livet

Att omfamna sin inre ”Svensson”

av Linda

Jag tror att man måste omfamna sin inre ”Svensson” om man nu har en, och det har jag. Det är inte så konstigt att jag har velat stoppa undan den om man tittar på den resa som jag har gjort. Att försöka ta plats i storstan är inte det lättaste till en början, och jag tror att för många med mig så är det ”Svensson” som ryker.

För mig har det länge handlat om att villorna, medelklass och ”Svensson” är förknippat med tristess och ett lunkande som aldrig tar slut. För mig har det också mest handlat om den biologiska familjen, den familj som vi inte är. När man sticker ut och inte riktigt passar in bland alla andra, när det är något som skaver, då är det svårt att bli vän med sin ”Svensson”.

Men allt annat runt omkring då? Allt som inte bara handlar om familjer är biologiska eller inte. Tittar man på vår familj lite von oben så var vi, och levde vi, på precis samma sätt som alla andra. Vi var den fotbollsspelande familjen som åkte till fjällen på vintern, och kuskade runt Sverige på sommaren. Vi träffade släkten, och började åka utomlands på semester när vi blev lite större. Dansbandsmusiken strömmade ur högtalarna i mormors kök och hemma hos oss, tipsextra på tv hemma hos farfar, lördagarnas eviga väntan på Dallas. Någonstans mitt i allt detta finns en trygghet, någonstans mitt i allt detta finns den största delen som är jag.

Det är inte så längesedan jag insåg att jag behövde sluta slåss mot min inre ”Svensson”, och omfamna min alldeles vanliga medelklassuppväxt, för det är den största delen av mig. Jag behöver fortsätta lyfta blicken och titta på den tiden från ovan. Det är inte så konstigt att Vikingarna strömmar ur mina egna högtalare ibland också. Inte för att det är bra, utan för att tonerna får mig att känna mig trygg.

Att släppa taget

av Linda

Jag borde veta att om jag släpper taget kommer något nytt, men jag tror att jag aldrig riktigt lär mig. Jag har känt mig fångad i mitten under väldigt lång tid nu, men kanske framför allt när jag var sjuk och tiden därefter. Det har tagit lång tid att ta sig upp, och kanske har jag inte nått hela vägen upp ännu, men idag känner jag i alla fall igen mig själv.

Jag väljer att släppa taget om en del av mitt engagemang och en del av mina poster. Mitt engagemang handlar mest om andra, men jag behöver titta inåt istället. Vad behöver jag för att må bra och komma framåt? I samma stund jag bestämde mig för att släppa taget dök en fantastisk möjlighet upp, en möjlighet att öka min inspiration till att skriva mer. Tillsammans med andra adopterade och föräldrar som adopterat skriver jag på Instagram under kontot Fokus adoption. Det är så otroligt givande och roligt och jag känner verkligen hur jag vill komma igång med mitt skrivande igen. Det gäller att våga släppa taget och påminna sig om att det alltid kommer något nytt, även om det kan ta lite tid. ❤

Fröjdefull jul

av Linda

Jag var beredd på att det kanske inte skulle bli en sån fröjdefull jul ändå, och så blev det. Vuxna barn som vänder hem till föräldrahemmet vid en så stor högtid som julen utan att ha bearbetat sina känslor kring barndom och uppväxt, ja det kan gå hur som helst. Här pratar jag inte om mig själv utan hur vi syskon hanterat våra olika trauman. Som jag skrivit om tidigare så bär vi alla tre på bakgrunder som för det mesta gör något med individen inombords, och som någon gång i livet måste bearbetas annars kommer man inte vidare och står och stampar. När det kommer, det är ingen som riktigt vet, i mitt fall är det alltid min presterare som utlöst mina största kriser.

Jag har tidigare också valt att inta offerrollen, en känsla av vanmakt och att inte kunna styra mitt eget liv dit jag vill. Den hårda vägen via mängder av timmar i samtal, bryta ihop, komma upp för att sen bryta ihop igen, har hjälpt mig lämna den rollen. Idag är det jag som är kapten i mitt fotbollslag (livet), och helt och hållet jag som styr. Det är klart jag dippar jag också och fortfarande krisar, men jag vet också att man kommer stärkt ur de perioderna.

Det finns en obalans i vår familj hur vuxet vi ser på vår uppväxt och våra olika trauman. När jag väl fick hjälp hade jag lätt att lyfta blicken och se saker ovanifrån. När jag blev gravid förstod jag plötsligt mer om föräldrarollen än jag någonsin gjort, och även om jag inte valde att skaffa familj så bär jag de tankarna med mig än idag.

Hade vår familjekonstellation fått en helt annan hjälp så hade våra trauman varit bearbetade på ett helt annat sätt idag, men i en annan tid var det viktigaste att vi fick mat, tak och det praktiska ordnat. Såklart är jag tacksam för det, annars hade jag inte överlevt. Det finns dock ett inre som fick lida bra många år innan jag kunde se ljust på framtiden utan att behöva prestera.

Inte förrän vi alla är på samma nivå och ser vuxet på vår konstellation och situation kan den här familjen börja röra sig framåt, jag hoppas att det inte kommer ta allt för lång tid. För hur mycket av det har vi kvar egentligen?

21 år idag!

av Linda

Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.

Home is where the heart is. ❤

https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/

Semester

av Linda

Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.

Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.

Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.

Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.

Vi möts i utanförskapet

av Linda

När jag flyttade hemifrån så mötte jag människor med olika kultur, och även människor med olika läggning redan från början. För mig är det en självklarhet att alla är lika värda oavsett var man kommer ifrån, eller vilket kön man väljer att älska. Det lärde mina föräldrar mig redan som barn. Jag har alltid känt att det varit lätt att möta människor med en annan läggning än jag själv, och många har kommit att bli mina närmaste vänner.

Hur det kommer sig då? Varför är det inte lika lätt för alla? Dels tror jag svaret är min öppenhet, dels så tror jag att vi förenas genom att vi delar erfarenheten av ett utanförskap. Jag som adopterad och mörk, och de på grund av sin läggning.

Vad gör vi då i våra vänskapsrelationer? Vi gör precis som alla andra människor, delar livet med varandra, vi skrattar och gråter ihop. Just det smaka på ordet jag nyss skrev, människor… det är det vi är!

Svensk i världen

av Linda

Vilket sammanträffande det var att ämnet kom upp till diskussion under Valborg, samma ämne jag tänkt skriva om sen några veckor tillbaka.

Hur känns det att vara svensk i världen, och hur blir man bemött på resor som svensk? Hade det varit för några år sedan, innan jag började min inre resa, hade jag skruvat lite på mig och känt att jag inte riktigt kunnat bidra till diskussionen. Något fattas mig ju, det svenska utseendet. Kommer jag någonstans i världen är det många gånger omöjligt för många att ta in att jag är svensk, så oftast fastnar diskussionen där tills man reder ut det där med ursprung och adoption.

Numera blir jag varken förnärmad eller känner mig konstig för att folk har svårt att ta in det. Numera känner jag mig inte heller konstig när jag befinner mig i sällskap där det här diskuteras. Numera känner jag mig stolt att ha fler delar än en enda, svenskheten. I diskussionen den här kvällen berättar jag hur det är för mig. Jag berättar också att det snarare är en fördel när jag reser, oftast smälter jag in där folk är lite mörkare som jag.

Jag vet att det sägs att svenska kvinnor är vackrast i världen, men för 15 år sen boendes i Frankrike hörde jag en väninna säga samma sak om indiska kvinnor, och om mig själv. Det var typ andra gången i livet som det hände mig.

Idag hade jag aldrig bytt bort mitt utländska utseende för allt smör i Småland, ett litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort steg för mig. ❤

Slag efter slag

av Linda

I söndags så träffade jag min klassföreståndare/mentor från gymnasiet. Hon lämnade skolan och klassen ett år innan vi hade tagit studenten -97, hon flyttade till Malmö. Jag lämnade året efter som nybakad student, jag flyttade också till Malmö. Det var ett kärt möte, och väldigt kul att se henne igen. Hon var sig lik.

Efter det här mötet började jag nu i veckan tänka på min skoltid, och det var tuffa minnen som dök upp. Minnen jag inte tänkt på på väldigt länge, minnen jag har förträngt i mitt vuxna liv…

På högstadiet var engelskan värst, vi hade en äldre dam som lärare som krävde att vi skulle ställa oss upp varje lektion vi hade henne och säga god morgon. Så arg hon blev om någon inte stod upp ordentligt eller helt enkelt missade ställa sig upp. Däremot blev hon aldrig arg när nästintill alla killar slog knytnävsslag det hårdaste de kunde när de gick förbi min bänk, på väg fram till tavlan eller katedern. Jag satt längst fram till vänster i vänstra raden, min bästa kompis satt bredvid. Bakom oss satt min största plågoande, och han sparkade mig dessutom konstant i ryggen på dessa lektioner. Det spelade ingen roll hur långt fram jag flyttade bänken och stolen, på något sätt nådde han alltid fram… och så knytnävsslagen förstås från honom och från de andra killarna, för så klart skulle de gå längst den vänstra sidan så de kom förbi mig.
Kom det några tårar, blev jag någonsin arg? Någon enstaka gång, men det hjälpte ju inte. Läraren uppmärksammade aldrig vad som hände trots att jag satt längst fram, och hon måste ha sett både sparkar och slag. Jag hade lärt mig ta emot och svälja allt, och sen stänga in det som hände inom mig. I låg- och mellanstadiet ute på landet hade de ju också slagit mig när vi spelade rundpingis på rasterna, hårt, med racketen på överarmen. Ont? Så in i helvete, men jag tog emot.

Kanske lade jag grunden till min relation med killar då, kanske lärde jag mig att ta emot mer än jag någonsin borde ha gjort. Som adopterade känns det ibland som man är här på nåder, och jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Även om det är något som inte kommer från ens familj utan från omgivningen i övrigt. Jag tror det gör att man kanske tar emot mer, och att man inte vill göra sina föräldrar ledsna och besvikna och berätta vad man blivit utsatt för.

För mig är det 25 år sedan och lite mer men, den här veckan bröt jag ihop. Den här veckan berättade jag för mina föräldrar.

 

Min helg

av Linda

Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.

Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.

Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.