livet

Bara någon ville vara med mig

av Linda

Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.

Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?

Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.

Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.

Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.

Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.

Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.

Gränslös

av Linda

Jag är inte gränslös i vanliga fall. Jag vet oftast vad jag tycker, och har en åsikt om hur saker ska fungera enligt mig. I relationer är jag gränslös, i relationer vet jag ingenting. Det tog lång tid att förstå hur det låg till, och lång tid innan jag började jobba med det.

När jag blir förtjust, förälskad, eller kär i någon, och det besvaras, så känner jag mig utvald precis som det ska vara. Om relationen håller i sig så går det efter ett tag över till att jag anpassar mig väldigt mycket. Mycket tid går åt att känna att objektet för min förälskelse är mer värd än jag själv som person, och någonstans där börjar den osunda anpassningen.

Vad hände då i den relationen som skadat mig mest i livet? Från början skedde allt nästan över en natt och vi sågs varje dag. Jag levde i ett rosa skimmer jag aldrig ville skulle ta slut. Så småningom vann han mitt förtroende, fast det satt långt inne. Helt plötsligt hade jag berättat om min uppväxt, och om jobbiga saker som hänt under barn- och ungdomstiden. Saker som jag inte berättat för någon annan förut. Vi verkade dela en del av min berättelse, eller i alla fall sa han det, och det fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

Kontrollen kom inte över en natt, kontrollen kom smygande. Det började lite ”konstruktivt” och för att försöka ”hjälpa mig bli bättre”, det här med att han kritiserade mitt beteende och även mitt utseende. Det var långa haranger och utskällningar nätterna igenom hur dålig jag var, och hur ingen stod ut med mitt beteende. Många nätter sov jag som mest ett par timmar.

Det fanns några saker som var återkommande och som upprepade sig gång på gång. Jag skulle inse att svenska killar vill ha svenska tjejer, jag skulle inse att killar inte gillar tjejer med kort hår, och att mina runda former gör att killar inte är så intresserade. Just de här sakerna som varit ett gissel för mig och mitt mående när jag växte upp, och de kom att bli det även som vuxen i den här relationen. Han lyckades hitta mina svaga punkter och använda sig av dem för att bryta ner mig.

Varför stannar man kvar i en sådan här relation? Jag vet att det är många som undrar det. Mitt egenvärde blev noll till sist, och känslor från barndomen gjorde att jag hade svårt att hantera hans sätt att långsamt bryta ner mig. Jag isolerade mig själv för jag upprepade samma mantra som han, att jag inte kunde befinna mig i sociala sammanhang på grund av mitt beteende. Jag blev rädd och osäker och valde bort att träffa folk till sist. Man får heller inte glömma att i en sådan här lång relation som det ändå var, även om det var fram och tillbaka, så fanns det ljus och romantik. För mig tog det lång tid att förstå att ljus och romantik användes för att få mig kvar i position, när gummibandet var på väg att töjas ut för långt.

Jag öppnar mig inte så gärna i mina relationer. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven om jag blottar hela mitt inre, eller vågar säga hur jag egentligen känner det. Den här gången blev det långt värre än att bli övergiven. När jag väl förstod hur hela den här relationen var hade det gått sex år, och minnet av ett övergrepp kom tillbaka till mig. Det var då jag började min väg att bli hel igen.

Det skrämmer mig…

av Linda

Det skrämmer mig att många av oss som är adopterade har anammat SDs retorik. Det skrämmer mig fortfarande att man tror att det finns någon sorts gräddfil bara för att man är adopterad, och att man inte kommer att råka lika illa ut som alla andra för att ”man är ju svensk”. Hur konstigt låter inte allt detta? Det kommer knappast vara så många som kommer be en visa passet innan de börjar klanka ner på människor med annan bakgrund än svensk. Det sorteras alltså även i våra egna led.

Det skrämmer mig att det i forum och grupper pratas i termer av ”islamiseringen” i samhället, och vad religionen islam har gjort för skada i Sverige och världen. Även den retoriken har letat sig in. Hur tänker man där? Det finns nog en hel del adopterade som från början faktiskt är muslimer. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt, och att vissa utomeuropeiskt adopterade nog tror att de är vita, och har blont hår. Detta trots att vi är många som fortfarande bär sår som vi fått när det klankats ner på vårt utseende och vår hudfärg genom livet.

Vi pratar ofta i grupperna och olika forum om hur vi adopterade inte alltid känner att vi får plats, och nu sorteras det även från vårt håll, där många menar att ”vi är ju i alla fall svenskar”. Vad fan är det för uttryck? Medborgarskapet har ju inte ett a- och b- lag så vitt jag vet.

Jag blir förvånad när jag ser att så få gillar eller kommenterar de inlägg som handlar om mångfald och inkludering i några av de grupper som jag är med i, istället är det mest tyst. Är det för att man inte vågar stå för sin åsikt, eller för att man inte håller med? Jag håller med den som sa att vi borde känna solidaritet med övriga som inte har svensk härkomst. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt även i det fallet, tyst, neutral och diplomatisk, väldigt svenskt.

Jag antar att man är tyst om man alltid har känt att man har hört till. Min egen upplevelse av främlingsfientlighet och rasism kommer alltid vara i min motor. Har man inte upplevt vit makt, Ultima Thule, och nynassar, som jag gjort i min gamla hemstad, kanske det är svårt att hitta den motorn. Det börjar där, med tystnad, en del sortering, anammande av en viss retorik, men fan vet var det slutar.

Just nu

av Linda

Vännen och jag pratar om samhällsklimatet vilket vi båda två är överens om att det hårdnat för många människor med annan härkomst än svensk.
Vi kommer in på främlingsfientlighet och rädsla hos vanligt folk både i Sverige och i Danmark. Vännen menar att de flesta är för olika kulturer, och att det finns en öppenhet trots det hårda klimatet på andra sidan sundet liksom här. Jag håller inte med. Jag tänker det är tvärtom, och att vi har snarare skruvar klockan bakåt än framåt just nu.
Jag känner det ofta är svårt att nå fram med hur det faktiskt ser ut. Hur en hel del bland adopterade vittnar om hur de personligen blivit utsatta för det hårdare klimatet, och en del uppmanas åka hem.
Det mesta som händer oss adopterade stannar mellan varann, och i olika grupper/forum där vi möts och delar våra tankar.
Delar vi med oss för sällan av alla de saker som inte är ok som händer oss? Jag tror tyvärr det, vi är rädda i många fall att inte bli trodda. Att det viftas bort med att ”ja men du är ju svensk och inte som de andra”. Det börjar alltid så, att sortera in olika grader, men fan vet var det slutar.
#identitet #adopterad #adoption #mångfald

Öresund

av Linda

Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.

Vad har jag saknat?

av Linda

Jag har skrivit väldigt mycket om det som jag tyckte var fel under uppväxten, men jag skriver sällan vad det var jag saknade. Rent materiellt fanns det ingenting, men jag önskade alltid mer av omgivningen. Jag har aldrig tyckt om när livet är statiskt och när det rullar på i samma gamla hjulspår, och det gör det på väldigt små orter. Det gör det såklart även här i storstan för de som inte är så benägna att ta del av det utbud som finns, men här kan man i alla fall välja.

Något annat jag alltid saknat är öppenhet och nyfikenhet mot det som är nytt och annorlunda, istället frodas rädsla och misstankar mot det som inte passar in i den givna normen. Jag har även alltid haft svårt att förstå de som skapar problem där det inte finns några konkreta. Jag antar att de inte är så tillfreds med sitt liv och inte har förmågan att förändra sin egen situation.

Alltid lika beklämd

av Linda

Here we go again… Jag blir lika beklämd varje gång en förälder som adopterat visar främlingsfientlighet, aggressivitet och har gått på den retorik som SD håller sig med. I min värld är der absurt när man adopterat barn från andra sidan jorden att lägga sin röst på SD eller Medborgerlig samling. Har man utlandsfödda barn borde det ligga i dessa föräldrars intresse att motverka det utanförskap som kommer komma om det går riktigt illa i valet. Återigen är jag glad att jag växt upp i ett hem där mitt ursprung alltid varit helt öppet, och där det även funnits en öppenhet gentemot människor från andra länder. Trots att jag är vuxen nu fortsätter dessa två att förespråka allas lika värde oavsett etnicitet. ❤

Är det så konstigt?

av Linda

Är det så konstigt att jag alltid känt mig annorlunda egentligen? Efter att ha varit uppåt landet förra veckan snurrar tankarna precis som de brukar göra när jag tvingas möta det förflutna.

Jag har aldrig riktigt valt så som man ska göra här i livet, jag har alltid valt efter intresse och efter känslan. De val som jag gjort har inte direkt mötts av några hejarop, eller ett uns av nyfikenhet. Nu när jag reflekterar över detta så är det a och o för mångfald och inkludering att vara nyfiken, uppmuntrande och intresserad, oavsett människors livsval. Det kommer ge dem den trygghet de behöver för att kunna fortsätta på den väg de valt.

Vi backar bandet till gymnasiet, jag läste språk för att jag kort och gott älskar språk. Min omgivning (inte min familj) ställde sig frågande om det verkligen kunde bli något av det, det var ju inte natur, ekonomi eller något annat praktiskt. Det kom aldrig något ”vad spännande”, eller något ”så bra du valde efter intresse”, men jag fortsatte på den inslagna vägen. Samma sak när jag flyttade 50 mil för att plugga vidare, det vad ju heller inte ett bra val för i Skåne kunde man ju inte bo. När det sedan bar iväg utomlands blev det inte London eller Barcelona som för de flesta, trots att jag hamnade vid Medelhavet fast i ett annat land. Listan kan göras lång med andra val som inte riktigt passar in.

Mitt relations- och familjeliv kan lämna mycket mer att önska, men trots allt som hänt så står jag fortfarande upp någorlunda rak i ryggen. Där passar jag inte heller in i mallen vad man som snart 40-åring ska ha.

Men tänker ni är du en sån som behöver andras gillande? Nej, då hade jag inte fortsatt på min inslagna väg. Det hade bara varit väldigt skönt att någon gång få någon positiv kommentar om det som jag har gjort här i livet, så att jag ändå kunnat känna att jag hör till och inte är konstig. På något sätt har det varit en kamp att under livets gång inte känna sig så ensam.

Det positiva som kom ut av förra helgen är att vi faktiskt i vår lilla familj känner och tänker i princip samma sak. Det för oss närmare varann i vår lilla enhet, och det känns tryggt.

Den johanssonska kampen

av Linda

Nu har jag varit uppåt landet, och det blev av att jag åkte på kusinträffen. Det som slår mig mest är hur olika de båda sidorna av min släkt är.

Den här träffen ägnas åt fysik och tävling, och nästan alla kusiner är taggade till tusen. Mitt vuxna jag försöker ha ett fågelperspektiv på det som händer den här dagen och kvällen, om jag får säga det själv så lyckas jag ganska bra.

Jag tänker mycket på hur intressen verkligen skiljer sig åt, och jag påminns igen om att jag inte är den där fysiska personen som vinner den typen av tävlingar. Jag påminns igen om att de intressen som jag har, litteratur, musik, teater, politik, historia med mera, är intressen som jag inte delar med särskilt många. Mina intressen gav mig också ett utanförskap en gång i tiden, och det håller i sig.

Jag rör på mig en del i vuxen ålder, men tävlingsinriktad är jag på ett annat sätt. Min styrka sitter i mitt kreativa tänkande, och i min kunskap. Till skillnad från mina syskon som alltid haft en given plats för att de är väldigt bra på fysiska grejer och sport, är jag den där konstiga som håller på med saker man helst inte pratar om.

Jag tänker, inte så konstigt att jag alltid har känt mig annorlunda. Jag tänker, inte så konstigt att jag tog till flykten till en större stad med fler valmöjligheter.

Den här helgen har jag hållit mitt lilla jag i handen, och hjälpt henne känna att det är ok att vara annorlunda. Jag är inte särskilt lik någon av kusinerna, eller för den delen mina syskon, men så är det inte tävling vem som vinner mest eller vem som lyckas bäst här i livet. Även om kampen till största delen är på skämt, så känns det mer som allvar än som en lek för de flesta. Placeringen i tävlingen blev vad den blev men jag höll mitt lilla jag i handen och sa till henne, du är bra som du är, och du kan så mycket annat.