Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.
Home is where the heart is. ❤
https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/
När jag flyttade hemifrån så mötte jag människor med olika kultur, och även människor med olika läggning redan från början. För mig är det en självklarhet att alla är lika värda oavsett var man kommer ifrån, eller vilket kön man väljer att älska. Det lärde mina föräldrar mig redan som barn. Jag har alltid känt att det varit lätt att möta människor med en annan läggning än jag själv, och många har kommit att bli mina närmaste vänner.
Hur det kommer sig då? Varför är det inte lika lätt för alla? Dels tror jag svaret är min öppenhet, dels så tror jag att vi förenas genom att vi delar erfarenheten av ett utanförskap. Jag som adopterad och mörk, och de på grund av sin läggning.
Vad gör vi då i våra vänskapsrelationer? Vi gör precis som alla andra människor, delar livet med varandra, vi skrattar och gråter ihop. Just det smaka på ordet jag nyss skrev, människor… det är det vi är!
Det var längesedan jag skrev ett just nu inlägg. Som vanligt vid de här tillfällena känns det lite som en berg- och dalbana inombords, men en sådan tur som är rolig, en tur där jag skrattar nästan hela tiden. Just nu händer det mycket i mitt liv, och jag fortsätter hitta vägen fram i min identitet.
Det kan bli känslosamt för mig även i de stora sammanhangen, och ni som följer mig vet att jag sedan förra sommaren engagerat mig politiskt. Igår befann jag mig i mitt första stora sammanhang, distriktskongressen. Under dagen hamnade jag bredvid en lite äldre herre som påminde mig om min farfar, de hade samma aura runt sig. Jag kände mig stolt där jag satt, att jag för engagemanget vidare. Farfars engagemang som kanske framför allt var fackligt, men det var ingen tvekan om var han hade sin politiska hemvist, samma parti som jag.
Jag har gjort en klassresa på egen hand, men i och med mitt engagemang knyter jag an till en annan del av min bakgrund. Lika mycket som jag har försökt fly från mitt indiska ursprung, så har jag försökt fly från mina föräldrars bakgrund, arbetarklassen som blev medelklass. Jag har hittat hem, och lagt dit ytterligare en pusselbit i pusslet om mitt liv.
Det enda som saknades igår var att jag inte kunde lyfta luren efter kongressen och ringa till farfar.
I söndags så träffade jag min klassföreståndare/mentor från gymnasiet. Hon lämnade skolan och klassen ett år innan vi hade tagit studenten -97, hon flyttade till Malmö. Jag lämnade året efter som nybakad student, jag flyttade också till Malmö. Det var ett kärt möte, och väldigt kul att se henne igen. Hon var sig lik.
Efter det här mötet började jag nu i veckan tänka på min skoltid, och det var tuffa minnen som dök upp. Minnen jag inte tänkt på på väldigt länge, minnen jag har förträngt i mitt vuxna liv…
På högstadiet var engelskan värst, vi hade en äldre dam som lärare som krävde att vi skulle ställa oss upp varje lektion vi hade henne och säga god morgon. Så arg hon blev om någon inte stod upp ordentligt eller helt enkelt missade ställa sig upp. Däremot blev hon aldrig arg när nästintill alla killar slog knytnävsslag det hårdaste de kunde när de gick förbi min bänk, på väg fram till tavlan eller katedern. Jag satt längst fram till vänster i vänstra raden, min bästa kompis satt bredvid. Bakom oss satt min största plågoande, och han sparkade mig dessutom konstant i ryggen på dessa lektioner. Det spelade ingen roll hur långt fram jag flyttade bänken och stolen, på något sätt nådde han alltid fram… och så knytnävsslagen förstås från honom och från de andra killarna, för så klart skulle de gå längst den vänstra sidan så de kom förbi mig.
Kom det några tårar, blev jag någonsin arg? Någon enstaka gång, men det hjälpte ju inte. Läraren uppmärksammade aldrig vad som hände trots att jag satt längst fram, och hon måste ha sett både sparkar och slag. Jag hade lärt mig ta emot och svälja allt, och sen stänga in det som hände inom mig. I låg- och mellanstadiet ute på landet hade de ju också slagit mig när vi spelade rundpingis på rasterna, hårt, med racketen på överarmen. Ont? Så in i helvete, men jag tog emot.
Kanske lade jag grunden till min relation med killar då, kanske lärde jag mig att ta emot mer än jag någonsin borde ha gjort. Som adopterade känns det ibland som man är här på nåder, och jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Även om det är något som inte kommer från ens familj utan från omgivningen i övrigt. Jag tror det gör att man kanske tar emot mer, och att man inte vill göra sina föräldrar ledsna och besvikna och berätta vad man blivit utsatt för.
För mig är det 25 år sedan och lite mer men, den här veckan bröt jag ihop. Den här veckan berättade jag för mina föräldrar.
Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.
Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.
Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.
Idag tänker jag på om det hade varit annorlunda. Hade jag närmat mig Indien och min adoption, om jag inte under större delen av mitt liv känt skam över mitt ursprungsland? Svensken är duktig att tala om vad denne tycker och tänker om olika länder, både positivt som negativt. Det negativa satte sig direkt hos mig, när jag redan som barn förstod hur min omgivning såg på Indien. Man uttrycker sig gärna negativt om länder i Asien, Afrika och även i Sydamerika, långt bort där många kanske inte har någon uppdaterad kunskap. Jo, det är väl klart att de flesta hör att Indien och Kina går som tåget, men går det in?
Svensken har ett slags kolonialt tänk skulle jag vilja kalla det, trots att man inte har så särskilt många kolonier. Ja, jag är medveten om alla andra länder som också har det. Kanske är det den framgångsrika exporten av företag, men även musik och kultur, som gjort att det lilla landet anser sig stå över de flesta länder i världen? Missförstå mig rätt, jag håller med! Jag känner mig tacksam över var jag befinner mig när jag ser mig runt i världen, men inte underordnad och tacksam.
Tiderna förändras och det är inte Indien man pratar om mest idag, nu har det svängt. Jag har vänner från andra bakgrunder och andra kulturer som får sig en känga för var de kommer ifrån, och det gör mig bedrövad. Jag vet hur det känns, jag kan fortfarande känna hur det känns.
Jag känner mig mindre ensam idag i mångfaldens Sverige. Vi som delar liknande upplevelser vågar prata med varandra, och dela med oss till andra. En av de få gånger jag fortfarande känner mig ensam är när jag är hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället jag växte upp i, där står tiden stilla. På så små platser var, och kanske är på vissa håll, adopterade barn den första kontakten men människor från ett annat land. Kanske är det därför det blev som det blev för min del. Önskan om att bli ljus har jag lämnat bakom mig. Såren har blivit till ärr som är lätta att riva upp. Till exempel när jag hör Alexander Karim på hans dag i Stjärnorna på slottet i SVT ”Man kunde riva sig såhär och så blir man ju lite ljusare”. Jag har aldrig rivit mig själv på riktigt, men ack så många gånger jag har rivit mig själv i tanken.
Tror du inte att det spelar någon roll vad du säger vid middagsbordet, i kompisgänget, på jobbet eller i vilket sammanhang det nu än må vara? Många tror att ord är harmlösa, men ord och attityder kan (för)följa en hela livet, det har jag själv fått erfara. Jag har skrivit om det flera gånger bland annat här:
Exotisk eller svartskalle
Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande
Man pratar om anpassning, men vem vill försöka passa in när man inte känner tillhörighet? Jo, kanske vi adopterade med annan hudfärg som kom till lintottarnas land där svenskheten var som en trappstege att börja gå uppför. Kan vi komma ända upp? Nej, det sista trappsteget kommer aldrig att nås för den som har en annan förpackning än ljus.
Men alla andra som kommit hit med kanske lite mer i bagaget från sitt andra land än vi? Där gäller anpassning först tillhörighet sen, borde det inte vara tvärtom eller i alla fall ske samtidigt? Nej nej är ni nog många som tänker, visa att du kan passa in först sedan släpper vi in dig i värmen och in i vår gemenskap. Däremot kommer vi då och då påminna dig om att du fullt ut ändå inte tillhör den här gemenskapen på olika sätt, på grund av var du är född eller den kultur du är uppväxt med.
Vad är det då som ska bevisas? Att man helt och hållet suddat ut sig själv, det land man kommer ifrån, och den kultur man eventuellt har? Det där är något som många av oss adopterade med annan hudfärg mer eller mindre har hållit på med genom hela livet. Det är en kamp många inte tror man utkämpar. Jag vet att jag kan prata för många andra också som är födda här eller som kom hit som riktigt små.
Varför kommer detta just nu? Jo, häromdagen så läste jag den här texten i Sydsvenskan: Diskrimineringen mot sydostasiater är ett problem som sällan debatteras
Jag tror tillhörighet och anpassning sker parallellt, känner du redan från början att du har en möjlighet att höra till kommer du sätta laget framför jaget och bidra med det du kan. Naivt? Nej, många av de samhällsproblem vi ser idag bottnar i bristen på att höra till.
Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.
Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir glad men hon sätter ingen av bollarna…
Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.
Dina vackra ögon 