Lite mer än tio år har gått sedan den här natten.
Han kommer hem till mig senare än jag, den här kvällen har vi festat på olika håll. Redan när han kommer in känns det att energierna inte riktigt är som de ska, han verkar arg och ögonen är svarta. Det känns som om han inte är riktigt närvarande. Han vill ha sex, och det vill jag med, från början. Jag är ganska avklädd förutom mina trosor. Men inget blir som vanligt helt plötsligt befinner jag mig i ett hörn av lägenheten mot väggen. Han försöker tränga in i mig på ett hårdhänt sätt. Till sist känner jag en olidlig smärta när han lyckas i det mindre hålet, samtidigt som jag har hans hand uppe vid halsen. Jag ber honom sluta vilket han inte gör, smärtan fortsätter vara olidlig. Helt plötsligt är det över, han tar rocken som han har kastat på min säng och sticker iväg från lägenheten. Jag tar mig in i duschen det enda jag kan tänka på är att bli ren, att tvätta bort det smutsiga. Jag sprack och gick sönder, jag har fortfarande ont. Jag känner att jag inte orkar mer, medvetandet försvinner. Efter vad som känns en evighet kommer jag till sans liggandes i duschen, vattnet är fortfarande på. Vattnet har svämmat över, och delar av lägenheten likaså. Jag lägger ut nån handduk men bryr mig inte mer, tar mig ut ur lägenheten till en trygg famn som hjälper mig igenom resten av natten. Som säger att jag har blivit våldtagen och borde ringa polisen. Jag säger, det har jag inte alls. Lägenheten får såklart vattenskador och jag hittar på en historia om att jag städat, vatten runnit ut för en hink stod ovanpå brunnen i duschen. Den hinken var jag själv, när jag till slut inte orkade mer därinne. För fyra år sen kommer bilderna tillbaka så starka, hjärnan försökte skydda mig under alla dessa år. Ett år senare söker jag hjälp. Såren är läkta men mina ärr är ack så synliga. Fram tills nu har jag valt att inte i detalj dela mitt livs värsta natt hittills. Vem försöker jag skydda?
mäns våld mot kvinnor
Vem försöker jag skydda?
Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.
Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.
Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.
Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.
Slag efter slag
I söndags så träffade jag min klassföreståndare/mentor från gymnasiet. Hon lämnade skolan och klassen ett år innan vi hade tagit studenten -97, hon flyttade till Malmö. Jag lämnade året efter som nybakad student, jag flyttade också till Malmö. Det var ett kärt möte, och väldigt kul att se henne igen. Hon var sig lik.
Efter det här mötet började jag nu i veckan tänka på min skoltid, och det var tuffa minnen som dök upp. Minnen jag inte tänkt på på väldigt länge, minnen jag har förträngt i mitt vuxna liv…
På högstadiet var engelskan värst, vi hade en äldre dam som lärare som krävde att vi skulle ställa oss upp varje lektion vi hade henne och säga god morgon. Så arg hon blev om någon inte stod upp ordentligt eller helt enkelt missade ställa sig upp. Däremot blev hon aldrig arg när nästintill alla killar slog knytnävsslag det hårdaste de kunde när de gick förbi min bänk, på väg fram till tavlan eller katedern. Jag satt längst fram till vänster i vänstra raden, min bästa kompis satt bredvid. Bakom oss satt min största plågoande, och han sparkade mig dessutom konstant i ryggen på dessa lektioner. Det spelade ingen roll hur långt fram jag flyttade bänken och stolen, på något sätt nådde han alltid fram… och så knytnävsslagen förstås från honom och från de andra killarna, för så klart skulle de gå längst den vänstra sidan så de kom förbi mig.
Kom det några tårar, blev jag någonsin arg? Någon enstaka gång, men det hjälpte ju inte. Läraren uppmärksammade aldrig vad som hände trots att jag satt längst fram, och hon måste ha sett både sparkar och slag. Jag hade lärt mig ta emot och svälja allt, och sen stänga in det som hände inom mig. I låg- och mellanstadiet ute på landet hade de ju också slagit mig när vi spelade rundpingis på rasterna, hårt, med racketen på överarmen. Ont? Så in i helvete, men jag tog emot.
Kanske lade jag grunden till min relation med killar då, kanske lärde jag mig att ta emot mer än jag någonsin borde ha gjort. Som adopterade känns det ibland som man är här på nåder, och jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Även om det är något som inte kommer från ens familj utan från omgivningen i övrigt. Jag tror det gör att man kanske tar emot mer, och att man inte vill göra sina föräldrar ledsna och besvikna och berätta vad man blivit utsatt för.
För mig är det 25 år sedan och lite mer men, den här veckan bröt jag ihop. Den här veckan berättade jag för mina föräldrar.
Med sänkt blick
Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.
Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.
Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.
Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.
Lindaland – #metoo
#metoo tar aldrig slut
Jag säger till mig själv att inte agera ikväll, att min omgivning och vänner har rätt att välja oss båda. Det är klart de kan umgås med både offer (jag) och förövare, för jag har ju ett öppet sinne. Såklart förstår jag. Det här var i fredags kväll.
Den här kvällen råkar jag kalla min förövares sambo för tanten under ett samtal, och min vän vid sidan av mig reagerar: ”Hon heter faktiskt xxx.” Spelar väl ingen roll säger jag, för jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på att jag måste ha respekt, respekt för min förövares sambo. För att hon är trevlig, och väldigt trevlig att umgås med, tycker min omgivning. Det är en trevlig person, men jag kommer aldrig plåga mig själv i deras sällskap efter allt som har hänt mig, I min värld är hon synonymt med honom, oavsett hur trevlig hon är. Min vän som sitter vid sidan om mig klappar mig på armen när hon märker att min röst hårdnar i samtalet. Det känns förminskande, och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag går på toaletten.
Jag förstår såklart att jag inte kan lasta hans sambo för att han våldtagit mig och allt annat våld han har utsatt mig för, så självklart skärper jag mig när jag kommer ut. Jag ändrar tonen i rösten, och känner skuld inombords. Nu blev det sådär fel igen. Såklart är jag min omgivning till lags, även om min förövare haft handen uppe vid halsen på mig, och förgripit sig på mig på ett sätt att jag till slut simmat av i duschen. Men det, det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att man inte kallar någon för tanten. En annan vän säger den här kvällen: Jag tror på allt du säger, och varje gång han ringer (min förövare) så funderar jag på hur jag ska svara, men jag kan inte trycka bort honom. Jag säger jag förstår, jag förstår man vill behålla oss båda. Eller gör jag verkligen det?
Jag håller inne med en mängd känslor när det gäller det här. Det är inte många i min omgivning som jag känner stöd från, och jag måste alltid lägga band på mig att vara den duktiga flickan som inte brusar upp när vi pratar om honom min förövare. Jag måste alltid hålla lite kolla så ingen har bjudit in honom, eller att han är på väg till något sällskap där jag befinner mig.
I torsdags var jag hos Malmö stad och enheten där jag går och pratar om mina upplevelser av våld i nära relationer. Där konstaterade vi att många av mina vänner i all fall indirekt stödjer mäns våld mot kvinnor. och att jag aldrig kommer att bli kvitt min förövare genom dem. Min omgivning vill ha kakan och även äta den, är det så jag vill ha det för resten av mitt liv? Det måste jag verkligen fundera över.
Coola killar
Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.
Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…
Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.
Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.
Jag & #metoo
Skammen är värst när det gäller att berätta om sina upplevelser av #metoo, men är det bara skammen som gör att det tar emot? Den senaste veckan så har jag funderat över vad det är som gör att det tar stopp när jag ska berätta vad jag varit med om. När vi kvinnor/tjejer pratar om #metoo så är det sällan någon som inte kan sätta sig in i situationen eller känslorna även om alla inte har upplevt det, eller upplevt samma saker.
När det gäller män då… Det är här det tar emot. Det är här jag, från nästintill alla, får en känsla av att de inte tror det är sant. Jag ska inte säga alla. Det finns en och annan som inte kräver det jag upplever att de flesta män/killar som jag pratar med om detta kräver – bevis.
För min del så har det gått så många år, och jag har förträngt själva övergreppet under så lång tid tills det en dag kom fram i mitt medvetande. Det finns ingen teknisk bevisning för den spolades ut i duschen den där natten. Det är som de flesta säger ord mot ord, men jag tror inte min förövare ens kommer ihåg den där natten. Det raseri och de svarta ögonen han får vid vissa tillfällen gör att han inte vet vad han tar sig för, och definitivt inte kommer ihåg det efteråt.
Har man bara sin berättelse så känns den inte så mycket värd, i alla fall inte när man pratar med de flesta män (och såklart med en del kvinnor också). En del av mina vänner tror nog det var ett vanligt bråk den natten mellan två stycken som ”tyckte om varandra”, och där den intima delen slutade med lite hårdare tag. Att det har gått så lång tid att berätta om det gör nog att de allra flesta tvivlar på om det är sant det som hände.
Jag känner mig förvirrad när en del vänner lyssnat på min berättelse, men ibland pratar och umgås med personen som gjorde mig så illa på många sätt. I min värld är det som att säga ja till övergrepp och #metoo, men vad vet jag, jag har ju bara min berättelse som ärrat mig för livet.
Vem har sagt att jag inte duger?
Jag spinner vidare på mitt förra inlägg om att näst intill konstant anpassa sig efter sin omgivning. När man inte vet vem man är försöker man att skapa sig själv, och jag tror det är mer så för mig och andra adopterade som inte alltid har någon solid grund att stå på.
Som jag tidigare skrivit om så stod det klart för mig att jag var annorlunda när jag nio-tio år och mina klasskompisar upptäckte att jag inte såg ut som dem. Det fortsatte med att min kropp inte dög, jag var inte bara mörk utan även tjock och fet. Jag längtade alltid hem, hem till de trygga fyra väggarna i huset där jag kunde gömma mig, och där jag kunde vara mig själv. Jag ville inte gå ut, jag ville inte träffa folk, jag kände mig aldrig trygg och säker. Den onda cirkeln började snurra och först nu vill jag att den tar slut på riktigt.
Flera av mina relationer har fått mig att känna likadant och framkallat känslor från förr. Jag har känt att jag inte räckt till, och att jag velat gömma mig. Det har aldrig räckt att vara jag. Men säger ni, det sitter väl bara i ditt huvud? Nej det gör ju inte det, jag har fått min beskärda del av ord och uttryck som förminskat mig och fått mig att känna mig mindre värd. Det är bland annat det som är det psykiska våldet i en nära relation.
Sitter i soffan och funderar över sambandet mellan det som hände mig som barn, mina relationer, och min egen erfarenhet av me too. Det negativa har format mig, och jag har tagit det med mig upp i vuxen ålder när jag har mina svackor. Det är andra som sagt att jag inte duger och jag har låtit det bli min sanning, men hey jag gillar faktiskt mig själv. Det tar för mycket kraft och energi att kämpa hårt för att bli någon annan än mig själv, därför säger jag nu till mitt vuxna jag: Jag är jag och jag duger.
Det som inte syns utanpå…
Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån tjej/kvinna, en sån som dom andra. Social, utåtriktad, energisk, driftig och framåt, inte skulle det hända mig? Det gjorde det, och vad jag försöker lära mig nu är att mäns våld mot kvinnor kan drabba vem som helst. Spelar ingen roll hur bra du lyckas i livet eller vilken samhällsklass du tillhör, ingen går fri när det väl drabbar en. Jag var fast i en relation från och till i fem år, där våldet var närvarande näst intill hela tiden både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt.
Såklart är det skamligt att prata om, såklart undrar jag vad min omgivning ska tänka om mig. Det finns många i min omgivning som undrar om det verkligen har hänt, eller om det är jag som hittar på och överdriver nu igen. En del i min omgivning säger att de inte reagerade för att jag själv inte reagerade. Hur man nu kan reagera när man är så nedbruten att man inte vågar ringa någon, för det sociala livet sakta men säkert tynar bort. Hur jag orkade fungera, jobba och träna som vanligt är idag för mig en gåta.
Det är nu som huvudet snurrar runt. Det är först nu som jag fattar vad som hänt. För första gången för snart ett år sedan var det en vän till mig som lyssnade på allt jag hade att berätta om den här relationen. Under det här året, fram tills nu, kan jag väl inte säga att det har hänt så mycket mer än att jag för en del har vågat berätta hur utsatt jag faktiskt var och på vilket sätt. Som jag skrivit tidigare så har jag gått på samtal i många många år, och vändpunkten kom vid ett sådant tillfälle i somras. Ett visst övergrepp har framträtt väldigt klart och tydligt ända sedan i våras, och jag kan se hela händelsen framför mig igen. Det är många år sen det hände, men minnena är starka.
Det är det här övergreppet jag berättar om under ett samtal i somras. Vi kommer snabbt fram till att jag behöver annan hjälp, vilket jag redan tänkt. Väl hemma tar det inte lång tid att hitta rätt ställe, men det tar mig en vecka att ringa. JAG ÄR INTE EN AV DOM, det är mantrat som mal om och om igen i huvudet.
Det här är ytterligare något jag behöver jobba igenom för att kunna bli hel, det är svårt att förstå hur mycket inre stress det här har skapat. Jag slår i botten och börjar öppna dörrarna en efter en. Den här resan är jävligare och skamligare än någon annan jag har gjort, den är inte heller slut än, den har också bara börjat.
Mäns våld mot kvinnor sker oftast där vi ska kunna vara trygga, inom hemmets fyra väggar i våra närmaste relationer.
Dina vackra ögon 