idag som vuxen vågar jag släppa fram dem. Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig i jämförelse med alla andra. Jag kommer aldrig bli någon blond Sofia, Karin, Carola eller Jenny. Jag kommer alltid att vara den svarthåriga Linda, men den lilla spjuvern, den ensamma tonåringen, och den vuxna kvinnan som försöker få ihop sin identitet måste bli ett.

#metoo tar aldrig slut

av Linda

Jag säger till mig själv att inte agera ikväll, att min omgivning och vänner har rätt att välja oss båda. Det är klart de kan umgås med både offer (jag) och förövare, för jag har ju ett öppet sinne. Såklart förstår jag. Det här var i fredags kväll.

Den här kvällen råkar jag kalla min förövares sambo för tanten under ett samtal, och min vän vid sidan av mig reagerar: ”Hon heter faktiskt xxx.” Spelar väl ingen roll säger jag, för jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på att jag måste ha respekt, respekt för min förövares sambo. För att hon är trevlig, och väldigt trevlig att umgås med, tycker min omgivning. Det är en trevlig person, men jag kommer aldrig plåga mig själv i deras sällskap efter allt som har hänt mig, I min värld är hon synonymt med honom, oavsett hur trevlig hon är. Min vän som sitter vid sidan om mig klappar mig på armen när hon märker att min röst hårdnar i samtalet. Det känns förminskande, och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag går på toaletten.

Jag förstår såklart att jag inte kan lasta hans sambo för att han våldtagit mig och allt annat våld han har utsatt mig för, så självklart skärper jag mig när jag kommer ut. Jag ändrar tonen i rösten, och känner skuld inombords. Nu blev det sådär fel igen. Såklart är jag min omgivning till lags, även om min förövare haft handen uppe vid halsen på mig, och förgripit sig på mig på ett sätt att jag till slut simmat av i duschen. Men det, det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att man inte kallar någon för tanten. En annan vän säger den här kvällen: Jag tror på allt du säger, och varje gång han ringer (min förövare) så funderar jag på hur jag ska svara, men jag kan inte trycka bort honom. Jag säger jag förstår, jag förstår man vill behålla oss båda. Eller gör jag verkligen det?

Jag håller inne med en mängd känslor när det gäller det här. Det är inte många i min omgivning som jag känner stöd från, och jag måste alltid lägga band på mig att vara den duktiga flickan som inte brusar upp när vi pratar om honom min förövare. Jag måste alltid hålla lite kolla så ingen har bjudit in honom, eller att han är på väg till något sällskap där jag befinner mig.

I torsdags var jag hos Malmö stad och enheten där jag går och pratar om mina upplevelser av våld i nära relationer. Där konstaterade vi att många av mina vänner i all fall indirekt stödjer mäns våld mot kvinnor. och att jag aldrig kommer att bli kvitt min förövare genom dem. Min omgivning vill ha kakan och även äta den, är det så jag vill ha det för resten av mitt liv? Det måste jag verkligen fundera över.

Bara ute i världen kan jag vara mig själv

av Linda

Här är bilder på mig under några av mina resor som jag har gjort. Tidigare när jag satt mig på ett flygplan har axlarna sjunkit ner och jag känt den pirriga känslan i magen, på väg ut i världen någonstans. I fredags när jag lyfte mot London infann sig inte den där känslan. Sedan jag kom hem har jag gått runt och funderat på varför.

För inte så längesedan så tyckte jag att jag bara kunde vara mig själv endast när jag reste. Alla måsten släppte, jag slappnade av, jag kunde helt enkelt vara mig själv så fort jag kom utanför landets gränser. Jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, och framför allt möta människor i andra länder, men… Jag måste erkänna att resandet har varit en slags flykt för mig. Det här tog min moster upp med mig en gång för längesedan, men jag var inte där just då. Jag var inte i det stadiet att jag kunde erkänna det varken för henne eller för mig själv, jag hade inte den insikten. För mig har det varit lite som texten i början av Sällskapsresan 1, ”Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”.

Den insikten har jag nu. Jag slappnar av tillräckligt i min vardag så att luften inte går ur mig helt när jag reser iväg. Jag har kommit en bit på vägen med att bygga upp den identitet som är jag. Jag lyssnar inåt på hur jag vill vara istället för att vara så som omgivningen vill att jag ska vara.

Varje gång jag sätter mig på ett plan i framtiden kommer jag att vara ännu lite tryggare i mig själv, och så småningom kommer jag inte känna av några flyktkänslor alls. Jag är inte i mål ännu, men ett steg i taget.

En annan del av London

av Linda

Kanske är det omedvetet, kanske är det medvetet, men också den här gången bor jag i en annan del av London när jag är här över veckoslutet. Jag bor i den östra delen, och här ser det nästan ut som hemma i mina kvarter när det gäller befolkningen.

Det var prisvärt när jag bokade men det var inte bara det, jag ville inte bo i de flashiga områden eller mer centralt, jag ville ha något annat.

Det märks att det bor en hel del människor i det här området som hankar sig fram, men att området verkligen är up and coming inom en inte allt för lång tid. Precis som där jag bor hemma i Malmö i mina kvarter, fast det var några år sedan det såg ut såhär.

För några dagar sedan satt jag på krogen hemma i Sverige och pratade om lägenheter och hus värda sex gånger eller mer än min egen lägenhet. Idag sitter jag här, i inte särskilt upphottade kvarter. Jag vet att båda två är verkligheten, men det blev en svängning på 180 grader.

Något måste ha hänt med mig för jag ser inte längre upp till den ”lyx” och flärd jag kanske en gång längtade till, varför då? Kanske för att jag kommit fram till att jag är en blandning på många olika sätt, och blandningar kan sällan vara enhetliga eller rena.

Världen känns långt borta

av Linda

Valborg och jag befinner mig i Mellansverige. Det slår mig alltid när jag vänder hem dit jag växte upp att världen känns så långt bort. Här gränsar ingenting till någonting utan man är bara mitt i ingenstans känns det som. Hemma på min gata i stan känns det inte så. Inte bara för att jag är bosatt i Malmö med människor från hela världen runt knuten, utan även för att Kastrup ligger 15 minuter bort från jag kliver utanför dörren. Flygplatsen tar oss ut i världen.

Närheten till flera länder kring Östersjön är inget jag reflekterar dagligen över men nu slår det mig hur nära de faktiskt är när jag är hemma hos mig. Att Danmark ligger nära Skåne, och den påverkan det har på regionen, har alltid varit naturligt där mig. Under Valborg när vi träffar släkten förstår jag att de nordiska grannarna nere i söder inte känns lika bekanta och familjära som för mig.

Varje gång jag är uppåt landet, framför allt i trakterna jag kommer ifrån, så blir jag påmind om att inte anta att alla delar min kontinentala/internationella känsla, långt ifrån. Men säger ni, du är ju långt ifrån kontinenten däruppe. Det stämmer, men med ökat resande och ökad mångfald bland befolkningen, borde även Mellansverige ha kommit en bit på väg.
Jag är väl medveten om att alla här i stan inte heller delar min kontinentala/internationella känsla, och framför allt inte i de små orterna runt omkring Malmö. Därför har jag svårt för de stadsdelar där man vill avskärma sig från resten av samhället, eller de mindre orterna där man inte heller är så intresserad av internationella influenser, utan helst vill ha de på avstånd. Det påminner mig tyvärr alltför mycket om hur det var när jag växte. En miljö som är vit, svensk och trygg. Men vänta lite nu var ska resten av människorna i samhället få plats?

Finns det inga kvinnor då?

av Linda

Ni som följer mig undrar säkert om det inte finns några kvinnor som jag är lik. Jodå, jag är väldigt lik min mamma. Hår, kläder och smink är viktigt för mamma, och hon ser väldigt piffig ut. När jag var liten var något av det roligaste jag visste att vara med mamma när hon skulle göra sig i ordning och gå på fest, vara med när hon valde kläder och när hon sminkade sig. Hon har alltid sett väldigt piffig ut, och en donna som ung. Ibland när jag ser foton på mina föräldrar som unga som ser de nästan ut som fotomodeller eller skådespelare på 60-talet. Jo jag vet jag är partisk, men jag vet att jag har rätt. Jag försöker också vara piffig, och gud nåde den som rör mitt hår när det är fixat, precis som mamma.

Nu som vuxen förstår jag hur mamma försökt knuffa mig och mina syskon åt rätt håll på olika sätt. Jag inser också att hon velat att vi i alla fall ska klara av de grundläggande nivåerna i skolan, även om jag gick lite längre än mina syskon. Även om hon själv slutade efter folkskolan, så var hon inte dummare än att hon förstod vikten av en ordentlig skogång för oss. Jag vet att mina syskon inte ser det på samma sätt, och att mammas tjat var allt annat än populärt. Mamma ville att vi även skulle läsa vidare om vi kunde, praktiska ämnen för mina syskon, teoretiska för min del.

Såhär i efterhand förstår jag att mamma ville att vi skulle bli självständiga, även vi tjejer i familjen. Min mamma hade inte några problem med att min syster egentligen skulle flytta hemifrån som 19-åring och läsa vidare en köksutbildning. Hon gjorde inte det, och valde en annan väg i livet.
Det var inte några problem för mig heller att vilja läsa vidare och flytta hemifrån som 19-åring, mamma uppmuntrade mig mycket. Jag tog steget, rädd som fan, men det gick. Mamma hade ju gjort samma resa själv, och visste ju hur det kändes och att det krävdes mod och stöttning. Jag vet att hon inte fick det från mormor, det var kanske därför som hon försökte ge det till oss. Jag vet att andra har varit mer hårt hållna, och jag vet att min syster nog inte alls delar min syn på det här, men för mig har bitarna fallit på plats ju äldre jag blir och ju mer jag jobbat med mig själv.

Utan mammas support och tankar om skola, utbildning och självständighet hade jag inte varit där jag är i dag, det är en sak som är säker.

En friskt fläkt eller bara öppnare fördomar?

av Linda

På middag med två gamla vänner i helgen började vi prata om bekantskapskretsen. Jag knyter an till ett gammalt inlägg jag skrev förra sommaren, Here we go again…. Det var då jag valde att verkligen börja stå upp för mig själv och för mångfaldssamhället bland vänner och bekanta i sociala sammanhang.

Vi kom att prata om två andra vänner som helt klart har sina sympatier långt ut till höger bland de främlingsfientliga. Det blev klart och tydligt under den där kvällen förra sommaren var de stod politiskt, och stundtals blev diskussionen väldigt hätsk. Jag och en av vännerna reste oss upp och gick hemåt den gången, men båda två av olika anledningar. Han, för att han tyckte att diskussionen inte gick framåt, jag för att jag kände mig personligt påhoppad och berörd på grund av mitt ursprung och vad jag upplevt genom åren.

Han har sagt det tidigare, men nu säger han det igen. Han oroar sig för hur han uppfattades i det läget. Att det kunde uppfattas som att han tog ställning fast så inte var fallet. Jag försöker förklara att bilden som middagssällskapet har av honom inte har förändrats, utan de ser honom som en schysst kille som de fortfarande vill umgås med. Det är mig de inte klarar av, och det är ömsesidigt. Jag uttryckte vad jag tyckte och tänkte efter den här kvällen, om hur jag ser på allas lika värde oavsett var de kommer ifrån. Jag fick frågan av värdinnan om jag menade att de två som stod för fientliga åsikter var rasister. Jag svarade ja, sen var kontakten bruten. Nej säger nog någon nu, man måste väl få vara lite kritisk. Är det inte typiskt svenskt att man inte ska få säga någonting i det här landet? Nja, inte om det går ut på att se vissa människor som lägre stående, och inte anse att de har samma värde som du som är vit.

Vännen som var med på middagen här för lite sen, och även i somras, menar att en av de fientligt inställda är en frisk fläkt. Jag blir ledsen och bedrövad för i min värld handlar det inte om en frisk fläkt som piggar upp, utan om hur människor är öppnare med sina fördomar utan att tänka på vem som är mottagaren och hur man värderar honom eller henne.

Ett par av mina vänner är väldigt uppskattade för att de anses vara diplomatiska, det vill säga inte så ofta tar ställning. En av dem är vännen som jag skriver om här ovan, jag antar att han är rädd att omgivningen ska försvinna och att han inte får vara med. Ibland vill jag vara som dem, bara flyta med och vara omtyckt av alla. Jag vet att det aldrig kommer att bli så, mina värderingar är en så stor del av mig själv, och kanske blir det så när man bygger upp en identitet från ingenting. Jag har flutit med och hållit käften bara för att passa in, men jag orkar inte mer. Jag räknar aldrig med att min omgivning ska ta ställning för mig eller någon annan utsatt grupp, men jag har lovat mig själv att i alla fall jag ska göra vad jag kan.

6 juni en bra dag att dö på

av Linda

6 juni 1994 Sveriges nationaldag en bra dag att dö på, och första dagen på sommarlovet. Ja du har rätt, samma dag det året började även fotbolls-VM borta i USA. Starten på en härlig fotbollssommar som ger mig gåshud bara jag tänker på den, en fotbollssommar min farfar aldrig fick uppleva. Jag har tidigare skrivit att min farfar är värd ett eget inlägg, och här kommer det.

Kvällen den 5 juni 1994 hade pappa och jag varit hos farfar som vanligt för pappa skulle sköta om farfars ärenden inne i stan under veckan, det här var en söndag. Allt var sig likt och farfar var glad fotbolls-VM skulle ju dra igång imorgon. Ett VM farfar aldrig kom att se. På morgonen den 6 juni vaknade jag av att telefonen ringde, och det var väldigt tidigt. Lite sur blev jag allt, första dagen på sommarlovet vill man ju sova ut. Jag var 15 år och gick i högstadiet. Farfar var död…Han hade dött av en hjärnblödning med telefonen i handen, förmodligen under natten eller på morgonsidan. Jag minns inte riktigt alla detaljer där hemma men jag blev såklart väldigt ledsen. Det slutade även med att jag fick följa med pappa hem till farfar, antagligen skulle mamma till jobbet. Det var första gången som jag såg en död människa, men det var mitt eget val pappa frågade om jag ville se. Att se farfar kall och orörlig var otäckt och jag kan fortfarande se hur han ser ut framför mig.

Under högstadietiden så blev jag mer och mer intresserad av de samhällsvetenskapliga ämnena eftersom de blev mer specifika då. Det var här farfar kom att betyda något annat än att bara vara farfar. Farfar och jag tittade på dokumentärer när jag följde med pappa hem till honom för att pappa skulle fixa med något. Jag fick helt plötsligt chansen att ställa frågor om till exempel andra världskriget till någon som faktiskt kunde förklara och som hade varit med på riktigt. Farfar hade bra och spännande böcker, och framför allt hade han många böcker. Jag älskar böcker och har gjort det ända sedan jag var väldigt liten, så där fann jag även en själsfrände i läsandet.

Farfar var som sagt böcker, sport, dokumentärer och P1, farfar var knegaren som hade hade kunskap. Det är något jag alltid sett upp till, och det gjorde att jag fann hopp i att kunna hålla mig till de ämnen som intresserade mig. Det gjorde bland annat att jag vågade göra klassresan och utbilda mig. Jag har inte gjort som alla andra mina kusiner, jag har inte valt de traditionella utbildningarna. Som student fick jag många frågor om det verkligen fanns framtid och jobb inom mitt område. Jag tror de flesta numera är överens om att det finns både en framtid och jobb inom mångfaldsområdet, det gäller bara att hitta rätt väg och slå in på den.

Ända sedan jag flyttade ner till Malmö så har jag varit sorgsen över att farfar dog och inte fick uppleva vad det blev av mig och vad jag utbildade mig till. Jag tror han hade uppskattat och förstått det på ett sätt som inte så många i varken släkten eller familjen kanske gör. Än idag är det viktigt för mig att se vilken vägar det går att ta som inte alla andra tar, farfar var en av den som inspirerade mig att fortsätta på min inslagna väg.