mångfald

Mina kärnvärden är fortfarande samma

av Linda

Jag känner mig ofta rätt ensam bland vännerna att tänka kollektivt, jag känner mig rätt ensam bland vännerna att tänka på samhället. Egentligen vet jag inte exakt vad det beror på, men att val av utbildning och jobb tagit sin utgångspunkt i mitt tänkande, så mycket vet jag.

När jag hade gått klart min utbildning och några år därefter fick jag riktigt mycket ångest, för de flesta vänner gällde det att skaffa sig ett jobb och börja dra in stora pengar. Det gällde att satsa högt. Jag hade svårt att göra detsamma, och med min utbildning var det knappast där de stora pengarna fanns. Det blev snarare tvärtom.

Vändpunkten kom någonstans mittemellan där jag står nu som 39-åring, och när jag som 28-åring klev ut i livet med en alldeles färsk examen. Någonstans där mitt i blev det viktigt för mig att närma mig min identitet på riktigt, att träffa andra med samma bakgrund som jag själv och från samma land. Innan dess hade livet gått ut på att smälta in så gott jag kunde, utan att bejaka det som är hela mig.

När jag väl började den resan så stod det klart för mig hur mycket min utbildning inte bara passade mina intressen, utan även hur den passade mig personligen. Helt plötsligt kunde jag förklara så mycket av mig själv och min identitet ur ett större perspektiv, med hjälp av min kunskap. Jag känner mig mer hel och mer sann mot mig själv numera, än när livet enbart gick ut på att passa in. Jag vågar stå upp för mina kärnvärden mycket mer idag, och vågar ta plats med min egen uppfattning och min inställning.

Mångfald och allas rätt till en plats i samhället oavsett härkomst, är ett av mina kärnvärden. Kvinnors rätt till ett lika högt värde och samma möjligheter som män, är ett annat. Orättvisor i samhället får mig att inte bara vilja sitta still och titta på. Det är inte så konstigt att föreningslivet lockat på flera plan och att jag nu väljer att lägga mitt engagemang där.

Tillhörighet

av Linda

Tror du inte att det spelar någon roll vad du säger vid middagsbordet, i kompisgänget, på jobbet eller i vilket sammanhang det nu än må vara? Många tror att ord är harmlösa, men ord och attityder kan (för)följa en hela livet, det har jag själv fått erfara. Jag har skrivit om det flera gånger bland annat här:
Exotisk eller svartskalle
Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande

Man pratar om anpassning, men vem vill försöka passa in när man inte känner tillhörighet? Jo, kanske vi adopterade med annan hudfärg som kom till lintottarnas land där svenskheten var som en trappstege att börja gå uppför. Kan vi komma ända upp? Nej, det sista trappsteget kommer aldrig att nås för den som har en annan förpackning än ljus.
Men alla andra som kommit hit med kanske lite mer i bagaget från sitt andra land än vi? Där gäller anpassning först tillhörighet sen, borde det inte vara tvärtom eller i alla fall ske samtidigt? Nej nej är ni nog många som tänker, visa att du kan passa in först sedan släpper vi in dig i värmen och in i vår gemenskap. Däremot kommer vi då och då påminna dig om att du fullt ut ändå inte tillhör den här gemenskapen på olika sätt, på grund av var du är född eller den kultur du är uppväxt med.

Vad är det då som ska bevisas? Att man helt och hållet suddat ut sig själv, det land man kommer ifrån, och den kultur man eventuellt har? Det där är något som många av oss adopterade med annan hudfärg mer eller mindre har hållit på med genom hela livet. Det är en kamp många inte tror man utkämpar. Jag vet att jag kan prata för många andra också som är födda här eller som kom hit som riktigt små.

Varför kommer detta just nu? Jo, häromdagen så läste jag  den här texten i Sydsvenskan: Diskrimineringen mot sydostasiater är ett problem som sällan debatteras
Jag tror tillhörighet och anpassning sker parallellt, känner du redan från början att du har en möjlighet att höra till kommer du sätta laget framför jaget och bidra med det du kan. Naivt? Nej, många av de samhällsproblem vi ser idag bottnar i bristen på att höra till.

”Sunayani tycker om att titta i barnböcker och har lätt att lära”

av Linda

De här orden skrevs den 4:e april 1982 fast på engelska. Två gånger om året satt pappa och skrev en rapport om mig på sin blåa Facit. För er som inte vet vad Facit är så är det ett företag som bland annat tillverkade skrivmaskiner. Rapporten var på engelska och skulle sen skickas iväg till Adoptionscentrum för att sedan gå vidare till barnhemmet. Den hade alltid samma inledning med mammas och pappas namn och adress, följt av…”giving a report about the girl Sunayani. She is born 22nd March 1979 in Calcutta and she arrived to our family the 11th day of July 1979.” Jag väljer att behålla språket som det var, imponerad över att pappa skrivit ihop rapporterna på egen hand med lexikonets hjälp. Han var barn av sin tid när knappast allt i samhället var på engelska som nu.

En kväll förra veckan satt jag och läste rapporterna igen och det är lite kul att läsa hur jag var, och vad jag gjorde genom åren. Det är lite ovanligt att läsa mitt indiska namn så många gånger, inte på ett enda papper står det Linda. Det som slår mig är vilket jobb att skriva två rapporter om året om ens barn, hur många ”vanliga” familjer måste göra det? Det slår mig också att Indien under flera år när jag var liten hade en koppling till mig och kunde följa min utveckling, häftig känsla när jag inser det.

Det där med att kliva fram…

av Linda

Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.

Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir  glad men hon sätter ingen av bollarna…

Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.

En konstellation utan givna ramar

av Linda

På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)

Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.

Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.

En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥

Längtan efter rötter, längtan efter att höra till, eller både och?

av Linda

Imorgon är det en vecka sedan jag träffade valberedningen för Adoptionscentrum Skåne eftersom jag några veckor tidigare anmält mig som kandidat till posten som styrelseledamot. Det kunde inte vara mer rätt tid nu, och ibland känns det som om cirkeln sluts.

En släkting till mig kommenterade mitt inlägg om detta på Instagram och undrade, självklart i all välmening, om jag inte skulle söka min rötter i Indien så jag blir hel.  Jag tänker det ena behöver inte utesluta det andra, och en återresa kommer jag absolut att göra så småningom. För mig så handlar det som adopterad inte bara om röttersök för att bli hel, utan detta är något man får leva med även i det ”vanliga livet”. Det är mycket som kan bli problematiskt för oss än för många som tillhör majoritetssamhället, som man inte tänker på eller som tas för givet. Vi är en grupp som bara ”ska funka” om jag säger så, trots allt vi har i bagaget. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här typen av familjebildning som ofta känns väldigt undanstoppad och bortglömd.

Varför har jag gått runt och tänkt på den där kommentaren då? Även om den såklart uttrycks i all välmening så är det många saker som är problematiska med en återresa, oavsett om man bara vill skaffa en koppling till landet eller söka efter sin familj. Dels så kostar det och inget man kan ta sig för på en kvart. Det finns inte något särskilt bidrag avsatt för de som en dag vill åka tillbaka, utan där får man lägga ner en hel del energi och ansöka om det. Dels så är det inte särskilt lätt för de flesta av oss att överhuvudtaget hitta någon form av rötter då papper saknas för vissa, våra papper innehåller felaktiga uppgifter, eller inga uppgifter alls. I så fall måste man ta hjälp, eller kanske välja DNA-vägen.

Efter jag började närma mig min identitet som adopterad så känner jag att det är Indien som jag vill ta till mig, och för min del så finns inte drömmen om att hitta något biologiskt. Jag är medveten om att det är något som kan ändras med tiden, men just nu handlar det om landet. Det som varit mitt problem genom livet. och som började när jag var riktigt liten, var att jag inte fick höra till på riktigt på grund av mitt ursprung. Jag har skrivit tidigare om detta här: Varför kommer jag hålla längre än min återresa?

Som sagt jag tror att vi barn som adopterats och föräldrar som har adopterat kan göra en insats för oss själv om vi engagerar oss tillsammans. ❤

 

 

Är det bara då vi har lyckats?

av Linda

Ibland känns det som en tävling. Vem har haft minst problem när det gäller sitt ursprung? Vem har uppfattats som mest svensk? Det finns så många frågor.

Vad jag pratar om? Jag pratar om inlägg och diskussioner i olika grupper och forum som jag är med i på Facebook för adopterade. Det känns som om många vill bräcka varann, och tala om att ”jag har minsann inte haft några problem för att jag har alltid accepterats som svensk oavsett mitt ursprung”. Är det bara då vi har lyckats? Är det bara då vi kan säga att adoptionen är lyckad när någon är som svensk som möjligt, eller haft så lite problem som möjligt gällande sitt ursprung? Det tycker inte jag…

Att många av oss får en svensk kulturell bakgrund är inget konstigt. Det sker automatiskt när vi kommer hit, till skillnad från den som invandrat eller är född här av föräldrar med annat ursprung och annan kultur. Att anpassa oss är i princip inget vi behöver göra, men det som sticker ut är utseendet. Såklart är det annorlunda om man adopteras som lite äldre, då finns det en hel del som man har med sig från ett annat land. Jag har alltid varit lite avundsjuk när det gäller de som kommit hit, eller som har föräldrar som har en annat ursprung och en annan kultur. För dem är det nog ändå lite tryggare att ha något att relatera till, för mig finns det ingenting. Trodde jag…

När jag väl tog steget att närma mig mitt ursprung, och min identitet som adopterad, visade det sig att det finns en hel del information även om det finns mer att önska. Från början kändes det som sagt att det inte fanns någonting, och den här resan är en resa som man måste börja själv. Det finns rätt lite draghjälp och motivation. Som vuxen adopterad känner i alla fall jag att det alltid har förväntats att ursprungets ska stoppas undan. Inombords har det där varit en lång kamp, att göra ingenting till någonting och vara stolt över den blandning som är jag.

När tycker jag att vi har lyckats då? Jo det är när vi ser identiteten som en helhet med flera beståndsdelar, när vi inte ser en annan bakgrund som ett hinder, när vi inte ser svenskheten som den enda vägen att gå, när ett närmande till ursprungslandet inte ses som konstigt utan naturligt. Jag skulle kunna fortsätta lite till. Det är ingen tävling om vem som är mest accepterad i samhället eller inte, det finns plats för oss alla oavsett var rötterna finns.

Det svenska folkhemmet består inte enbart att falukorv och makaroner idag, utan lika mycket av sushi, falafel och curry. Det vill säga en salig blandning av allt, och en blandning är jag.

 

Ett svenskt namn är ingen garanti

av Linda

I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.

Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.

Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.

Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.

Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.