självförtroende
En konstellation utan givna ramar
På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)
Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.
Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.
En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥
Är det bara då vi har lyckats?
Ibland känns det som en tävling. Vem har haft minst problem när det gäller sitt ursprung? Vem har uppfattats som mest svensk? Det finns så många frågor.
Vad jag pratar om? Jag pratar om inlägg och diskussioner i olika grupper och forum som jag är med i på Facebook för adopterade. Det känns som om många vill bräcka varann, och tala om att ”jag har minsann inte haft några problem för att jag har alltid accepterats som svensk oavsett mitt ursprung”. Är det bara då vi har lyckats? Är det bara då vi kan säga att adoptionen är lyckad när någon är som svensk som möjligt, eller haft så lite problem som möjligt gällande sitt ursprung? Det tycker inte jag…
Att många av oss får en svensk kulturell bakgrund är inget konstigt. Det sker automatiskt när vi kommer hit, till skillnad från den som invandrat eller är född här av föräldrar med annat ursprung och annan kultur. Att anpassa oss är i princip inget vi behöver göra, men det som sticker ut är utseendet. Såklart är det annorlunda om man adopteras som lite äldre, då finns det en hel del som man har med sig från ett annat land. Jag har alltid varit lite avundsjuk när det gäller de som kommit hit, eller som har föräldrar som har en annat ursprung och en annan kultur. För dem är det nog ändå lite tryggare att ha något att relatera till, för mig finns det ingenting. Trodde jag…
När jag väl tog steget att närma mig mitt ursprung, och min identitet som adopterad, visade det sig att det finns en hel del information även om det finns mer att önska. Från början kändes det som sagt att det inte fanns någonting, och den här resan är en resa som man måste börja själv. Det finns rätt lite draghjälp och motivation. Som vuxen adopterad känner i alla fall jag att det alltid har förväntats att ursprungets ska stoppas undan. Inombords har det där varit en lång kamp, att göra ingenting till någonting och vara stolt över den blandning som är jag.
När tycker jag att vi har lyckats då? Jo det är när vi ser identiteten som en helhet med flera beståndsdelar, när vi inte ser en annan bakgrund som ett hinder, när vi inte ser svenskheten som den enda vägen att gå, när ett närmande till ursprungslandet inte ses som konstigt utan naturligt. Jag skulle kunna fortsätta lite till. Det är ingen tävling om vem som är mest accepterad i samhället eller inte, det finns plats för oss alla oavsett var rötterna finns.
Det svenska folkhemmet består inte enbart att falukorv och makaroner idag, utan lika mycket av sushi, falafel och curry. Det vill säga en salig blandning av allt, och en blandning är jag.
Ett svenskt namn är ingen garanti
I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.
Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.
Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.
Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.
Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.
Dina vackra ögon 