mångfald

Det skrämmer mig…

av Linda

Det skrämmer mig att många av oss som är adopterade har anammat SDs retorik. Det skrämmer mig fortfarande att man tror att det finns någon sorts gräddfil bara för att man är adopterad, och att man inte kommer att råka lika illa ut som alla andra för att ”man är ju svensk”. Hur konstigt låter inte allt detta? Det kommer knappast vara så många som kommer be en visa passet innan de börjar klanka ner på människor med annan bakgrund än svensk. Det sorteras alltså även i våra egna led.

Det skrämmer mig att det i forum och grupper pratas i termer av ”islamiseringen” i samhället, och vad religionen islam har gjort för skada i Sverige och världen. Även den retoriken har letat sig in. Hur tänker man där? Det finns nog en hel del adopterade som från början faktiskt är muslimer. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt, och att vissa utomeuropeiskt adopterade nog tror att de är vita, och har blont hår. Detta trots att vi är många som fortfarande bär sår som vi fått när det klankats ner på vårt utseende och vår hudfärg genom livet.

Vi pratar ofta i grupperna och olika forum om hur vi adopterade inte alltid känner att vi får plats, och nu sorteras det även från vårt håll, där många menar att ”vi är ju i alla fall svenskar”. Vad fan är det för uttryck? Medborgarskapet har ju inte ett a- och b- lag så vitt jag vet.

Jag blir förvånad när jag ser att så få gillar eller kommenterar de inlägg som handlar om mångfald och inkludering i några av de grupper som jag är med i, istället är det mest tyst. Är det för att man inte vågar stå för sin åsikt, eller för att man inte håller med? Jag håller med den som sa att vi borde känna solidaritet med övriga som inte har svensk härkomst. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt även i det fallet, tyst, neutral och diplomatisk, väldigt svenskt.

Jag antar att man är tyst om man alltid har känt att man har hört till. Min egen upplevelse av främlingsfientlighet och rasism kommer alltid vara i min motor. Har man inte upplevt vit makt, Ultima Thule, och nynassar, som jag gjort i min gamla hemstad, kanske det är svårt att hitta den motorn. Det börjar där, med tystnad, en del sortering, anammande av en viss retorik, men fan vet var det slutar.

I valets vågskvalp

av Linda

I slutet på 90-talet exakt för 20 år sedan så lämnade jag Nyköping och Nyköpingstrakten för Malmö. Jag lämnade en stad/trakt där jag under hela uppväxten kände av ett kallt klimat med främlingsfientlighet och rasism, det var det som fick mig att ta till ”flykten”. Malmö kom att bli mina drömmars stad precis som titeln på Per Anders Fogelströms bok. Många av er som läser det här undrar säkert hur det kunde bli det, med tanke på hur bilden av Malmö sprids med skjutningar, gängvåld och annat. När jag klev ut på gatan utanför mitt hem för 19 år sedan så var det för första gången som jag kände mig fri, fri att inte behöva känna mig annorlunda än de andra på gatan på grund av min härkomst. Idag är jag, liksom många, bedrövad över hur de bruna krafterna gick framåt om än inte lika mycket som jag befarade. Idag funderar jag också på när/om de blåa kommer sträcka ut handen och ta makten med hjälp av SD.
Jag har alltid haft tydliga åsikter hur jag anser samhället ska vara men inte tidigare tagit steget att engagera mig. I början av förra veckan tog jag beslutet, det är dags nu. Sedan jag vågade möta mig själv i min bakgrund som adopterad, min härkomst, min nationalitet, och alla andra delar som är min identitet, så vågar jag stå upp för mina politiska värderingar mer offentligt. Tidigare har jag alltid velat hålla mig mer neutral och velat anpassa mig. Det går att göra mer än att rösta en gång var fjärde år. För mig så kommer mångfald och allas plats i samhället alltid ligga mig närmast om hjärtat, fler möten mellan människor inte färre, och en fördelningspolitik som kommer alla till gagn. Jag väljer att ta steget för samhället, och för framtiden.

Just nu

av Linda

Vännen och jag pratar om samhällsklimatet vilket vi båda två är överens om att det hårdnat för många människor med annan härkomst än svensk.
Vi kommer in på främlingsfientlighet och rädsla hos vanligt folk både i Sverige och i Danmark. Vännen menar att de flesta är för olika kulturer, och att det finns en öppenhet trots det hårda klimatet på andra sidan sundet liksom här. Jag håller inte med. Jag tänker det är tvärtom, och att vi har snarare skruvar klockan bakåt än framåt just nu.
Jag känner det ofta är svårt att nå fram med hur det faktiskt ser ut. Hur en hel del bland adopterade vittnar om hur de personligen blivit utsatta för det hårdare klimatet, och en del uppmanas åka hem.
Det mesta som händer oss adopterade stannar mellan varann, och i olika grupper/forum där vi möts och delar våra tankar.
Delar vi med oss för sällan av alla de saker som inte är ok som händer oss? Jag tror tyvärr det, vi är rädda i många fall att inte bli trodda. Att det viftas bort med att ”ja men du är ju svensk och inte som de andra”. Det börjar alltid så, att sortera in olika grader, men fan vet var det slutar.
#identitet #adopterad #adoption #mångfald

Öresund

av Linda

Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.

Viktigt att skilja på mångfald och adoption?

av Linda

I och med mitt skrivande, och min aktivitet i grupper för adopterade och även för föräldrar som adopterat, märker jag att det verkar viktigt att separera mångfald från adoption. Framför allt så är det många adopterade (fler än jag trott) som provoceras av att koppla ihop den problematik som människor med utländskt ursprung kan uppleva, med den problematik man kan uppleva som adopterad.

För min del har det aldrig var varit en fråga om att separera dessa två, och för mig så har det varit en självklarhet att se mig som en del av mångfaldssamhället. Kanske bottnar det i det jag skriver om, de problem som jag själv har haft genom livet. För min del har adoptionen i sig inte främst varit det problematiska, utan konsekvenserna av att inte se svensk ut även om jag är det.

Det uppstår mycket diskussioner i grupperna när frågan huruvida vi känner oss svenska rakt av kommer upp. Jag identifierar mig som alltid med kokosnöten, vit på insidan och brun på utsidan. Jag är bosatt i Malmö för att här hittade jag min plats oavsett mitt utseende.

Vad har jag saknat?

av Linda

Jag har skrivit väldigt mycket om det som jag tyckte var fel under uppväxten, men jag skriver sällan vad det var jag saknade. Rent materiellt fanns det ingenting, men jag önskade alltid mer av omgivningen. Jag har aldrig tyckt om när livet är statiskt och när det rullar på i samma gamla hjulspår, och det gör det på väldigt små orter. Det gör det såklart även här i storstan för de som inte är så benägna att ta del av det utbud som finns, men här kan man i alla fall välja.

Något annat jag alltid saknat är öppenhet och nyfikenhet mot det som är nytt och annorlunda, istället frodas rädsla och misstankar mot det som inte passar in i den givna normen. Jag har även alltid haft svårt att förstå de som skapar problem där det inte finns några konkreta. Jag antar att de inte är så tillfreds med sitt liv och inte har förmågan att förändra sin egen situation.

Alltid lika beklämd

av Linda

Here we go again… Jag blir lika beklämd varje gång en förälder som adopterat visar främlingsfientlighet, aggressivitet och har gått på den retorik som SD håller sig med. I min värld är der absurt när man adopterat barn från andra sidan jorden att lägga sin röst på SD eller Medborgerlig samling. Har man utlandsfödda barn borde det ligga i dessa föräldrars intresse att motverka det utanförskap som kommer komma om det går riktigt illa i valet. Återigen är jag glad att jag växt upp i ett hem där mitt ursprung alltid varit helt öppet, och där det även funnits en öppenhet gentemot människor från andra länder. Trots att jag är vuxen nu fortsätter dessa två att förespråka allas lika värde oavsett etnicitet. ❤

Är det så konstigt?

av Linda

Är det så konstigt att jag alltid känt mig annorlunda egentligen? Efter att ha varit uppåt landet förra veckan snurrar tankarna precis som de brukar göra när jag tvingas möta det förflutna.

Jag har aldrig riktigt valt så som man ska göra här i livet, jag har alltid valt efter intresse och efter känslan. De val som jag gjort har inte direkt mötts av några hejarop, eller ett uns av nyfikenhet. Nu när jag reflekterar över detta så är det a och o för mångfald och inkludering att vara nyfiken, uppmuntrande och intresserad, oavsett människors livsval. Det kommer ge dem den trygghet de behöver för att kunna fortsätta på den väg de valt.

Vi backar bandet till gymnasiet, jag läste språk för att jag kort och gott älskar språk. Min omgivning (inte min familj) ställde sig frågande om det verkligen kunde bli något av det, det var ju inte natur, ekonomi eller något annat praktiskt. Det kom aldrig något ”vad spännande”, eller något ”så bra du valde efter intresse”, men jag fortsatte på den inslagna vägen. Samma sak när jag flyttade 50 mil för att plugga vidare, det vad ju heller inte ett bra val för i Skåne kunde man ju inte bo. När det sedan bar iväg utomlands blev det inte London eller Barcelona som för de flesta, trots att jag hamnade vid Medelhavet fast i ett annat land. Listan kan göras lång med andra val som inte riktigt passar in.

Mitt relations- och familjeliv kan lämna mycket mer att önska, men trots allt som hänt så står jag fortfarande upp någorlunda rak i ryggen. Där passar jag inte heller in i mallen vad man som snart 40-åring ska ha.

Men tänker ni är du en sån som behöver andras gillande? Nej, då hade jag inte fortsatt på min inslagna väg. Det hade bara varit väldigt skönt att någon gång få någon positiv kommentar om det som jag har gjort här i livet, så att jag ändå kunnat känna att jag hör till och inte är konstig. På något sätt har det varit en kamp att under livets gång inte känna sig så ensam.

Det positiva som kom ut av förra helgen är att vi faktiskt i vår lilla familj känner och tänker i princip samma sak. Det för oss närmare varann i vår lilla enhet, och det känns tryggt.

Min inspiration var väldigt nära

av Linda

Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.

Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.

Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.

Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.

Ingen ”riktig” familj

av Linda

Mina föräldrar har tre barn det är helt klart. Jag har minst två syskon det är är också helt klart. Vi barn har inte några blodsband till föräldrarna, och vi är en sammansättning som idag nog inte är varken konstig eller ovanlig.

När vi växte upp var det få ställen som visade någon annan typ av familj än den vanliga ”normala” med en mamma, pappa och barn, där man klart och tydligt såg likheter och att de hörde ihop. Det här gällde för hela samhället, och även i skolan. Det var också där min känsla av ensamhet slog till väldigt hårt, när jag ensam i hela klassen inte kunde göra den genetikuppgift vi fått av läraren. Jag hade ju inga genetiska band till mina föräldrar, som jag skämdes och var ledsen. Ja det var så det var, jag skämdes över min ensamhet. Den ensamheten har jag burit med mig hela livet, och den kommer aldrig lämna mig.
Känslorna kring den här uppgiften har jag skrivit om förut här: Genetik, när jag inte kunde göra läxan

Det är inte lätt när kusiner liknar ens föräldrar mer än en själv, eftersom det i mitt fall är klart och tydligt att mitt ursprung inte ens är svenskt. Det gör något med identiteten, och det gör framför allt något med tillhörigheten. Innan för väggarna i hemmet så var det inget konstigt med hur vår sammansatta familj såg ut, det var när vi hamnade i andra sammanhang som det kändes konstigt, bland alla ”normala” familjer av kött och blod. Vi växte upp på ett ställe där man inte kan skryta med blandning på något sätt. Homogent när det gäller människornas ursprung, och homogent när det gäller hur familjer såg ut. Jag tror också det fanns skam, som fortfarande är en skam för de som inte kan bilda familj den biologiska vägen. Det blir liksom inte på riktigt om det inte går.

Jag tror det är därför som vi syskon kom ifrån varandra i vuxen ålder, kanske till och med tidigare än så. Vi valde andra vägar att gå för att hitta tillhörighet och andra gemenskaper.

Det är just detta med ”riktigheten” och det biologiska bandet hos övriga i släkten som fått mig att tveka om jag ska gå på kusinträff eller inte, men jag har bestämt mig det kommer att bli av. Ja, jag är medveten om att rädslan ligger hos mig, men känslorna fick jag redan som barn, Jag har blottat mina rädslor för min familj, och det är en lättnad att de känner samma sak och förstår. Ibland måste man utmana sina innersta rädslor, och det här kommer verkligen bli en utmaning.