För första gången någonsin provade jag en sari idag. Sån härlig varm känsla inombords. 🇮🇳❤
motivation
Min helg
Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.
Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.
Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.
Det där med att kliva fram…
Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.
Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir glad men hon sätter ingen av bollarna…
Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.
Längtan efter rötter, längtan efter att höra till, eller både och?
Imorgon är det en vecka sedan jag träffade valberedningen för Adoptionscentrum Skåne eftersom jag några veckor tidigare anmält mig som kandidat till posten som styrelseledamot. Det kunde inte vara mer rätt tid nu, och ibland känns det som om cirkeln sluts.
En släkting till mig kommenterade mitt inlägg om detta på Instagram och undrade, självklart i all välmening, om jag inte skulle söka min rötter i Indien så jag blir hel. Jag tänker det ena behöver inte utesluta det andra, och en återresa kommer jag absolut att göra så småningom. För mig så handlar det som adopterad inte bara om röttersök för att bli hel, utan detta är något man får leva med även i det ”vanliga livet”. Det är mycket som kan bli problematiskt för oss än för många som tillhör majoritetssamhället, som man inte tänker på eller som tas för givet. Vi är en grupp som bara ”ska funka” om jag säger så, trots allt vi har i bagaget. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här typen av familjebildning som ofta känns väldigt undanstoppad och bortglömd.
Varför har jag gått runt och tänkt på den där kommentaren då? Även om den såklart uttrycks i all välmening så är det många saker som är problematiska med en återresa, oavsett om man bara vill skaffa en koppling till landet eller söka efter sin familj. Dels så kostar det och inget man kan ta sig för på en kvart. Det finns inte något särskilt bidrag avsatt för de som en dag vill åka tillbaka, utan där får man lägga ner en hel del energi och ansöka om det. Dels så är det inte särskilt lätt för de flesta av oss att överhuvudtaget hitta någon form av rötter då papper saknas för vissa, våra papper innehåller felaktiga uppgifter, eller inga uppgifter alls. I så fall måste man ta hjälp, eller kanske välja DNA-vägen.
Efter jag började närma mig min identitet som adopterad så känner jag att det är Indien som jag vill ta till mig, och för min del så finns inte drömmen om att hitta något biologiskt. Jag är medveten om att det är något som kan ändras med tiden, men just nu handlar det om landet. Det som varit mitt problem genom livet. och som började när jag var riktigt liten, var att jag inte fick höra till på riktigt på grund av mitt ursprung. Jag har skrivit tidigare om detta här: Varför kommer jag hålla längre än min återresa?
Som sagt jag tror att vi barn som adopterats och föräldrar som har adopterat kan göra en insats för oss själv om vi engagerar oss tillsammans. ❤
Bara någon ville vara med mig
Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.
Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?
Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.
Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.
Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.
Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.
Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.
Lindaland – tacksam
I valets vågskvalp
I slutet på 90-talet exakt för 20 år sedan så lämnade jag Nyköping och Nyköpingstrakten för Malmö. Jag lämnade en stad/trakt där jag under hela uppväxten kände av ett kallt klimat med främlingsfientlighet och rasism, det var det som fick mig att ta till ”flykten”. Malmö kom att bli mina drömmars stad precis som titeln på Per Anders Fogelströms bok. Många av er som läser det här undrar säkert hur det kunde bli det, med tanke på hur bilden av Malmö sprids med skjutningar, gängvåld och annat. När jag klev ut på gatan utanför mitt hem för 19 år sedan så var det för första gången som jag kände mig fri, fri att inte behöva känna mig annorlunda än de andra på gatan på grund av min härkomst. Idag är jag, liksom många, bedrövad över hur de bruna krafterna gick framåt om än inte lika mycket som jag befarade. Idag funderar jag också på när/om de blåa kommer sträcka ut handen och ta makten med hjälp av SD.
Jag har alltid haft tydliga åsikter hur jag anser samhället ska vara men inte tidigare tagit steget att engagera mig. I början av förra veckan tog jag beslutet, det är dags nu. Sedan jag vågade möta mig själv i min bakgrund som adopterad, min härkomst, min nationalitet, och alla andra delar som är min identitet, så vågar jag stå upp för mina politiska värderingar mer offentligt. Tidigare har jag alltid velat hålla mig mer neutral och velat anpassa mig. Det går att göra mer än att rösta en gång var fjärde år. För mig så kommer mångfald och allas plats i samhället alltid ligga mig närmast om hjärtat, fler möten mellan människor inte färre, och en fördelningspolitik som kommer alla till gagn. Jag väljer att ta steget för samhället, och för framtiden.
Just nu
Vännen och jag pratar om samhällsklimatet vilket vi båda två är överens om att det hårdnat för många människor med annan härkomst än svensk.
Vi kommer in på främlingsfientlighet och rädsla hos vanligt folk både i Sverige och i Danmark. Vännen menar att de flesta är för olika kulturer, och att det finns en öppenhet trots det hårda klimatet på andra sidan sundet liksom här. Jag håller inte med. Jag tänker det är tvärtom, och att vi har snarare skruvar klockan bakåt än framåt just nu.
Jag känner det ofta är svårt att nå fram med hur det faktiskt ser ut. Hur en hel del bland adopterade vittnar om hur de personligen blivit utsatta för det hårdare klimatet, och en del uppmanas åka hem.
Det mesta som händer oss adopterade stannar mellan varann, och i olika grupper/forum där vi möts och delar våra tankar.
Delar vi med oss för sällan av alla de saker som inte är ok som händer oss? Jag tror tyvärr det, vi är rädda i många fall att inte bli trodda. Att det viftas bort med att ”ja men du är ju svensk och inte som de andra”. Det börjar alltid så, att sortera in olika grader, men fan vet var det slutar.
#identitet #adopterad #adoption #mångfald
Öresund
Var nere vid vattnet idag och Öresundbron är naturligtvis symbolen för förbindelsen mellan Sverige och Danmark, men för mig är det lite mer än så. För mig så är bron förbindelsen mot hela kontinenten och den har, så länge den funnits, gett mig både hopp och möjlighet att få se så mycket av jag kan av världen. För första gången när jag kom till det mångkulturella Malmö så kunde jag andas på riktigt, och det är ett blandat samhälle jag vill ha. I debatter och inlägg inför valet läser jag dagligen om man vill dra gränser och bygga upp murar människor emellan, och inte sällan beror det på vilken härkomst man har. Det gör mig rädd på riktigt för utan mångfalden hade jag inte börjat andas ordentligt.
Ett samhälle som bygger på kollektivet istället för egoism är min melodi. Ett samhälle som går ut på att gjuta självförtroende i människor och inkludera dem tror jag ger oss mer betalt än piskor. Vi får väl se vilket samhälle vi får om några veckor, för mig är i alla fall valet lätt.
Min inspiration var väldigt nära
Den som egentligen kunde inspirerat mig och fått mig att ta Indien till mig tidigt var en tjej i min storasysters ålder också adopterad från samma land. För mig har hon alltid varit Indien, och jag har alltid tyckt det varit spännande men inte riktigt vågat vara nyfiken. Varför då? Jag har funderat på det och kommit fram till att vi inte riktigt växte upp i samma samhällsklimat då min syster är nio år äldre än mig. Under deras uppväxt kändes samhället mer nyfiken på det som var annorlunda, till att svänga mot främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda när jag växte upp.
Min barndom gick ut på att ta plats och passa in fast jag var annorlunda, och jag minns hur arg jag blev när den här tjejen sa att jag inte skulle bli så lång för att jag var från Indien. Hon sa att de flesta därifrån inte blir längre än 1,50. Arg och ledsen berättade jag för mamma, som sa att ”Det vet vi ju inte, alla har ju olika förutsättningar”. Idag förstår jag att min ilska var för att jag kände hon satte en etikett på mig som annorlunda och inte svensk. Nu är hon äldre än mig, och var äldre när hon kom till Sverige. Med det sagt är vår relation till Indien lite annorlunda. Jag var spädbarn och då finns det för de flesta inte så mycket rötter att knyta an till när det gäller ursprungslandet.
Indien fanns nära, men det var först i gymnasiet vi åkte till Stockholm för att titta på den här tjejen som spelade en föreställning med indiskt dans som jag lät henne inspirera mig. Jag var stolt, men jag kunde bara känna den stoltheten hemma bland mamma, pappa och min storebror. Vi hade alla varit och sett den, men utåt sett bland andra, så kunde jag inte riktigt känna stoltheten för då trodde jag att jag skulle tappa min svenskhet.
Den här tjejen flyttade efter ett tag ner till samma region dit jag själv flyttade, fast jag gjorde det flera år senare. Våra vägar korsades någon gång under mina första år i Malmö, och det kändes ändå kul att råka på någon från samma lilla ställe som en själv långt hemifrån. Senare har ju sociala medier blivit ett bra sätt att knyta kontakt och behålla den. Det tog många år innan min inspirationskälla som var så nära under halva delen av mitt liv, kom att spela huvudrollen när jag närmade mig andra adopterade. Det var via tips om en Facebookgrupp där det skulle ordnas en träff utanför Malmö som jag gjorde slag i saken. Jag är så tacksam över att hon till slut blev min inspirationskälla och förebild, för något jag skjutit undan under nästan hela mitt liv. Hon har alltid varit nära fast ändå så långt bort, ända fram tills nu.
Dina vackra ögon 