motivation

Bara ute i världen kan jag vara mig själv

av Linda

Här är bilder på mig under några av mina resor som jag har gjort. Tidigare när jag satt mig på ett flygplan har axlarna sjunkit ner och jag känt den pirriga känslan i magen, på väg ut i världen någonstans. I fredags när jag lyfte mot London infann sig inte den där känslan. Sedan jag kom hem har jag gått runt och funderat på varför.

För inte så längesedan så tyckte jag att jag bara kunde vara mig själv endast när jag reste. Alla måsten släppte, jag slappnade av, jag kunde helt enkelt vara mig själv så fort jag kom utanför landets gränser. Jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, och framför allt möta människor i andra länder, men… Jag måste erkänna att resandet har varit en slags flykt för mig. Det här tog min moster upp med mig en gång för längesedan, men jag var inte där just då. Jag var inte i det stadiet att jag kunde erkänna det varken för henne eller för mig själv, jag hade inte den insikten. För mig har det varit lite som texten i början av Sällskapsresan 1, ”Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”.

Den insikten har jag nu. Jag slappnar av tillräckligt i min vardag så att luften inte går ur mig helt när jag reser iväg. Jag har kommit en bit på vägen med att bygga upp den identitet som är jag. Jag lyssnar inåt på hur jag vill vara istället för att vara så som omgivningen vill att jag ska vara.

Varje gång jag sätter mig på ett plan i framtiden kommer jag att vara ännu lite tryggare i mig själv, och så småningom kommer jag inte känna av några flyktkänslor alls. Jag är inte i mål ännu, men ett steg i taget.

Världen känns långt borta

av Linda

Valborg och jag befinner mig i Mellansverige. Det slår mig alltid när jag vänder hem dit jag växte upp att världen känns så långt bort. Här gränsar ingenting till någonting utan man är bara mitt i ingenstans känns det som. Hemma på min gata i stan känns det inte så. Inte bara för att jag är bosatt i Malmö med människor från hela världen runt knuten, utan även för att Kastrup ligger 15 minuter bort från jag kliver utanför dörren. Flygplatsen tar oss ut i världen.

Närheten till flera länder kring Östersjön är inget jag reflekterar dagligen över men nu slår det mig hur nära de faktiskt är när jag är hemma hos mig. Att Danmark ligger nära Skåne, och den påverkan det har på regionen, har alltid varit naturligt där mig. Under Valborg när vi träffar släkten förstår jag att de nordiska grannarna nere i söder inte känns lika bekanta och familjära som för mig.

Varje gång jag är uppåt landet, framför allt i trakterna jag kommer ifrån, så blir jag påmind om att inte anta att alla delar min kontinentala/internationella känsla, långt ifrån. Men säger ni, du är ju långt ifrån kontinenten däruppe. Det stämmer, men med ökat resande och ökad mångfald bland befolkningen, borde även Mellansverige ha kommit en bit på väg.
Jag är väl medveten om att alla här i stan inte heller delar min kontinentala/internationella känsla, och framför allt inte i de små orterna runt omkring Malmö. Därför har jag svårt för de stadsdelar där man vill avskärma sig från resten av samhället, eller de mindre orterna där man inte heller är så intresserad av internationella influenser, utan helst vill ha de på avstånd. Det påminner mig tyvärr alltför mycket om hur det var när jag växte. En miljö som är vit, svensk och trygg. Men vänta lite nu var ska resten av människorna i samhället få plats?

Coola killar

av Linda

Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.

Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…

Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.

Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.

Varför kommer jag hålla längre än min återresa?

av Linda

Jag tänker att det nog inte är så stor skillnad mellan mig och andra adopterade som skriver om sina inre resor och vart de är på väg i livet. Eller i alla fall så har jag tänkt så tills nu. Det finns inget rätt och fel, men jag har funderat på hur mina reflektioner skiljer sig från andra.

Först och främst så fokuserar jag inte bara på rötter och ursprung (mitt), men det är klart jag också har kommit fram till att jag inte kommer att bli hel om jag inte åker tillbaka till Indien. Jag bara måste ta landet till mig i framtiden eftersom det är mitt ursprungsland. För mig tar det inte stopp där, att jag är ”färdig” efter det. Jag går ständigt runt och reflekterar över identitet, mångfald, utanförskap, rasism och främlingsfientlighet. Jag försöker sätta saker i sitt sammanhang och i de allra flesta fall kan jag även knyta dessa saker till mig själv personligen. En kollega till mig bekräftade detta häromdagen och tyckte min vinkling mot rasism var lite annorlunda att läsa om på ett positivt sätt.

Med mitt skrivande försöker jag nå fler än bara vi som är adopterade. Jag vet att det finns många beröringspunkter med de som är födda här, eller som kom hit när de var små. De som har en annan härkomst och en annan kultur i bagaget. Mångfaldsperspektivet är oerhört viktigt för mig.

Jag kan visst det bli avundsjuk på de som hittat vad de letar efter, eller är nöjda när de gjort sina återresor. Däremot så tror jag inte att det är så jag funkar, jag funkar inte så på särskilt många plan. Är man en driftig vädur är det svårt att stå still, och svårt att hålla tillbaka. Jag kommer även vidare i livet plocka in många olika delar som är min identitet förutom att vara adopterad, jag hoppas det gör att min resa inte tar slut på länge.

Tacksamhet blev duktighet

av Linda

Jag tror min duktighet grundar sig i tacksamhet. Jag har upprepade gånger skrivit om tacksamhet, men jag tror mitt sätt att ge tillbaka något till mina föräldrar och visa mitt värde var att bli något. Det var inget uttalat krav för vad jag än hade gjort, och hur jag än hade valt, hade mina föräldrar stöttat mig. Jag skaffade mig en bra utbildning och ett bra liv i storstan, men hade jag bara trampat på bromsen lite så hade jag klarat det bättre med hälsan i behåll. Det har varit en tuff resa och under min studietid var jag inne i väggen och vände några gånger, så det tog ett extra år att bli klar med den sista uppsatsen för att sen ta examen.

Jag skämdes som jag brukar göra när jag inte klarar av det jag förutsatt mig att göra. Som så många gånger förut så var jag arg på mig själv, att jag inte kunde bli klar med det där sista lilla. Sanningen var den att jag orkade inte, jag hade susat på i 190 sen jag kom hem utomlands ifrån och jag skulle bara lyckas med detta också.

Som tur var ligger de ämnen som jag valt att läsa mig varmt om hjärtat, och detta var något jag vill hålla på med, därför lyckades jag till slut. Vad hände med min självkänsla och egenvärde under den här tiden då? Redan här började jag vackla i min identitet, även om min inre resa och mina funderingar kom igång några år senare.

Först så här långt senare förstår jag hur det hänger ihop, mitt uttryck för tacksamhet blev duktighet, och för det får man beröm. Att vara redig och inte ställa till problem är också ett tecken på tacksamhet, men mer om det i ett annat inlägg.

För fyra år sedan var jag på min första träff och mötte andra som också är adopterade från Indien, då brast det helt. Jag visste att vi skulle göra en kort presentation av oss själva och jag hade såklart lagt upp min efter mina viktigaste prestationer. Jag var näst sist på rundan, och när turen kom till mig blev presentationen inte alls som jag tänkt. Den blev väldigt kort med namn, indiskt namn, ålder, ålder när jag kan kom till Sverige, stad jag kommer från i Indien och barnhemmet jag kommer från.

Måndag förmiddag efter den här träffen sitter jag på jobbet och försöker få något gjort, det går inte. Jag kan inte tänka och siffrorna dansar på datorn. Min presentation fick mig att inse att mina prestationer inte är någonting om jag inte tar itu med det som är jag, mitt indiska namn, att jag är född i Indien, och att jag bodde mina tre första månader på barnhem. Jag spenderar resten av veckan hemma och det är då jag omfamnar mitt adopterade jag.

En friskt fläkt eller bara öppnare fördomar?

av Linda

På middag med två gamla vänner i helgen började vi prata om bekantskapskretsen. Jag knyter an till ett gammalt inlägg jag skrev förra sommaren, Here we go again…. Det var då jag valde att verkligen börja stå upp för mig själv och för mångfaldssamhället bland vänner och bekanta i sociala sammanhang.

Vi kom att prata om två andra vänner som helt klart har sina sympatier långt ut till höger bland de främlingsfientliga. Det blev klart och tydligt under den där kvällen förra sommaren var de stod politiskt, och stundtals blev diskussionen väldigt hätsk. Jag och en av vännerna reste oss upp och gick hemåt den gången, men båda två av olika anledningar. Han, för att han tyckte att diskussionen inte gick framåt, jag för att jag kände mig personligt påhoppad och berörd på grund av mitt ursprung och vad jag upplevt genom åren.

Han har sagt det tidigare, men nu säger han det igen. Han oroar sig för hur han uppfattades i det läget. Att det kunde uppfattas som att han tog ställning fast så inte var fallet. Jag försöker förklara att bilden som middagssällskapet har av honom inte har förändrats, utan de ser honom som en schysst kille som de fortfarande vill umgås med. Det är mig de inte klarar av, och det är ömsesidigt. Jag uttryckte vad jag tyckte och tänkte efter den här kvällen, om hur jag ser på allas lika värde oavsett var de kommer ifrån. Jag fick frågan av värdinnan om jag menade att de två som stod för fientliga åsikter var rasister. Jag svarade ja, sen var kontakten bruten. Nej säger nog någon nu, man måste väl få vara lite kritisk. Är det inte typiskt svenskt att man inte ska få säga någonting i det här landet? Nja, inte om det går ut på att se vissa människor som lägre stående, och inte anse att de har samma värde som du som är vit.

Vännen som var med på middagen här för lite sen, och även i somras, menar att en av de fientligt inställda är en frisk fläkt. Jag blir ledsen och bedrövad för i min värld handlar det inte om en frisk fläkt som piggar upp, utan om hur människor är öppnare med sina fördomar utan att tänka på vem som är mottagaren och hur man värderar honom eller henne.

Ett par av mina vänner är väldigt uppskattade för att de anses vara diplomatiska, det vill säga inte så ofta tar ställning. En av dem är vännen som jag skriver om här ovan, jag antar att han är rädd att omgivningen ska försvinna och att han inte får vara med. Ibland vill jag vara som dem, bara flyta med och vara omtyckt av alla. Jag vet att det aldrig kommer att bli så, mina värderingar är en så stor del av mig själv, och kanske blir det så när man bygger upp en identitet från ingenting. Jag har flutit med och hållit käften bara för att passa in, men jag orkar inte mer. Jag räknar aldrig med att min omgivning ska ta ställning för mig eller någon annan utsatt grupp, men jag har lovat mig själv att i alla fall jag ska göra vad jag kan.

6 juni en bra dag att dö på

av Linda

6 juni 1994 Sveriges nationaldag en bra dag att dö på, och första dagen på sommarlovet. Ja du har rätt, samma dag det året började även fotbolls-VM borta i USA. Starten på en härlig fotbollssommar som ger mig gåshud bara jag tänker på den, en fotbollssommar min farfar aldrig fick uppleva. Jag har tidigare skrivit att min farfar är värd ett eget inlägg, och här kommer det.

Kvällen den 5 juni 1994 hade pappa och jag varit hos farfar som vanligt för pappa skulle sköta om farfars ärenden inne i stan under veckan, det här var en söndag. Allt var sig likt och farfar var glad fotbolls-VM skulle ju dra igång imorgon. Ett VM farfar aldrig kom att se. På morgonen den 6 juni vaknade jag av att telefonen ringde, och det var väldigt tidigt. Lite sur blev jag allt, första dagen på sommarlovet vill man ju sova ut. Jag var 15 år och gick i högstadiet. Farfar var död…Han hade dött av en hjärnblödning med telefonen i handen, förmodligen under natten eller på morgonsidan. Jag minns inte riktigt alla detaljer där hemma men jag blev såklart väldigt ledsen. Det slutade även med att jag fick följa med pappa hem till farfar, antagligen skulle mamma till jobbet. Det var första gången som jag såg en död människa, men det var mitt eget val pappa frågade om jag ville se. Att se farfar kall och orörlig var otäckt och jag kan fortfarande se hur han ser ut framför mig.

Under högstadietiden så blev jag mer och mer intresserad av de samhällsvetenskapliga ämnena eftersom de blev mer specifika då. Det var här farfar kom att betyda något annat än att bara vara farfar. Farfar och jag tittade på dokumentärer när jag följde med pappa hem till honom för att pappa skulle fixa med något. Jag fick helt plötsligt chansen att ställa frågor om till exempel andra världskriget till någon som faktiskt kunde förklara och som hade varit med på riktigt. Farfar hade bra och spännande böcker, och framför allt hade han många böcker. Jag älskar böcker och har gjort det ända sedan jag var väldigt liten, så där fann jag även en själsfrände i läsandet.

Farfar var som sagt böcker, sport, dokumentärer och P1, farfar var knegaren som hade hade kunskap. Det är något jag alltid sett upp till, och det gjorde att jag fann hopp i att kunna hålla mig till de ämnen som intresserade mig. Det gjorde bland annat att jag vågade göra klassresan och utbilda mig. Jag har inte gjort som alla andra mina kusiner, jag har inte valt de traditionella utbildningarna. Som student fick jag många frågor om det verkligen fanns framtid och jobb inom mitt område. Jag tror de flesta numera är överens om att det finns både en framtid och jobb inom mångfaldsområdet, det gäller bara att hitta rätt väg och slå in på den.

Ända sedan jag flyttade ner till Malmö så har jag varit sorgsen över att farfar dog och inte fick uppleva vad det blev av mig och vad jag utbildade mig till. Jag tror han hade uppskattat och förstått det på ett sätt som inte så många i varken släkten eller familjen kanske gör. Än idag är det viktigt för mig att se vilken vägar det går att ta som inte alla andra tar, farfar var en av den som inspirerade mig att fortsätta på min inslagna väg.

Paus eller dumpad

av Linda

Paus eller dumpad, man får kalla det vad man vill, men det känns lika mycket varje gång ändå. Jag trodde jag blivit mer vuxen och att det inte skulle kännas lika mycket, men det gör det. Det gör lika ont, och jag blir lika ledsen. Vi har känt varandra i sex månader nu, och nu tar vi paus från varandra. Inte för att kontakten varit så tät, och ärligt talat det har väl mest varit jag som hört av mig och jag som velat ses. Det är väl i sig inte ett så stort problem, för i många relationer finns det en som är mer driven än den andra tänker jag.

Har jag då blivit mer vuxen på något plan? Ja det måste jag nog säga. Den här gången handlar det lite mindre om egenvärde. jag tänker inte lika mycket på att det skulle vara något fel på mig och att jag är värd detta, snarare undrar jag vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda. Förmodligen inte så mycket, det blev som det blev. Jag är stolt över att jag i alla fall vågade vara rak och ärlig med vad jag kände i alla fall nu på slutet, det har nog aldrig hänt. I mina relationer har jag oftast suddat ut mig själv och i vissa relationer är det som om jag aldrig funnits. Det kan jag ta med mig, vara lite rak och ärlig tidigare. Här kändes det i och för sig som om det var helt rätt läge nu.

Jag vet att avslut och separationer är tufft för många, men jag vet att det är väldigt tufft för oss som är adopterade. Det är så många andra saker som kommer in när vi gör slut eller separerar. En del av oss får ren panik, andras egenvärde sjunker till noll, för en del så känns det som om de ramlar utför ett stup, eller att benen slås undan så man aldrig kan resa sig igen.
Ja, men så känner många säger ni. Ja, det vet jag. I vårt fall så tror jag att det vi känner är känslor som grundar sig på att vi ryckts upp från våra rötter. Det är en speciell process vi gått igenom. även om jag är väldigt tacksam att jag fick en chans att leva vidare. Jag tror att känslorna i en sån här situation blir starkare för oss då vi känner oss väldigt bortvalda och övergivna. Det är här jag tror den rotlösa känslan kommer in, att vi inte har så mycket att falla tillbaka på i alla fall inte från det tidigaste stadiet i livet. Jag vet att många av oss har svårt att knyta an och att skapa tillit i relationer. Det är kanske därför som man kanske inte alltid kommer helt innan för skalet på oss, och i mitt fall vet jag att det dröjer ett bra tag innan jag släpper in till mitt rätta jag.

Jag känner inte att det här är slutet, han och jag kommer säkert höras en dag. Han kommer att ha gått vidare och hittat något nytt, och jag kommer undra vad som hände. Det är så det brukar vara. Jag däremot, jag kommer inte tänka att det är något fel på mig.

Är du född i Sverige?

av Linda

Idag för två veckor sedan var jag på en grupprådgivning för nyföretagare. Jag har tankar och idéer om vad jag egentligen vill göra, så jag tyckte det var dags att ta tag i den saken.

Själva rådgivningen i sig var det inget fel på men jag reagerade på frågorna man skulle svara på när man skulle anmäla sig. Är du född i Sverige? Den frågan kom två gånger i själva anmälningsformuläret. Jag har försökt slå bort de känslorna som jag kände redan direkt när jag skulle svara. Känslorna bubblade upp, känslan av att inte vara på riktigt, att inte vara fullvärdig som svensk, att inte riktigt tillhöra majoritetssamhället. Jag är numera tillfreds med att jag har ett annat ursprung än svensk, men på grund av mina erfarenheter genom livet känns frågan som om den vill kategorisera mig och få mig att inte riktigt höra till ändå. Det känns fortfarande inte som om det är ok att vara svensk med ett annat ursprung än just svensk, trots att det i kalendern står 2018 och vi borde ha tagit ett kliv bort ifrån det.

Jag förstår att det förmodligen handlar om någon form av statistik grundad på födelseland och företagande men ändå. Kort och gott fick det mig att känna mig utanför. Tänk att små små frågor kan väcka så starka känslor inom en. Häromdagen tog jag mod till mig och mailade VDn för organisationen och gav min feedback, får vi se vad svaret blir.