tacksamhet

Fel är en trigger

av Linda

Förra veckan kände jag att jag hade gjort fel. Vad är fel? Fel kan vara olika för olika människor. Det är i alla fall en trigger för mig, något som jag fortfarande ibland kan ha svårt att hantera. Jag bannar mig själv riktigt rejält när jag tycker jag har gjort fel. Jag lägger av direkt, jag lägger ner helt enkelt.

Den här gången noterade jag dock att något annat hände, det kom andra tankar i huvudet efter en stund.

– Vad handlar detta om egentligen?

– Var ser jag mig själv i den här delen?

– Om jag skulle föreställa mig hur jag vill hantera när jag gör ”fel”,
hur skulle det se ut?

– Hur ser mitt nuläge ut?

– Vilka förändringar behövs?

Jag fick en aha-upplevelse… jag coachade mig själv! ⭐️
Det är häftigt att jag applicerar den metod jag lärde mig på utbildningen som jag gick.
Det gäller att hålla i och få tänket att bli en vana.

På lånad tid

av Linda

Jag kände under många år att jag levde på lånad tid i Skåne. Jag satte höga mål, och gjorde upp en plan för vad jag skulle göra, och vad jag skulle uppnå. Ångesten var nära under de här åren, för i mitt huvud var jag tvungen att vända hem om jag misslyckades. Hem till byn igen.

Jag var både redo och inte alls redo när jag flyttade hemifrån, jag hade ju aldrig stått på egna ben förut. Jag kämpade verkligen, jobbade, pluggade och levde livet. Köttade när behövdes, och när jag misslyckades föll jag djupt. Ibland visste jag inte hur jag skulle ta mig upp igen, rädslan var att det skulle ta för lång tid så jag skulle behöva lämna allt. Det var då presteraren tog överhanden och ställde till det för mig. Hemifrån fanns det inget sånt uttalat, allt satt i mitt eget huvud. Till slut lade sig rädslan.

Jag har jobbat hårt för en plats i mina drömmars stad och 23 år senare är jag fortfarande kvar. I backspegeln kan jag idag se att strävan fått mig nästan in i väggen flera gånger tidigare, och gjorde mig riktigt sjuk för några år sedan. Numera kan jag gasa, bromsa och lugna mig. Jag behöver dessutom jobba vidare med mitt unga vuxna jag för att göra upp med den delen av mitt förflutna och kunna gå vidare i livet.

Semester

av Linda

Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.

Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.

Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.

Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.

Med sänkt blick

av Linda

Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.

Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.

Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.

Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.

 

Skammen över ursprungslandet

av Linda

Idag tänker jag på om det hade varit annorlunda. Hade jag närmat mig Indien och min adoption, om jag inte under större delen av mitt liv känt skam över mitt ursprungsland? Svensken är duktig att tala om vad denne tycker och tänker om olika länder, både positivt som negativt. Det negativa satte sig direkt hos mig, när jag redan som barn förstod hur min omgivning såg på Indien. Man uttrycker sig gärna negativt om länder i Asien, Afrika och även i Sydamerika, långt bort där många kanske inte har någon uppdaterad kunskap. Jo, det är väl klart att de flesta hör att Indien och Kina går som tåget, men går det in?

Svensken har ett slags kolonialt tänk skulle jag vilja kalla det, trots att man inte har så särskilt många kolonier. Ja, jag är medveten om alla andra länder som också har det. Kanske är det den framgångsrika exporten av företag, men även musik och kultur, som gjort att det lilla landet anser sig stå över de flesta länder i världen? Missförstå mig rätt, jag håller med! Jag känner mig tacksam över var jag befinner mig när jag ser mig runt i världen, men inte underordnad och tacksam.

Tiderna förändras och det är inte Indien man pratar om mest idag, nu har det svängt. Jag har vänner från andra bakgrunder och andra kulturer som får sig en känga för var de kommer ifrån, och det gör mig bedrövad. Jag vet hur det känns, jag kan fortfarande känna hur det känns.

Jag känner mig mindre ensam idag i mångfaldens Sverige. Vi som delar liknande upplevelser vågar prata med varandra, och dela med oss till andra. En av de få gånger jag fortfarande känner mig ensam är när jag är hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället jag växte upp i, där står tiden stilla. På så små platser var, och kanske är på vissa håll, adopterade barn den första kontakten men människor från ett annat land. Kanske är det därför det blev som det blev för min del. Önskan om att bli ljus har jag lämnat bakom mig. Såren har blivit till ärr som är lätta att riva upp. Till exempel när jag hör Alexander Karim på hans dag i Stjärnorna på slottet i SVT  ”Man kunde riva sig såhär och så blir man ju lite ljusare”. Jag har aldrig rivit mig själv på riktigt, men ack så många gånger jag har rivit mig själv i tanken.

Tillhörighet

av Linda

Tror du inte att det spelar någon roll vad du säger vid middagsbordet, i kompisgänget, på jobbet eller i vilket sammanhang det nu än må vara? Många tror att ord är harmlösa, men ord och attityder kan (för)följa en hela livet, det har jag själv fått erfara. Jag har skrivit om det flera gånger bland annat här:
Exotisk eller svartskalle
Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande

Man pratar om anpassning, men vem vill försöka passa in när man inte känner tillhörighet? Jo, kanske vi adopterade med annan hudfärg som kom till lintottarnas land där svenskheten var som en trappstege att börja gå uppför. Kan vi komma ända upp? Nej, det sista trappsteget kommer aldrig att nås för den som har en annan förpackning än ljus.
Men alla andra som kommit hit med kanske lite mer i bagaget från sitt andra land än vi? Där gäller anpassning först tillhörighet sen, borde det inte vara tvärtom eller i alla fall ske samtidigt? Nej nej är ni nog många som tänker, visa att du kan passa in först sedan släpper vi in dig i värmen och in i vår gemenskap. Däremot kommer vi då och då påminna dig om att du fullt ut ändå inte tillhör den här gemenskapen på olika sätt, på grund av var du är född eller den kultur du är uppväxt med.

Vad är det då som ska bevisas? Att man helt och hållet suddat ut sig själv, det land man kommer ifrån, och den kultur man eventuellt har? Det där är något som många av oss adopterade med annan hudfärg mer eller mindre har hållit på med genom hela livet. Det är en kamp många inte tror man utkämpar. Jag vet att jag kan prata för många andra också som är födda här eller som kom hit som riktigt små.

Varför kommer detta just nu? Jo, häromdagen så läste jag  den här texten i Sydsvenskan: Diskrimineringen mot sydostasiater är ett problem som sällan debatteras
Jag tror tillhörighet och anpassning sker parallellt, känner du redan från början att du har en möjlighet att höra till kommer du sätta laget framför jaget och bidra med det du kan. Naivt? Nej, många av de samhällsproblem vi ser idag bottnar i bristen på att höra till.

”Sunayani tycker om att titta i barnböcker och har lätt att lära”

av Linda

De här orden skrevs den 4:e april 1982 fast på engelska. Två gånger om året satt pappa och skrev en rapport om mig på sin blåa Facit. För er som inte vet vad Facit är så är det ett företag som bland annat tillverkade skrivmaskiner. Rapporten var på engelska och skulle sen skickas iväg till Adoptionscentrum för att sedan gå vidare till barnhemmet. Den hade alltid samma inledning med mammas och pappas namn och adress, följt av…”giving a report about the girl Sunayani. She is born 22nd March 1979 in Calcutta and she arrived to our family the 11th day of July 1979.” Jag väljer att behålla språket som det var, imponerad över att pappa skrivit ihop rapporterna på egen hand med lexikonets hjälp. Han var barn av sin tid när knappast allt i samhället var på engelska som nu.

En kväll förra veckan satt jag och läste rapporterna igen och det är lite kul att läsa hur jag var, och vad jag gjorde genom åren. Det är lite ovanligt att läsa mitt indiska namn så många gånger, inte på ett enda papper står det Linda. Det som slår mig är vilket jobb att skriva två rapporter om året om ens barn, hur många ”vanliga” familjer måste göra det? Det slår mig också att Indien under flera år när jag var liten hade en koppling till mig och kunde följa min utveckling, häftig känsla när jag inser det.