livet

Min inspiration var väldigt nära

av Linda

Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.

Ingen ”riktig” familj

av Linda

Mina föräldrar har tre barn det är helt klart. Jag har minst två syskon det är är också helt klart. Vi barn har inte några blodsband till föräldrarna, och vi är en sammansättning som idag nog inte är varken konstig eller ovanlig.

När vi växte upp var det få ställen som visade någon annan typ av familj än den vanliga ”normala” med en mamma, pappa och barn, där man klart och tydligt såg likheter och att de hörde ihop. Det här gällde för hela samhället, och även i skolan. Det var också där min känsla av ensamhet slog till väldigt hårt, när jag ensam i hela klassen inte kunde göra den genetikuppgift vi fått av läraren. Jag hade ju inga genetiska band till mina föräldrar, som jag skämdes och var ledsen. Ja det var så det var, jag skämdes över min ensamhet. Den ensamheten har jag burit med mig hela livet, och den kommer aldrig lämna mig.
Känslorna kring den här uppgiften har jag skrivit om förut här: Genetik, när jag inte kunde göra läxan

Det är inte lätt när kusiner liknar ens föräldrar mer än en själv, eftersom det i mitt fall är klart och tydligt att mitt ursprung inte ens är svenskt. Det gör något med identiteten, och det gör framför allt något med tillhörigheten. Innan för väggarna i hemmet så var det inget konstigt med hur vår sammansatta familj såg ut, det var när vi hamnade i andra sammanhang som det kändes konstigt, bland alla ”normala” familjer av kött och blod. Vi växte upp på ett ställe där man inte kan skryta med blandning på något sätt. Homogent när det gäller människornas ursprung, och homogent när det gäller hur familjer såg ut. Jag tror också det fanns skam, som fortfarande är en skam för de som inte kan bilda familj den biologiska vägen. Det blir liksom inte på riktigt om det inte går.

Jag tror det är därför som vi syskon kom ifrån varandra i vuxen ålder, kanske till och med tidigare än så. Vi valde andra vägar att gå för att hitta tillhörighet och andra gemenskaper.

Det är just detta med ”riktigheten” och det biologiska bandet hos övriga i släkten som fått mig att tveka om jag ska gå på kusinträff eller inte, men jag har bestämt mig det kommer att bli av. Ja, jag är medveten om att rädslan ligger hos mig, men känslorna fick jag redan som barn, Jag har blottat mina rädslor för min familj, och det är en lättnad att de känner samma sak och förstår. Ibland måste man utmana sina innersta rädslor, och det här kommer verkligen bli en utmaning.

Gissningsleken

av Linda

35265236_214321939377896_5599382867051282432_o

Det är väldigt sällan jag delar med mig av mitt ursprung i tjänsten, men idag föll det sig så. En kvinna från Australien frågade om mitt ursprung, och jag bad henne gissa. Gissade hon rätt? Nä, inte på första försöket då hon trodde jag kom från någon ö i Stilla havet. Nästa gissning prickade hon rätt med lite geografisk hjälp, men hon tyckte också jag såg ut att kunna ha aboriginskt ursprung. Det är första gången någon har gissat på dessa platser/länder. Sedan en hel del år tillbaka är jag stolt och tillfreds över mitt ursprung, det är en oerhörd lättnad inombords.

Fredad zon

av Linda

Jag trodde i min enfald att de grupper för adopterade som jag är med i var en fredad zon där främlingsfientlighet, rasism, fördomar och sverigedemokrater inte hade någon särskilt stor plats. Jag vet att det är en utopi. Så klart jag visste det skulle komma, men det är alltid svårt att vara beredd mentalt. Inlägget i en av grupperna handlar från början om förbudet mot heltäckande klädsel som Danmark har infört, mycket snart låter en del tongångar i tråden som hämtade från trådar där SDs anhängare håller till.

Med den utländska bakgrund som de flesta av oss har så är det för mig en stor gåta att man överhuvudtaget kan sympatisera med SD, eller överhuvudtaget vara verksam politiskt för dem. Med deras rötter bland skjortor som är bruna, trots att de numera bytt ut dem till andra färger för att kunna smälta in och bli lite folkliga, så finns det ju ingen logik i att ens befatta sig med dem. Som vanligt när någon politiker från SD blir ifrågasatt så kommer det inga svar, det enda som kommer är motfrågor för att vända bort fokus från dem själva. Det är alltid tunt när SD ska leverera lösningar, eller föra sin politik i diskussioner. Varför? I mina ögon så handlar det fortfarande om en fråga, om invandring. Allt har sin grund i detta trots att SD vill få det att låta som att de värnar om alla andra områden, och ute i stugorna går detta hem. Fy fan! SDs offerkofta är det ännu fler som går på. Jag tänker inte sluta ifrågasätta och stå upp för ett samhälle baserat på mångfald med allas rätt till en plats.

En del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land, som om det vore en tävling. Efter allt jag varit med om gällande mitt ursprung och min hudfärg är det är en tanke som jag ALDRIG kommer förstå…
Har skrivit om detta tidigare bland annat här, Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

Jag har även tidigare skrivit om mina tankar kring SD bland annat här, Here we go again…

Spelevinken klarar sig alltid

av Linda

Det har varit tuffa tider inombords ända sedan Valborg. Jag läser mina dagböcker från förr, men det kommer ingen inspiration till att skriva, det gör bara ont. Det är lätt att gilla den där lilla flickan till vänster på bilden. Hon som alltid var glad, söt och ibland med ett spjuveraktigt leende. Den större flickan på bilden till höger, på väg in i tonåren har jag alltid haft svårare att tycka om. Jag har aldrig tagit henne till mig, kanske för att det var då allting började. Min omgivning hittade fel på mig, mitt utseende, min storlek och min hudfärg. Deras sanning blev min sanning, och en sanning som håller i sig de stunder jag är nere. Det är inte bara jag som sitter här och fantiserar om hur det var, dagböckerna talar sitt tydliga språk.

När jag tänker efter så var hon inte alls konstig, tonåringen. Hon hade sunda uppfattningar och värderingar, hon var ifrågasättande på ett klokt sätt men med en omgivning som inte kunde ge henne någon guidning eller några svar. Hon tänker samma tankar som jag gör nu, men idag som vuxen vågar jag släppa fram dem. Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig i jämförelse med alla andra. Jag kommer aldrig bli någon blond Sofia, Karin, Carola eller Jenny. Jag kommer alltid att vara den svarthåriga Linda, men den lilla spjuvern, den ensamma tonåringen, och den vuxna kvinnan som försöker få ihop sin identitet måste bli ett.

#metoo tar aldrig slut

av Linda

Jag säger till mig själv att inte agera ikväll, att min omgivning och vänner har rätt att välja oss båda. Det är klart de kan umgås med både offer (jag) och förövare, för jag har ju ett öppet sinne. Såklart förstår jag. Det här var i fredags kväll.

Den här kvällen råkar jag kalla min förövares sambo för tanten under ett samtal, och min vän vid sidan av mig reagerar: ”Hon heter faktiskt xxx.” Spelar väl ingen roll säger jag, för jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på att jag måste ha respekt, respekt för min förövares sambo. För att hon är trevlig, och väldigt trevlig att umgås med, tycker min omgivning. Det är en trevlig person, men jag kommer aldrig plåga mig själv i deras sällskap efter allt som har hänt mig, I min värld är hon synonymt med honom, oavsett hur trevlig hon är. Min vän som sitter vid sidan om mig klappar mig på armen när hon märker att min röst hårdnar i samtalet. Det känns förminskande, och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag går på toaletten.

Jag förstår såklart att jag inte kan lasta hans sambo för att han våldtagit mig och allt annat våld han har utsatt mig för, så självklart skärper jag mig när jag kommer ut. Jag ändrar tonen i rösten, och känner skuld inombords. Nu blev det sådär fel igen. Såklart är jag min omgivning till lags, även om min förövare haft handen uppe vid halsen på mig, och förgripit sig på mig på ett sätt att jag till slut simmat av i duschen. Men det, det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att man inte kallar någon för tanten. En annan vän säger den här kvällen: Jag tror på allt du säger, och varje gång han ringer (min förövare) så funderar jag på hur jag ska svara, men jag kan inte trycka bort honom. Jag säger jag förstår, jag förstår man vill behålla oss båda. Eller gör jag verkligen det?

Jag håller inne med en mängd känslor när det gäller det här. Det är inte många i min omgivning som jag känner stöd från, och jag måste alltid lägga band på mig att vara den duktiga flickan som inte brusar upp när vi pratar om honom min förövare. Jag måste alltid hålla lite kolla så ingen har bjudit in honom, eller att han är på väg till något sällskap där jag befinner mig.

I torsdags var jag hos Malmö stad och enheten där jag går och pratar om mina upplevelser av våld i nära relationer. Där konstaterade vi att många av mina vänner i all fall indirekt stödjer mäns våld mot kvinnor. och att jag aldrig kommer att bli kvitt min förövare genom dem. Min omgivning vill ha kakan och även äta den, är det så jag vill ha det för resten av mitt liv? Det måste jag verkligen fundera över.

Bara ute i världen kan jag vara mig själv

av Linda

Här är bilder på mig under några av mina resor som jag har gjort. Tidigare när jag satt mig på ett flygplan har axlarna sjunkit ner och jag känt den pirriga känslan i magen, på väg ut i världen någonstans. I fredags när jag lyfte mot London infann sig inte den där känslan. Sedan jag kom hem har jag gått runt och funderat på varför.

För inte så längesedan så tyckte jag att jag bara kunde vara mig själv endast när jag reste. Alla måsten släppte, jag slappnade av, jag kunde helt enkelt vara mig själv så fort jag kom utanför landets gränser. Jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, och framför allt möta människor i andra länder, men… Jag måste erkänna att resandet har varit en slags flykt för mig. Det här tog min moster upp med mig en gång för längesedan, men jag var inte där just då. Jag var inte i det stadiet att jag kunde erkänna det varken för henne eller för mig själv, jag hade inte den insikten. För mig har det varit lite som texten i början av Sällskapsresan 1, ”Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”.

Den insikten har jag nu. Jag slappnar av tillräckligt i min vardag så att luften inte går ur mig helt när jag reser iväg. Jag har kommit en bit på vägen med att bygga upp den identitet som är jag. Jag lyssnar inåt på hur jag vill vara istället för att vara så som omgivningen vill att jag ska vara.

Varje gång jag sätter mig på ett plan i framtiden kommer jag att vara ännu lite tryggare i mig själv, och så småningom kommer jag inte känna av några flyktkänslor alls. Jag är inte i mål ännu, men ett steg i taget.

En annan del av London

av Linda

Kanske är det omedvetet, kanske är det medvetet, men också den här gången bor jag i en annan del av London när jag är här över veckoslutet. Jag bor i den östra delen, och här ser det nästan ut som hemma i mina kvarter när det gäller befolkningen.

Det var prisvärt när jag bokade men det var inte bara det, jag ville inte bo i de flashiga områden eller mer centralt, jag ville ha något annat.

Det märks att det bor en hel del människor i det här området som hankar sig fram, men att området verkligen är up and coming inom en inte allt för lång tid. Precis som där jag bor hemma i Malmö i mina kvarter, fast det var några år sedan det såg ut såhär.

För några dagar sedan satt jag på krogen hemma i Sverige och pratade om lägenheter och hus värda sex gånger eller mer än min egen lägenhet. Idag sitter jag här, i inte särskilt upphottade kvarter. Jag vet att båda två är verkligheten, men det blev en svängning på 180 grader.

Något måste ha hänt med mig för jag ser inte längre upp till den ”lyx” och flärd jag kanske en gång längtade till, varför då? Kanske för att jag kommit fram till att jag är en blandning på många olika sätt, och blandningar kan sällan vara enhetliga eller rena.

Känslor i realtid

av Linda

Jag vill egentligen inte skriva om mina känslor i realtid för det är så ovant för mig. Normalt sett så går jag runt och grubblar, analyserar och reflekterar, innan jag sätter mig och skriver om det som känns jobbigt. Det här är kanske min utmaning…

Igår kom en chattbubbla på messenger med en inbjudan till kusinträff. Det är lite av en tradition varje år. Trevlig och kul idé, men det bubblade upp känslor som jag inte riktigt var beredd på. Jag började genast fundera, hur känner jag egentligen? Vill jag åka?

Vad grundar sig då min känsla i? Jo, jag brottas inte bara med ett utanförskap när det gäller mig själv, jag brottas också med känslor av ett utanförskap som gäller hela min familj. Varför? Jag vet faktiskt inte… Ni släktingar som kanske läser det här tänker förmodligen, men så är det väl inte, de är väl också med. Ja jo det har vi varit, för det mesta, men i vår familj har nog ingen egentligen känt att vi på riktigt hört till.

Det har varit två ledsna kvällar, och jag försöker förstå vad det är som pågår inombords. Jag känner mig otillräcklig i jämförelse med alla andra, jag har inget fint hus eller någon fin familj att visa upp eller prata om. Det enda jag har är mitt liv här, och det brukar inte vara särskilt mycket att komma med. Pratar man om Malmö så kommer det alltid upp att ingen vågar åka hit, hur kan man våga bo här, och hur extremt farligt det är att sätta sin fot i den här stan. Som jag tidigare sagt, staden gav mig en plats, vilket jag inte känt någon annanstans. Tyvärr är det något som få människor kan förstå. Under ett flertal år efter jag flyttat till Malmö så valde jag konstant bort släktträffar, för jag inte pallade med att alltid bli kritiserad över mitt val av bostadsort.

Men det är inte bara det… Det finns en rädsla i att tacka ja och i att åka, jag kommer att behöva möta mig själv som liten. Jag kommer att behöva ta mitt lilla jag i handen och hjälpa henne, vara den vuxna vid hennes sida. Bilderna i huvudet försvinner inte från när jag är liten. Jag står vid balkongdörren och näsan räcker inte mer än över karmen så jag kan titta ut. Jag kan inte räkna alla gånger farmor och farfar var och hälsade på rakt över gatan hos min faster och farbror, jag förstod aldrig varför de aldrig kom till oss. Så var det med de flesta, jag såg dem genom fönsterrutan på andra sidan gatan. Såklart var vi också med ibland, men ibland så jobbade pappa och då stannade vi kanske hemma istället. På pappas sida har det alltid funnits en sammanhållning där vi inte riktigt varit med, upplever jag. Jag upplever också att det finns en rangordning av popularitet, och det är den man går efter.

Ytterligare en ovanlig känsla dyker upp under gårdagen, jag känner att jag inte orkar bära runt på den här känslan själv. Jag öppnar upp mig och delar den med min familj, och vi börjar prata om det som har hänt. Vi alla känner samma sak, men jag känner att det är första gången vi är helt ärliga med det. Jag tror vi alla har gått runt och burit på den här känslan på vår egen kammare utan att dela den med någon annan.

Hade det varit idag så hade vår familjebildning inte alls varit särskild konstig. Barn på olika sätt med olika föräldrar kors och tvärs, i härliga blandningar. På vår tid var den det, i den lilla orten på landet. Biologin fanns inte där för någon av oss, och jag som kom från ett land väldigt långt borta med ett helt annat utseende.
Något positivt som jag tror det här kan föra med sig är i alla fall att vi i vår lilla familj börjar prata om hur det var, och läka våra sår tillsammans. Då kommer vi bli starkare, men som vanligt ett steg i taget.

Världen känns långt borta

av Linda

Valborg och jag befinner mig i Mellansverige. Det slår mig alltid när jag vänder hem dit jag växte upp att världen känns så långt bort. Här gränsar ingenting till någonting utan man är bara mitt i ingenstans känns det som. Hemma på min gata i stan känns det inte så. Inte bara för att jag är bosatt i Malmö med människor från hela världen runt knuten, utan även för att Kastrup ligger 15 minuter bort från jag kliver utanför dörren. Flygplatsen tar oss ut i världen.

Närheten till flera länder kring Östersjön är inget jag reflekterar dagligen över men nu slår det mig hur nära de faktiskt är när jag är hemma hos mig. Att Danmark ligger nära Skåne, och den påverkan det har på regionen, har alltid varit naturligt där mig. Under Valborg när vi träffar släkten förstår jag att de nordiska grannarna nere i söder inte känns lika bekanta och familjära som för mig.

Varje gång jag är uppåt landet, framför allt i trakterna jag kommer ifrån, så blir jag påmind om att inte anta att alla delar min kontinentala/internationella känsla, långt ifrån. Men säger ni, du är ju långt ifrån kontinenten däruppe. Det stämmer, men med ökat resande och ökad mångfald bland befolkningen, borde även Mellansverige ha kommit en bit på väg.
Jag är väl medveten om att alla här i stan inte heller delar min kontinentala/internationella känsla, och framför allt inte i de små orterna runt omkring Malmö. Därför har jag svårt för de stadsdelar där man vill avskärma sig från resten av samhället, eller de mindre orterna där man inte heller är så intresserad av internationella influenser, utan helst vill ha de på avstånd. Det påminner mig tyvärr alltför mycket om hur det var när jag växte. En miljö som är vit, svensk och trygg. Men vänta lite nu var ska resten av människorna i samhället få plats?