Okategoriserade

Fredad zon

av Linda

Jag trodde i min enfald att de grupper för adopterade som jag är med i var en fredad zon där främlingsfientlighet, rasism, fördomar och sverigedemokrater inte hade någon särskilt stor plats. Jag vet att det är en utopi. Så klart jag visste det skulle komma, men det är alltid svårt att vara beredd mentalt. Inlägget i en av grupperna handlar från början om förbudet mot heltäckande klädsel som Danmark har infört, mycket snart låter en del tongångar i tråden som hämtade från trådar där SDs anhängare håller till.

Med den utländska bakgrund som de flesta av oss har så är det för mig en stor gåta att man överhuvudtaget kan sympatisera med SD, eller överhuvudtaget vara verksam politiskt för dem. Med deras rötter bland skjortor som är bruna, trots att de numera bytt ut dem till andra färger för att kunna smälta in och bli lite folkliga, så finns det ju ingen logik i att ens befatta sig med dem. Som vanligt när någon politiker från SD blir ifrågasatt så kommer det inga svar, det enda som kommer är motfrågor för att vända bort fokus från dem själva. Det är alltid tunt när SD ska leverera lösningar, eller föra sin politik i diskussioner. Varför? I mina ögon så handlar det fortfarande om en fråga, om invandring. Allt har sin grund i detta trots att SD vill få det att låta som att de värnar om alla andra områden, och ute i stugorna går detta hem. Fy fan! SDs offerkofta är det ännu fler som går på. Jag tänker inte sluta ifrågasätta och stå upp för ett samhälle baserat på mångfald med allas rätt till en plats.

En del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land, som om det vore en tävling. Efter allt jag varit med om gällande mitt ursprung och min hudfärg är det är en tanke som jag ALDRIG kommer förstå…
Har skrivit om detta tidigare bland annat här, Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

Jag har även tidigare skrivit om mina tankar kring SD bland annat här, Here we go again…

Spelevinken klarar sig alltid

av Linda

Det har varit tuffa tider inombords ända sedan Valborg. Jag läser mina dagböcker från förr, men det kommer ingen inspiration till att skriva, det gör bara ont. Det är lätt att gilla den där lilla flickan till vänster på bilden. Hon som alltid var glad, söt och ibland med ett spjuveraktigt leende. Den större flickan på bilden till höger, på väg in i tonåren har jag alltid haft svårare att tycka om. Jag har aldrig tagit henne till mig, kanske för att det var då allting började. Min omgivning hittade fel på mig, mitt utseende, min storlek och min hudfärg. Deras sanning blev min sanning, och en sanning som håller i sig de stunder jag är nere. Det är inte bara jag som sitter här och fantiserar om hur det var, dagböckerna talar sitt tydliga språk.

När jag tänker efter så var hon inte alls konstig, tonåringen. Hon hade sunda uppfattningar och värderingar, hon var ifrågasättande på ett klokt sätt men med en omgivning som inte kunde ge henne någon guidning eller några svar. Hon tänker samma tankar som jag gör nu, men idag som vuxen vågar jag släppa fram dem. Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig i jämförelse med alla andra. Jag kommer aldrig bli någon blond Sofia, Karin, Carola eller Jenny. Jag kommer alltid att vara den svarthåriga Linda, men den lilla spjuvern, den ensamma tonåringen, och den vuxna kvinnan som försöker få ihop sin identitet måste bli ett.

#metoo tar aldrig slut

av Linda

Jag säger till mig själv att inte agera ikväll, att min omgivning och vänner har rätt att välja oss båda. Det är klart de kan umgås med både offer (jag) och förövare, för jag har ju ett öppet sinne. Såklart förstår jag. Det här var i fredags kväll.

Den här kvällen råkar jag kalla min förövares sambo för tanten under ett samtal, och min vän vid sidan av mig reagerar: ”Hon heter faktiskt xxx.” Spelar väl ingen roll säger jag, för jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på att jag måste ha respekt, respekt för min förövares sambo. För att hon är trevlig, och väldigt trevlig att umgås med, tycker min omgivning. Det är en trevlig person, men jag kommer aldrig plåga mig själv i deras sällskap efter allt som har hänt mig, I min värld är hon synonymt med honom, oavsett hur trevlig hon är. Min vän som sitter vid sidan om mig klappar mig på armen när hon märker att min röst hårdnar i samtalet. Det känns förminskande, och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag går på toaletten.

Jag förstår såklart att jag inte kan lasta hans sambo för att han våldtagit mig och allt annat våld han har utsatt mig för, så självklart skärper jag mig när jag kommer ut. Jag ändrar tonen i rösten, och känner skuld inombords. Nu blev det sådär fel igen. Såklart är jag min omgivning till lags, även om min förövare haft handen uppe vid halsen på mig, och förgripit sig på mig på ett sätt att jag till slut simmat av i duschen. Men det, det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att man inte kallar någon för tanten. En annan vän säger den här kvällen: Jag tror på allt du säger, och varje gång han ringer (min förövare) så funderar jag på hur jag ska svara, men jag kan inte trycka bort honom. Jag säger jag förstår, jag förstår man vill behålla oss båda. Eller gör jag verkligen det?

Jag håller inne med en mängd känslor när det gäller det här. Det är inte många i min omgivning som jag känner stöd från, och jag måste alltid lägga band på mig att vara den duktiga flickan som inte brusar upp när vi pratar om honom min förövare. Jag måste alltid hålla lite kolla så ingen har bjudit in honom, eller att han är på väg till något sällskap där jag befinner mig.

I torsdags var jag hos Malmö stad och enheten där jag går och pratar om mina upplevelser av våld i nära relationer. Där konstaterade vi att många av mina vänner i all fall indirekt stödjer mäns våld mot kvinnor. och att jag aldrig kommer att bli kvitt min förövare genom dem. Min omgivning vill ha kakan och även äta den, är det så jag vill ha det för resten av mitt liv? Det måste jag verkligen fundera över.

En annan del av London

av Linda

Kanske är det omedvetet, kanske är det medvetet, men också den här gången bor jag i en annan del av London när jag är här över veckoslutet. Jag bor i den östra delen, och här ser det nästan ut som hemma i mina kvarter när det gäller befolkningen.

Det var prisvärt när jag bokade men det var inte bara det, jag ville inte bo i de flashiga områden eller mer centralt, jag ville ha något annat.

Det märks att det bor en hel del människor i det här området som hankar sig fram, men att området verkligen är up and coming inom en inte allt för lång tid. Precis som där jag bor hemma i Malmö i mina kvarter, fast det var några år sedan det såg ut såhär.

För några dagar sedan satt jag på krogen hemma i Sverige och pratade om lägenheter och hus värda sex gånger eller mer än min egen lägenhet. Idag sitter jag här, i inte särskilt upphottade kvarter. Jag vet att båda två är verkligheten, men det blev en svängning på 180 grader.

Något måste ha hänt med mig för jag ser inte längre upp till den ”lyx” och flärd jag kanske en gång längtade till, varför då? Kanske för att jag kommit fram till att jag är en blandning på många olika sätt, och blandningar kan sällan vara enhetliga eller rena.

Känslor i realtid

av Linda

Jag vill egentligen inte skriva om mina känslor i realtid för det är så ovant för mig. Normalt sett så går jag runt och grubblar, analyserar och reflekterar, innan jag sätter mig och skriver om det som känns jobbigt. Det här är kanske min utmaning…

Igår kom en chattbubbla på messenger med en inbjudan till kusinträff. Det är lite av en tradition varje år. Trevlig och kul idé, men det bubblade upp känslor som jag inte riktigt var beredd på. Jag började genast fundera, hur känner jag egentligen? Vill jag åka?

Vad grundar sig då min känsla i? Jo, jag brottas inte bara med ett utanförskap när det gäller mig själv, jag brottas också med känslor av ett utanförskap som gäller hela min familj. Varför? Jag vet faktiskt inte… Ni släktingar som kanske läser det här tänker förmodligen, men så är det väl inte, de är väl också med. Ja jo det har vi varit, för det mesta, men i vår familj har nog ingen egentligen känt att vi på riktigt hört till.

Det har varit två ledsna kvällar, och jag försöker förstå vad det är som pågår inombords. Jag känner mig otillräcklig i jämförelse med alla andra, jag har inget fint hus eller någon fin familj att visa upp eller prata om. Det enda jag har är mitt liv här, och det brukar inte vara särskilt mycket att komma med. Pratar man om Malmö så kommer det alltid upp att ingen vågar åka hit, hur kan man våga bo här, och hur extremt farligt det är att sätta sin fot i den här stan. Som jag tidigare sagt, staden gav mig en plats, vilket jag inte känt någon annanstans. Tyvärr är det något som få människor kan förstå. Under ett flertal år efter jag flyttat till Malmö så valde jag konstant bort släktträffar, för jag inte pallade med att alltid bli kritiserad över mitt val av bostadsort.

Men det är inte bara det… Det finns en rädsla i att tacka ja och i att åka, jag kommer att behöva möta mig själv som liten. Jag kommer att behöva ta mitt lilla jag i handen och hjälpa henne, vara den vuxna vid hennes sida. Bilderna i huvudet försvinner inte från när jag är liten. Jag står vid balkongdörren och näsan räcker inte mer än över karmen så jag kan titta ut. Jag kan inte räkna alla gånger farmor och farfar var och hälsade på rakt över gatan hos min faster och farbror, jag förstod aldrig varför de aldrig kom till oss. Så var det med de flesta, jag såg dem genom fönsterrutan på andra sidan gatan. Såklart var vi också med ibland, men ibland så jobbade pappa och då stannade vi kanske hemma istället. På pappas sida har det alltid funnits en sammanhållning där vi inte riktigt varit med, upplever jag. Jag upplever också att det finns en rangordning av popularitet, och det är den man går efter.

Ytterligare en ovanlig känsla dyker upp under gårdagen, jag känner att jag inte orkar bära runt på den här känslan själv. Jag öppnar upp mig och delar den med min familj, och vi börjar prata om det som har hänt. Vi alla känner samma sak, men jag känner att det är första gången vi är helt ärliga med det. Jag tror vi alla har gått runt och burit på den här känslan på vår egen kammare utan att dela den med någon annan.

Hade det varit idag så hade vår familjebildning inte alls varit särskild konstig. Barn på olika sätt med olika föräldrar kors och tvärs, i härliga blandningar. På vår tid var den det, i den lilla orten på landet. Biologin fanns inte där för någon av oss, och jag som kom från ett land väldigt långt borta med ett helt annat utseende.
Något positivt som jag tror det här kan föra med sig är i alla fall att vi i vår lilla familj börjar prata om hur det var, och läka våra sår tillsammans. Då kommer vi bli starkare, men som vanligt ett steg i taget.

Världen känns långt borta

av Linda

Valborg och jag befinner mig i Mellansverige. Det slår mig alltid när jag vänder hem dit jag växte upp att världen känns så långt bort. Här gränsar ingenting till någonting utan man är bara mitt i ingenstans känns det som. Hemma på min gata i stan känns det inte så. Inte bara för att jag är bosatt i Malmö med människor från hela världen runt knuten, utan även för att Kastrup ligger 15 minuter bort från jag kliver utanför dörren. Flygplatsen tar oss ut i världen.

Närheten till flera länder kring Östersjön är inget jag reflekterar dagligen över men nu slår det mig hur nära de faktiskt är när jag är hemma hos mig. Att Danmark ligger nära Skåne, och den påverkan det har på regionen, har alltid varit naturligt där mig. Under Valborg när vi träffar släkten förstår jag att de nordiska grannarna nere i söder inte känns lika bekanta och familjära som för mig.

Varje gång jag är uppåt landet, framför allt i trakterna jag kommer ifrån, så blir jag påmind om att inte anta att alla delar min kontinentala/internationella känsla, långt ifrån. Men säger ni, du är ju långt ifrån kontinenten däruppe. Det stämmer, men med ökat resande och ökad mångfald bland befolkningen, borde även Mellansverige ha kommit en bit på väg.
Jag är väl medveten om att alla här i stan inte heller delar min kontinentala/internationella känsla, och framför allt inte i de små orterna runt omkring Malmö. Därför har jag svårt för de stadsdelar där man vill avskärma sig från resten av samhället, eller de mindre orterna där man inte heller är så intresserad av internationella influenser, utan helst vill ha de på avstånd. Det påminner mig tyvärr alltför mycket om hur det var när jag växte. En miljö som är vit, svensk och trygg. Men vänta lite nu var ska resten av människorna i samhället få plats?

Ett eko från förr

av Linda

Jag har funderat ett tag på om jag ska skriva något om den här lappen, eller om jag ska låta bli. Personen som fick den är också adopterad, och den dök upp förra veckan i en av grupperna på Facebook som jag är med i. Att låta bli är som att säga att den inte finns, att skriva en rad om den säger en hel del om den verklighet jag och andra adopterade möter i vårt mellanförskap. Personerna som författar dessa lappar ser inte att vi befinner oss i ett mellanförskap, de vill helt klart ställa oss utanför.

Idag blir jag inte livrädd som jag blev när jag var liten och yngre, idag blir jag mer nedstämd och ledsen att samma sak upprepar sig som då. Det är som ett eko från förr.
Jag önskar jag kunde säga att lappen är den sista jag ser av det här slaget, men tyvärr så finns det väl inte mycket som tyder på att klimatet i samhället är på väg att bli mer inkluderande just nu, snarare tvärtom.

Jag kommer fortsätta göra min röst hörd, för är det något som den här lappen visar, så är det att alla som kan måste stå upp för mångfald och inkludering. Man vet aldrig, nästa gång kan det vara min tur.

”De som ser svenska ut borde slippa kontrolleras”

av Linda

Vi sitter där på fest och en kusin till mig fyller år, i sommar har det gått två år sedan den festen. För mig som har jobbat mitt uppe i det hela, när så många människor tog sin tillflykt till Sverige, så är det tufft att höra när en annan yngre kusin gör skillnad på folk och folk. För mig som aldrig känt att jag till 100 procent hör till är det också tufft att höra att han gör skillnad på folk och folk. Det är också tufft att inse att han i den stunden gör skillnad även på mig.

Diskussionen handlar om id-kontrollerna mellan Sverige och Danmark som upprättades 2015, något som folk i Mellansverige inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det påverkade vår region härnere.
Vi pratar om vilka som kontrolleras, och jag berättar hur svårt det är för de som jobbpendlar över sundet och vilken tid det tar. Jag berättar att det är alla som måste visa pass/id-handlingar, och att det inte görs någon skillnad eller urval. För hur ska man kunna göra det? Det vore ju inte rättvist. Kusinen säger, vore det inte smidigare om de som ser svenska ut borde slippa kontrolleras? Jag svarar, men jag då? Jag är ju också svensk. Jag fortsätter, medborgarskap är ju inget du ser på ytan, vi är ju många som är svenska medborgare fast vi inte ser typiskt svenska ut. Jag frågar, vill vi gå bakåt i tiden och göra åtskillnad och separera folk baserat på deras utseende?

Diskussionen blir inte så mycket längre som ni kanske kan förstå. Jag antar att kusinen fick tänka till. Det här är ett klockrent exempel på hur det svenska utseendet fortfarande är så viktigt för att kunna få kalla sig svensk. Det är så mycket som behövs göras, och vi som är svenskar med ett annat utseende måste våga ta diskussionen och försöka påverka omgivningen till ett annat tänk. Många bäckar små, så ta ett steg i taget.

Jag vill att alla ska må bra

av Linda

Jag vill att alla ska må bra, det har alltid skapat problem för mig. Det lilla barnet inom mig tror alltid att det är hennes fel om hennes omgivning inte mår bra. Hon tar alltid på sig skulden även om det inte är hennes fel. Jag förstår att känslan av att ha blivit bortvald tidigt i livet spelar roll för vad jag känner men det är så mycket mer. Känslor från andra relationer gör sig påminda, och känslor från när jag var barn kommer upp till ytan. Det är definitivt lättare nu, nu när jag börjar förstå var känslorna kommer ifrån.

Ända sedan jag var liten har mitt motto varit att få folk att må bra. Att vara snäll, foglig och göra som man ska, det var och är min devis. Allt skulle göras på rätt sätt, och det var nog där som presteraren och kontrolleraren föddes hos mig. Jag ville sällan vara till besvär, och har under många år vänt ut och in på mig själv för att vara min omgivning till lags. Det var väl mitt sätt att överleva, mitt sätt att ta plats. Med ett syskon som hade ett hett humör, och var väldigt aktiv, blev jag den som inte ställde till besvär eller gjorde så mycket väsen av mig. Förmodligen handlade det om någon bokstavskombination men på den tiden brydde sig ingen om sånt, och det fanns inte särskilt mycket hjälp för mina föräldrar att få. Jag ville varken synas eller höras, men framför allt ville jag inte vara stökig och bråkig jag också. Där någonstans började jag nog sluta tala om hur jag kände mig eller vad jag ville.

I vuxen livet har jag i många relationer nästan alltid inte varit ärlig med vad jag vill och hur jag känner det, av rädsla för att inte bli omtyckt eller göra så att någon inte mår bra. I en del relationer har jag suddat ut mig själv så till den milda grad att jag nästan inte funnits. Jag har hittat verktyg för att göra det bättre och inse mitt eget värde, men ett steg i taget.

Coola killar

av Linda

Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.

Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…

Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.

Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.