2023 kändes som en enda lång transportsträcka. När jag tittar tillbaka så ser jag dock att jag verkligen fick möjlighet att uttrycka mig och vara en röst. Jag skrev en ledare om hur det är att vara adopterad från mitt perspektiv, i Adoptionscentrums medlemstidning. Mitt perspektiv är att inte vara särskilt intresserad av rötter och ursprungsland.
Jag kände under många år att jag levde på lånad tid i Skåne. Jag satte höga mål, och gjorde upp en plan för vad jag skulle göra, och vad jag skulle uppnå. Ångesten var nära under de här åren, för i mitt huvud var jag tvungen att vända hem om jag misslyckades. Hem till byn igen.
Jag var både redo och inte alls redo när jag flyttade hemifrån, jag hade ju aldrig stått på egna ben förut. Jag kämpade verkligen, jobbade, pluggade och levde livet. Köttade när behövdes, och när jag misslyckades föll jag djupt. Ibland visste jag inte hur jag skulle ta mig upp igen, rädslan var att det skulle ta för lång tid så jag skulle behöva lämna allt. Det var då presteraren tog överhanden och ställde till det för mig. Hemifrån fanns det inget sånt uttalat, allt satt i mitt eget huvud. Till slut lade sig rädslan.
Jag har jobbat hårt för en plats i mina drömmars stad och 23 år senare är jag fortfarande kvar. I backspegeln kan jag idag se att strävan fått mig nästan in i väggen flera gånger tidigare, och gjorde mig riktigt sjuk för några år sedan. Numera kan jag gasa, bromsa och lugna mig. Jag behöver dessutom jobba vidare med mitt unga vuxna jag för att göra upp med den delen av mitt förflutna och kunna gå vidare i livet.
Så här långt senare när jag tänker tillbaka på den relation som skadat mig mest av allt hittills så undrar jag hur jag stod ut. Hur stod jag ut med humöret, hur stod jag ut med ovissheten när det skulle komma ett utbrott? Hur orkade jag leva näst intill normalt?
Det har tagit lång tid innan jag har förstått att jag måste gräva där jag står. Att en stor del av hur jag var i den relationen handlar om barndomen, och vem jag var inom hemmets fyra väggar när jag var liten. Det gäller i de flesta kärleksrelationer tror jag. När det gäller vänskap och kompisar så tror jag skoltiden formar dessa relationer, och att det är där man måste gräva.
Idag hade mitt syskon fått en diagnos och vi hade fått hjälp allihopa förmodligen, men då, då fanns inget sånt. Aggressivitet, hetsigt humör och ständiga utbrott var det som styrde vardagen hemma hos oss. Även om inget var riktat direkt mot mig så gör det något med ett barn att leva i en sådan miljö. Det var mitt syskons humör som styrde allt inkulsive helger, semestrar, eller när vi skulle åka någonstans överhuvudtaget. Man visste inte om födelsedagen, julafton skulle kommas ihåg, eller något annat som var viktigt när man var barn.
Man kan tro att jag har det så bra jag som är så duktig, men det var ju mitt sätt att ta plats som liten att göra rätt och vara duktig. Jag tror det är ett barn som tar på sig den rollen i en familj som vår, med våld och aggressioner. Den duktiga, den präktiga som måste göra allt rätt. Det blir ett ok att bära om man tar detta med sig in i vuxenlivet och det gjorde jag. Sen brast allt när jag brände ut mig och blev sjuk. Det var meningen att jag skulle börja gräva där jag står.
Igår åkte jag förbi högskolan här i stan och de byggnader där jag gick, minnena började fladdra förbi. Hur man skyndade in i byggnaden om man var något sen, hur man stod och hängde i vårsolen utanför på den lilla rasten mellan föreläsningarna. Hur man hastade iväg för att fixa pasta eller macka till lunch, för på den tiden var inte omgivning på samma sätt som nu. På den tiden var det fortfarande både kunskap och industri bredvid varandra.
Jag tror det är den tiden jag behöver börja titta på nu, för när jag åkte förbi igår så såg jag mitt 21-åriga jag. Det finns så mycket jag vill till säga henne också, den unga vuxna, precis som jag har bearbetat mitt inre lilla barn.
Det första jag hade velat säga mitt unga vuxna jag är, att inte försöka likna alla andra så mycket, eller följa vad alla andra vill. Våga stå för dina åsikter, även om de avviker, våga vara dig själv. Jag har haft så svårt att hitta mig själv. Att kunna känna lugn och vara trygg i vem jag är. Det har tagit tid att ta hand om allt det inre lilla barn har varit med om, men nu är det den unga vuxna tur.
Redan som bebis fick jag en stark anknytning till min storasyster. Det var vi, vi var sammansvetsade, och jag följde med henne överallt. I backspegeln förstår jag att den anknytningen kanske till och med var starkare än till mina föräldrar för det var hon och jag, och jag trodde det skulle vara så för alltid. Hon är mycket äldre än mig och lämnade hemmet med buller och bång tidigt när hon kunde flytta hemifrån. Visst, jag var mycket med henne och hennes sambo ändå, men den dagliga anknytningen var borta.
Några år efter hon lämnade hemmet så får jag sedan reda på att jag ska få ett syskonbarn, då är jag 11 år. Hela min värld rasar samman, och det enda jag kan tänka på är att min familj ska glömma bort mig och att ingen ska älska mig något mer. Idag när jag jobbat med mig själv under många många år förstår jag att det är här jag stänger av mig. Hjärtat sluter sig, och jag får jobba hårt för att läka såren jag fått.
Jag känner att jag har flytt från många saker, och att det här är ytterligare en. Kanske kunde fokus på studierna, vännerna, festandet, jobbandet, resandet döva mycket, men det kunde aldrig riktigt döva att jag ville ha min trygghet tillbaka, min storasyster. Det har alltid funnits där som ett stort svart hål genom mitt vuxna liv. Jag har tidigare skrivit om vår familj och hur den är sammansatt i inlägget En konstellation utan givna ramar, och idag förstår jag att vi alla tre har sökt oss själva på olika sätt genom livet. Svårast har det varit för mig, jag som kanske har biologiska kopplingar i ett land långt borta, om det finns några kvar. Innebär det då att min familj kom längre ifrån varandra, och innebär det alltid att biologin vinner? Nej, i mitt fall löstes den största knuten upp och jag fick tillbaka min trygghet.
Hur det gick till? För snart tre år sedan så fick jag tillbaka min stora syster, och det starka band som vi alltid haft bekräftades av oss båda. Vi har pratat om gammalt, nytt, och idag vet jag att de starka känslor jag alltid har haft har varit ömsesidiga. Anknytningen uppstod nästan direkt när jag kom till Sverige.
Att jag inte har skrivit så mycket på väldigt länge har nog inte undgått någon som följer mitt bloggande, jag har hela tiden känt att jag måste skriva av mig när jag mår dåligt. En kollega sa häromdagen när jag klagade på att jag inte har någon skrivlust, varför fortsätter du inte skriva? Skriv om hur du mår bra nu, och vad du har gjort för att komma dit du är just nu. Det tänker jag försöka ta fasta på och försöka med. Det här får bli första testet, fortsättning följer.
Snart december 2020 och planen skulle egentligen varit klar för längesedan. Jag skulle förväntansfullt sett fram emot en återresa till Indien vid den här tiden.
Var det Corona eller var det något annat som gjorde att inget blev som jag tänkt mig? Jag tror det är en blandning av både och. Jag tror livet ibland ”ger” på helt rätt ställe. Det finns nog en mening att jag mentalt skulle ha en lite tuffare sommar hemma hos föräldrarna, och lösa upp lite gamla knutar från förr. Det finns nog en mening att jag och min syster i år kunnat konstatera hur stark vår anknytning är (mer om det i ett annat inlägg). För egen del så behöver jag så stadigt med fötterna här, innan jag kan börja planera för en återresa. De största knutarna ska vara upplösta innan jag ger mig av.
När andra drömmer om Indien, drömmer jag om Eskilstuna. Under några år nu har jag velat åka dit, till mammas hemstad. Det har funnits en stark längtan att gå på mormors gata, kanske titta in på hennes gård där vi lekte som barn, gå förbi godiskiosken, gå vägen ner på stan… Allt det där vi gjorde när jag var barn när vi var hos mormor. Jag ville också se mammas stad med vuxna ögon, höra berättelser och se ställen jag inte sett förut. Sagt och gjort jag, mamma, pappa, och syster åkte dit. Vi gjorde stan på vårt sätt. Det blev några härliga dagar, viktiga dagar. Jag knöt an till staden som vuxen, och såg den med helt andra ögon. Min längtan efter att uppleva barndomsminnen på nytt infriades, vad jag drömmer om härnäst får tiden utvisa.
Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.
Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.
Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.
Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.
Jag tror att man måste omfamna sin inre ”Svensson” om man nu har en, och det har jag. Det är inte så konstigt att jag har velat stoppa undan den om man tittar på den resa som jag har gjort. Att försöka ta plats i storstan är inte det lättaste till en början, och jag tror att för många med mig så är det ”Svensson” som ryker.
För mig har det länge handlat om att villorna, medelklass och ”Svensson” är förknippat med tristess och ett lunkande som aldrig tar slut. För mig har det också mest handlat om den biologiska familjen, den familj som vi inte är. När man sticker ut och inte riktigt passar in bland alla andra, när det är något som skaver, då är det svårt att bli vän med sin ”Svensson”.
Men allt annat runt omkring då? Allt som inte bara handlar om familjer är biologiska eller inte. Tittar man på vår familj lite von oben så var vi, och levde vi, på precis samma sätt som alla andra. Vi var den fotbollsspelande familjen som åkte till fjällen på vintern, och kuskade runt Sverige på sommaren. Vi träffade släkten, och började åka utomlands på semester när vi blev lite större. Dansbandsmusiken strömmade ur högtalarna i mormors kök och hemma hos oss, tipsextra på tv hemma hos farfar, lördagarnas eviga väntan på Dallas. Någonstans mitt i allt detta finns en trygghet, någonstans mitt i allt detta finns den största delen som är jag.
Det är inte så längesedan jag insåg att jag behövde sluta slåss mot min inre ”Svensson”, och omfamna min alldeles vanliga medelklassuppväxt, för det är den största delen av mig. Jag behöver fortsätta lyfta blicken och titta på den tiden från ovan. Det är inte så konstigt att Vikingarna strömmar ur mina egna högtalare ibland också. Inte för att det är bra, utan för att tonerna får mig att känna mig trygg.
Idag firar jag 21 år som Malmöbo, grattis till mig! Det är en stor dag för i den här staden vände mitt liv, och jag fick en plats. Jag lyssnar på ett klipp från förra året och minns vad som drev mig bort.
Home is where the heart is. ❤
https://gourmetrice.wordpress.com/2018/04/14/lyssna-mitt-nya-projekt-del2/
Det är skönt att vara hemma, det är skönt med lediga lata dagar och bara vara. Det mesta känns som förut igen, hjärna är påkopplad även om jag ofta påminns om hur det var förra sommaren. Sommaren utan minne, sommaren på soffan mestadels av tiden.
Efter en vecka ledigt känner jag mig trött måste jag erkänna, fast inte trött på det utmattade viset. Den känslan kommer jag känna igen när den kommer krypande nästa gång. Jag tror jag är trött för att detta är den längre sammanhängande ledighet som jag har haft sen jag blev sjuk. Sjukskrivningen som handlade mest om att vila, och sen trappstegen 25, 50, 75 upp till heltid på jobbet igen.
Fyra månader har gått sen jag började jobba full tid. Egentligen ingen tid alls med tanke på hur lång tid det tar att bli sjuk. Den här gången hade jag inget gips så folk kunde inte se att något hade hänt. Det är det mest skrämmande med stressreaktioner med utmattning som följd. Tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara.
Även om jag mår bra nu så tar jag också den här sommaren landsvägen istället för motorvägen, kommer säkerligen fram lite senare men njuter av resan. Jag fortsätter gasa och bromsa mig igenom livet i lagom takt.
Dina vackra ögon 