inspiration

Allt för Sverige

av Linda

Allt för Sverige handlar om bakgrund, och om att få veta mer om sin släkt. Bakgrund har alltid varit viktigt även för mig och jag har alltid pratat och frågat mycket ända sedan jag var ett litet barn.

Pappa är mer pratsam än mamma i alla fall när det gäller bakgrund, och kanske är det för att vi bodde så långt bort från släkten på mammas sida så var det lite svårare att få grepp om. Jag har alltid gillat att prata med äldre personer, kanske därför som jag i vissa avseenden är en liten tant inombords. Hur som helst jag pratade med pappas fastrar när jag gick på gymnasiet inne i stan. Ibland när jag behövde vänta på bussen hem rätt länge så var jag inom dem och tog en fika. Det hjälpte mig att lyssna på farfars bakgrund från ett annat håll som inte var pappa. På så sätt lade jag pusslet på pappas sida. Farfar själv var såklart också en källa, men han hade en annan betydelse för mig. Farfar var P1, böcker, sport och dokumentärer på tv, men farfar kommer få ett eget inlägg för det är han värd.

Till viss del genom mamma, men framför allt via min moster så lade jag pusslet till mammas uppväxt och bakgrund. På de stora släktträffarna när jag var lite äldre vågade jag även prata med mammas moster. Där bodde vi ju inte lika nära så det var svårt att skapa den typ av kontakt som jag kunde göra med fikandet.

Under den här resan har jag funderat på varför det varit så viktigt för mig att veta så mycket om mina föräldrars bakgrund, och kommit fram till att jag tror det är en viktig del i identitetsskapandet som adopterad. Jag vågar nog påstå att jag kan mer än de flesta på grund av mina frågor och min nyfikenhet.
Jag tror också det är viktigt om man inte har så mycket information om sig själv, då blir det ett sätt att skapa någon sorts trygghet och stabilitet. Det känns otroligt skönt att ha en stabil grund att stå på när det gäller min svenska bakgrund eftersom den självklart är den största delen av mig.

Hårdare tag eller fler möjligheter?

av Linda

Jag läser och hör om hårdare tag, om ordning och reda, och att detta är de enda sätten att få fason på samhället. Jag tror inte på det. Missförstå mig rätt, såklart ska det finnas resurser till att utreda brott, både grova och mindre grova. Det ska såklart också finnas resurser för att komma åt den organiserade brottsligheten, men innan dess då? Finns det inget vi kan göra innan vi har kommit dit?

Det är klart vi kan! Det handlar precis om det som jag har skrivit om otaliga gånger i mina inlägg , ge alla en plats och en chans i samhället oavsett kulturell bakgrund, härkomst, religion, kön, listan kan göras lång.
Ge barn och ungdomar i utsatta områden som är på väg att halka dit fler möjligheter och alternativ redan i tidig ålder. Redan när de är väldigt små så vet de att de inte har en given plats i samhället, de ser det på omgivningen och de ser det förmodligen hemma inom familjen. Redan i skolan står det ganska klart vilket värde en hel del barn har, och hur samhället ser på dem och de områden där de bor.

Här finns det ett ansvar att inspirera dem att ta för sig, att de har lika stor rätt som alla andra att ta andra vägar i livet för vägarna finns. Det finns många alternativ att inte välja en brottslig bana, men det krävs att samhället ger plats åt dem som är på väg åt fel håll. Det krävs också att de blir medvetna om valen, att de känner att vidareutbildning efter gymnasiet är till för dem. Att företag så småningom vill anställa dem oavsett namn, härkomst eller var de bor. De krävs att de har förebilder som kan förmedla inspiration och hopp till barn och unga.

Sånt jävla vänsterflum hon kommer med tänker kanske en och annan nu som läser. Varsågod, jag ska inte hindra dig från att tycka det. Vad jag däremot kommer hålla fast vid är att det är allas vårt ansvar att skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats, människa till människa i varje möte, företag som är beredda att främja mångfald, politik i form av att tidigt satsa på att lyfta fram alternativen att kunna välja rätt väg i livet. Det finns mycket att göra inom området, och med min utbildningsbakgrund hoppas jag kunna syssla med mångfaldsutveckling och inspiration inom en snar framtid.

Känslor, 40-talister & generation x

av Linda

Det finns de som inte vet hur man pratar om sitt inre, eller som är i kontakt med sina känslor. Oftast handlar det kanske inte bara om att man inte vill, utan mer om att man inte vet hur man ska göra eller om det är ok. Efter att jag jobbat med mig själv under så många år så har jag förstått att det bottnar i så många olika saker, ett lands kultur och vilken generationstillhörighet man har, och såklart mycket mycket mer.

I hela mitt liv ända sen jag var liten har jag lärt mig att stänga inne vad jag känner och tänker innerst inne. Som jag tidigare tagit upp så har jag alltid skrivit om det, det blev min ventil att överhuvudtaget försöka få en bild och kunna förstå det som händer inombords. När jag under promenaden häromdagen lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat från förra året så sa han att skrivandet förmodligen fick honom att överleva, samma sak gäller för mig.

Var kommer då detta ifrån, det här med att stänga in sina tankar och känslor? Jag tror man får se det hela i ett större perspektiv, som en annan generation, en annan tid och ett annat land. Mina föräldrar växte upp under efterkrigstiden då det inte var särskilt gott ställt i landet, även om det gick på högvarv i jämfört med övriga Europa. Pappa som berättar hur han tidigt fick börja jobba för att kunna hjälpa farmor. Mamma som också kom ut i arbetslivet efter bara sju år i folkskola, van att också tidigt börja jobba och ta ansvar. Idag hade vi inte ens tänkt tanken att så unga personer skulle hjälpa till och bidra till familjen. När jag frågar pappa hur det kändes och hur han såg på sin situation så säger han att det inte fanns något val. Det var bara att gneta på och göra det som behövdes göras. Det fanns varken tid eller ens möjlighet till reflektion eller känslor. Det är under alla de här samtalen som vi har nu, efter alla mina år när jag arbetat med mig själv, som jag börjar förstå mina föräldrar. Förstå att vi har olika förutsättningar att prata om vårt inre och våra känslor. I deras liv och i den tid de växte upp så fanns det väldigt lite plats för just det, det praktiska tog överhanden. I det land vi lever i nu så är det fortfarande mest viktigt att vara så arbetsam som möjligt, att visa sig svag eller att öppna sig om hur man mår innerst inne är fortfarande inte helt ok. Ja jag är medveten om att det är lite bättre, annars hade jag nog inte suttit och skrivit det här inlägget istället hade det hamnat i en av mina böcker och så småningom i bokhyllan.

Mina föräldrar har fått vänja sig vid att jag kommunicerar och uttrycker mig långt mer än de flesta människor, men det gick. Idag är mina föräldrar mina största fans när det gäller mitt skrivande, och vi pratar om sådant jag gått och funderat på genom livet. Det hade jag aldrig kunnat drömma om, men det känns som högsta vinsten på lotteri. Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag skulle skriva och dela med mig av mitt inre, och få så många följare på min resa. Det känns också som högsta vinsten på lotteri.
Till alla er som går runt och stänger inne det ni känner, hitta ert sätt att kommunicera vare sig det är tal, skrift eller andra uttryck. Börja kommunicera med er själva så lättar ni i alla fall något på trycket.

Vem har sagt att jag inte duger?

av Linda

Jag spinner vidare på mitt förra inlägg om att näst intill konstant anpassa sig efter sin omgivning. När man inte vet vem man är försöker man att skapa sig själv, och jag tror det är mer så för mig och andra adopterade som inte alltid har någon solid grund att stå på.

Som jag tidigare skrivit om så stod det klart för mig att jag var annorlunda när jag nio-tio år och mina klasskompisar upptäckte att jag inte såg ut som dem. Det fortsatte med att min kropp inte dög, jag var inte bara mörk utan även tjock och fet. Jag längtade alltid hem, hem till de trygga fyra väggarna i huset där jag kunde gömma mig, och där jag kunde vara mig själv. Jag ville inte gå ut, jag ville inte träffa folk, jag kände mig aldrig trygg och säker. Den onda cirkeln började snurra och först nu vill jag att den tar slut på riktigt.

Flera av mina relationer har fått mig att känna likadant och framkallat känslor från förr. Jag har känt att jag inte räckt till, och att jag velat gömma mig. Det har aldrig räckt att vara jag. Men säger ni, det sitter väl bara i ditt huvud? Nej det gör ju inte det, jag har fått min beskärda del av ord och uttryck som förminskat mig och fått mig att känna mig mindre värd. Det är bland annat det som är det psykiska våldet i en nära relation.

Sitter i soffan och funderar över sambandet mellan det som hände mig som barn, mina relationer, och min egen erfarenhet av me too. Det negativa har format mig, och jag har tagit det med mig upp i vuxen ålder när jag har mina svackor. Det är andra som sagt att jag inte duger och jag har låtit det bli min sanning, men hey jag gillar faktiskt mig själv. Det tar för mycket kraft och energi att kämpa hårt för att bli någon annan än mig själv, därför säger jag nu till mitt vuxna jag: Jag är jag och jag duger.

 

Ingen inspiration, ingen motivation

av Linda

”Vad gör jag nuförtiden, varför hör man aldrig av mig, det var alldeles för länge sen jag skrev…”

Hjälp! Jag sitter fast i ett ekorrhjul och har noll inspiration. Livet är platt, en ständig lunk… Flödena på sociala medier känns platta, Facebook,  Instagram samma sak om och om igen *gäsp*. Själv är jag inte så mycket bättre, jag gör också samma sak om och om och om igen. Omgivningen känns som om den också lunkar på, men min omgivning är nog rätt nöjd med det, ett liv utan för mycket förändring eller djup. Inget fel med det men själv blir jag oinspirerad och tappar gnistan. Mitt liv kan inte gå på lunk elden måste brinna inombords annars förtvinar jag, ögonen måste vara fulla av liv annars så bleknar jag. Dags att sätta fyr!