tillhörighet
Det där med att kliva fram…
Fotbollsavslutning för alla oss ungdomslag tjejer som killar, och vi är alla lite spända på vilka gäster som ska dyka upp. Trots att vi bor på en väldigt liten ort så kommer det alltid ett par spelare från IFK Norrköpings a-lag ut till oss, inom klubben finns det kontakter. Vi är i det gula klubbhuset som är ett av de modernaste i Sörmland faktiskt, anläggningen som är mitt andra hem. Borden står uppställda i den stora salen med trägolv, salen som vi annars använder till gympa och innebandy när det är vinter och vi inte kan spela fotboll.
Under kvällen är det vanlig prisutdelning och vi får alla varsin plakett med lagets namn och år till exempel F-10 1989. Sen är det dags för tävling och extrapriserna. Norrköpings Lasse Eriksson är där den kvällen, han är även andre målvakt bakom Tomas Ravelli i landslaget så det är stort. Tävlingen går ut på att skjuta straff på honom, bäst av två försök. Målet hade rullats fram, och det är dags att dra de tävlande. Det ligger lappar i nån form av hatt, drar man en lapp som har en markering på sig så får man skjuta. Hatten hamnar framför mig, jag drar en lapp, den har en markering på sig… Jag får panik, jag tänker inte skjuta. Då tar jag ju någons plats, någon av de duktigast plats. Jag säger ingenting jag är tyst. Nästa att dra är en riktigt duktig tjej i mitt lag som står bredvid mig, hon drar en lapp utan markering, och hon blir besviken. Jag vill ju inte skjuta för jag vill inte göra bort mig inför alla, jag skäms. Jag ser till att tappa lappen på ett lite snyggt sätt för att sen upptäcka den på golvet, öppna den och se krysset. Jag erbjuder henne skjuta istället för mig så slipper jag, win win liksom. Hon blir glad men hon sätter ingen av bollarna…
Sådär fortsätter det i livet. Jag presterar rätt bra, väldigt bra till och med, och tar mig framåt men jag tar sällan åt mig äran. Jag låter aldrig mig själv ta plats i ramljuset om än för en liten stund. Jag vill inget hellre än att känna att jag har samma värde som alla andra, och det har tagit år att jobba med den känslan. Klart jag också kastas bakåt i tiden när jag inte kan värja mig från mina känslor. Den gången fick jag en möjlighet men jag tog den inte, numera har jag lärt mig att hoppa på tåget innan det åker förbi stationen. Det har tagit lång tid att lära sig men ett steg i taget.
En konstellation utan givna ramar
På samma sätt som det har varit svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag har utländsk bakgrund, så är det svårt att hitta en trygghet i min identitet eftersom jag kommer från en familjesammansättning som inte grundar sig på biologi.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är ingen lätt sak att komma ifrån en konstellation utan givna ramar som det finns i familjer med bara biologiska band. Man får också ha i bakhuvudet att en uppväxt under 80-talet inte innebar särskilt många olika sammansättningar bland familjer, och skilsmässor var inte så vanliga. (I all fall inte runt omkring där jag växte upp, eller läs släkten)
Min syster var hos mig i helgen, och vi har inte haft någon nära relation sedan vi var yngre. För första gången någonsin pratar vi om svårigheten att finna sig tillrätta i den typen av familj som vi kommer ifrån. Vad ska man bygga på? Hur hittar man gemenskap när allt annat runt omkring är baserat på biologi (till exempel släkten)? Hur svårt är det att vara förälder i den här typen av familj? Vilken hjälp gick det att få för att lösa problem som uppstod, eller ta hand om tankar om funderingar kring barnens trauman? Vi låter varandra ta del av den andras tankar och vi lyssnar på varandra.
Det står klart att vi båda känt att vår familj inte varit lika mycket värd eller räknas lika mycket som övriga, i alla fall på den ena av våra föräldrars sida. Vi känner båda två att det är för att vår familj inte är den traditionella biologiskt sammansatta. Vi är alltså fem personer som inte kunnat vara stolta över den typen av familj som vi tillhör, utan vi har gjort allt för att försöka fungera och likna ”vanliga” familjer vad det nu är. Föräldraskapet måste varit svårt, för mina syskon måste det varit svårt med ett slags gummiband mellan olika familjer (den biologiska och vår), och för mig har det alltid varit svårt med ensamheten. För mig fanns det inga rötter, varken till någon biologisk familj eller till Indien. Jag kände mig ofta avundsjuk och tyckte att det var orättvist att mina syskon visste så mycket. Det där har jag förstått under livet, är ju något som få människor kan sätta sig in i hur det känns, när biologin för de flesta är given redan från början.
En släkting föreslog förra veckan att jag skulle åka till Indien för att bli hel. Jag tror jag börjar med det jag har för handen, en familj här oavsett om den är biologiskt sammansatt eller inte. Det är verkligen ett stort steg på vägen för mig att bli hel. ♥
Längtan efter rötter, längtan efter att höra till, eller både och?
Imorgon är det en vecka sedan jag träffade valberedningen för Adoptionscentrum Skåne eftersom jag några veckor tidigare anmält mig som kandidat till posten som styrelseledamot. Det kunde inte vara mer rätt tid nu, och ibland känns det som om cirkeln sluts.
En släkting till mig kommenterade mitt inlägg om detta på Instagram och undrade, självklart i all välmening, om jag inte skulle söka min rötter i Indien så jag blir hel. Jag tänker det ena behöver inte utesluta det andra, och en återresa kommer jag absolut att göra så småningom. För mig så handlar det som adopterad inte bara om röttersök för att bli hel, utan detta är något man får leva med även i det ”vanliga livet”. Det är mycket som kan bli problematiskt för oss än för många som tillhör majoritetssamhället, som man inte tänker på eller som tas för givet. Vi är en grupp som bara ”ska funka” om jag säger så, trots allt vi har i bagaget. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här typen av familjebildning som ofta känns väldigt undanstoppad och bortglömd.
Varför har jag gått runt och tänkt på den där kommentaren då? Även om den såklart uttrycks i all välmening så är det många saker som är problematiska med en återresa, oavsett om man bara vill skaffa en koppling till landet eller söka efter sin familj. Dels så kostar det och inget man kan ta sig för på en kvart. Det finns inte något särskilt bidrag avsatt för de som en dag vill åka tillbaka, utan där får man lägga ner en hel del energi och ansöka om det. Dels så är det inte särskilt lätt för de flesta av oss att överhuvudtaget hitta någon form av rötter då papper saknas för vissa, våra papper innehåller felaktiga uppgifter, eller inga uppgifter alls. I så fall måste man ta hjälp, eller kanske välja DNA-vägen.
Efter jag började närma mig min identitet som adopterad så känner jag att det är Indien som jag vill ta till mig, och för min del så finns inte drömmen om att hitta något biologiskt. Jag är medveten om att det är något som kan ändras med tiden, men just nu handlar det om landet. Det som varit mitt problem genom livet. och som började när jag var riktigt liten, var att jag inte fick höra till på riktigt på grund av mitt ursprung. Jag har skrivit tidigare om detta här: Varför kommer jag hålla längre än min återresa?
Som sagt jag tror att vi barn som adopterats och föräldrar som har adopterat kan göra en insats för oss själv om vi engagerar oss tillsammans. ❤
Är det bara då vi har lyckats?
Ibland känns det som en tävling. Vem har haft minst problem när det gäller sitt ursprung? Vem har uppfattats som mest svensk? Det finns så många frågor.
Vad jag pratar om? Jag pratar om inlägg och diskussioner i olika grupper och forum som jag är med i på Facebook för adopterade. Det känns som om många vill bräcka varann, och tala om att ”jag har minsann inte haft några problem för att jag har alltid accepterats som svensk oavsett mitt ursprung”. Är det bara då vi har lyckats? Är det bara då vi kan säga att adoptionen är lyckad när någon är som svensk som möjligt, eller haft så lite problem som möjligt gällande sitt ursprung? Det tycker inte jag…
Att många av oss får en svensk kulturell bakgrund är inget konstigt. Det sker automatiskt när vi kommer hit, till skillnad från den som invandrat eller är född här av föräldrar med annat ursprung och annan kultur. Att anpassa oss är i princip inget vi behöver göra, men det som sticker ut är utseendet. Såklart är det annorlunda om man adopteras som lite äldre, då finns det en hel del som man har med sig från ett annat land. Jag har alltid varit lite avundsjuk när det gäller de som kommit hit, eller som har föräldrar som har en annat ursprung och en annan kultur. För dem är det nog ändå lite tryggare att ha något att relatera till, för mig finns det ingenting. Trodde jag…
När jag väl tog steget att närma mig mitt ursprung, och min identitet som adopterad, visade det sig att det finns en hel del information även om det finns mer att önska. Från början kändes det som sagt att det inte fanns någonting, och den här resan är en resa som man måste börja själv. Det finns rätt lite draghjälp och motivation. Som vuxen adopterad känner i alla fall jag att det alltid har förväntats att ursprungets ska stoppas undan. Inombords har det där varit en lång kamp, att göra ingenting till någonting och vara stolt över den blandning som är jag.
När tycker jag att vi har lyckats då? Jo det är när vi ser identiteten som en helhet med flera beståndsdelar, när vi inte ser en annan bakgrund som ett hinder, när vi inte ser svenskheten som den enda vägen att gå, när ett närmande till ursprungslandet inte ses som konstigt utan naturligt. Jag skulle kunna fortsätta lite till. Det är ingen tävling om vem som är mest accepterad i samhället eller inte, det finns plats för oss alla oavsett var rötterna finns.
Det svenska folkhemmet består inte enbart att falukorv och makaroner idag, utan lika mycket av sushi, falafel och curry. Det vill säga en salig blandning av allt, och en blandning är jag.
Ett svenskt namn är ingen garanti
I förr förra veckan träffade jag en person som kom till Sverige som barn/tonåring, vi håller på med ett projekt tillsammans. Det är alltid spännande när vi kan vara ögonöppnare för varandra och dela med oss av de erfarenheter som vi har.
Vi pratade om att inte ens en svenskt kulturell bakgrund är någon garanti för att fullt ut accepteras som svensk av alla. Så är det, utseendet kommer alltid vara det första som sticker ut och det säger ingenting om vad som döljer sig innan för skalet. Även om innehållet är ”vitt” och ”svenskt”, och att det speglar hela mig när jag pratar, så kommer det finnas en hel del som bara vill fokusera på var jag kommer ifrån egentligen. Nej, jag tar inte illa upp. Jag har slutat att längta efter att vara blond och ljus, och i samma stund jag gjorde det lättade oket från mina axlar.
Zlatan frågar sig om det hade varit annorlunda om han hade haft en svenskt efternamn, jag svarar nej på den frågan. Mitt svenska namn är inte/har inte varit någon garanti, knappast. Heter man Linda i förnamn och Johansson i efternamn, ett av de vanligaste namnen i min generation, så borde man se annorlunda ut. Det går inte ens att räkna hur många gånger folk förväntar sig något annat, och att bemötandet/mötet kanske inte blir det bästa.
Från början trodde min projektkollega att det var lättare för mig att bli accepterad automatiskt med ett svenskt namn, och svensk kulturell bakgrund och uppväxt . Han trodde inte han skulle känna igen sig i samma utanförskap som jag. Efter att ha läst några av mina texter förstår han att det finns många gemensamma tankar och känslor.
Jag tror vi båda har hittat hem i det här projektet som handlar om att främja att vi alla ska få vara oss själva, alla olika delar som vi består av, men det är en annan historia där fortsättning följer.
Bara någon ville vara med mig
Som jag tidigare berättat så var det i tioårsåldern som de andra barnen runt omkring mig upptäckte att jag var annorlunda. Det var då jag blev lite mer ensam och livet blev mörkare.
Jag hade en person som fortfarande fanns vid min sida, min bästa vän. Nu när jag sitter och tänker på relationer till både vänner och killar/män, så kommer just den relationen upp i huvudet. Hur var den egentligen? Finns det något som följt med mig i livet från just den som jag inte har tänkt på?
Jag inser att jag redan i den relationen blev gränslös, för min högsta önskan när alla andra förstod att jag var annorlunda var: bara någon ville vara med mig. I vår relation var hon dominant, hon var den starka. Hon bestämde våra lekar, när hon kände för att vi skulle leka, vilken sångerska hon skulle vara när vi sjöng duett (alltid den populäraste såklart), och mycket mer. Jag har alltid vetat att det var så. Jag har bara inte vågat prata om det, eftersom jag inte tyckte jag hade något rätt att vara med och bestämma eller välja. Mitt egenvärde var ganska obefintligt.
Eftersom det skiljer en del år mellan mig och mina syskon så fick min bästa vän följa med oss en del på semester, ibland åkte båda våra familjer iväg. Jag följde aldrig med hennes familj, de åkte alltid med några andra. Såklart hade vi väldigt kul när vi lekte eller när vi åkte på semester, men vi var rätt olika på många plan. Vi hade egentligen inte samma intressen, men jag låtsades att jag gillade samma bara för att någon ville vara med mig. Jag har aldrig gillat hästar till exempel, och hennes mammas skivor var egentligen bättre än våra. Det var riktigt bra musik, men de lyssnade vi ju bara på ibland. Hennes mamma liksom jag gillade genuint att läsa, men det gjorde egentligen inte min vän på samma sätt. Även om hon såklart läste böcker då och då.
Det skulle ta många år innan jag förstod hur hur vår vänskapsrelation fungerade som den gjorde, och varför. Jag var den hon kunde bestämma över, i vår relation var det hon som hade makt, och numera förstår jag att det var hennes enda chans att ha det så. I hennes familj var relationerna allt annat än bra, och deras hem en väldigt osund plats. När man är uppväxt i en liten ort som jag är så vet man inte mycket vad som händer bakom de stängda dörrarna, och först som vuxen har jag berättat för mina föräldrar om hur det var i huset lite längre ner på gatan.
Det viktigaste mitt i allt detta är inte hur olika vi var, eller hennes hemförhållanden som var allt annat än bra. Det viktigaste är att jag redan då blev gränslös och lät någon dominera, och att det faktiskt flöjt med mig långt upp livet. Bara någon vill vara med mig har gjort mig gränslös, både till vänner och killar/män, och det ska dansas efter andras pipor. Det är klart att jag bara är mig själv fullt ut när jag stänger dörren till mitt hem bakom mig.
Bara någon vill vara med mig ledde mig in i den relationen som gjort mig mest illa i livet, och det skrev jag om för lite sen här: Gränslös
Det är inte den enda relation som har gjort mig illa, de är många fler. Mönstret har upprepat sig gång på gång. Jag har insett att bara någon vill vara med mig inte är viktigt. Så länge jag inte får sätta någon gräns, slå länge relationen går ut på dominans och kontroll, så länge relationen bara går ut på ett givande. Bara någon vill vara med mig, nej idag går min gräns där.
Lindaland – tacksam
Gränslös
Jag är inte gränslös i vanliga fall. Jag vet oftast vad jag tycker, och har en åsikt om hur saker ska fungera enligt mig. I relationer är jag gränslös, i relationer vet jag ingenting. Det tog lång tid att förstå hur det låg till, och lång tid innan jag började jobba med det.
När jag blir förtjust, förälskad, eller kär i någon, och det besvaras, så känner jag mig utvald precis som det ska vara. Om relationen håller i sig så går det efter ett tag över till att jag anpassar mig väldigt mycket. Mycket tid går åt att känna att objektet för min förälskelse är mer värd än jag själv som person, och någonstans där börjar den osunda anpassningen.
Vad hände då i den relationen som skadat mig mest i livet? Från början skedde allt nästan över en natt och vi sågs varje dag. Jag levde i ett rosa skimmer jag aldrig ville skulle ta slut. Så småningom vann han mitt förtroende, fast det satt långt inne. Helt plötsligt hade jag berättat om min uppväxt, och om jobbiga saker som hänt under barn- och ungdomstiden. Saker som jag inte berättat för någon annan förut. Vi verkade dela en del av min berättelse, eller i alla fall sa han det, och det fick mig att känna mig ännu lite tryggare.
Kontrollen kom inte över en natt, kontrollen kom smygande. Det började lite ”konstruktivt” och för att försöka ”hjälpa mig bli bättre”, det här med att han kritiserade mitt beteende och även mitt utseende. Det var långa haranger och utskällningar nätterna igenom hur dålig jag var, och hur ingen stod ut med mitt beteende. Många nätter sov jag som mest ett par timmar.
Det fanns några saker som var återkommande och som upprepade sig gång på gång. Jag skulle inse att svenska killar vill ha svenska tjejer, jag skulle inse att killar inte gillar tjejer med kort hår, och att mina runda former gör att killar inte är så intresserade. Just de här sakerna som varit ett gissel för mig och mitt mående när jag växte upp, och de kom att bli det även som vuxen i den här relationen. Han lyckades hitta mina svaga punkter och använda sig av dem för att bryta ner mig.
Varför stannar man kvar i en sådan här relation? Jag vet att det är många som undrar det. Mitt egenvärde blev noll till sist, och känslor från barndomen gjorde att jag hade svårt att hantera hans sätt att långsamt bryta ner mig. Jag isolerade mig själv för jag upprepade samma mantra som han, att jag inte kunde befinna mig i sociala sammanhang på grund av mitt beteende. Jag blev rädd och osäker och valde bort att träffa folk till sist. Man får heller inte glömma att i en sådan här lång relation som det ändå var, även om det var fram och tillbaka, så fanns det ljus och romantik. För mig tog det lång tid att förstå att ljus och romantik användes för att få mig kvar i position, när gummibandet var på väg att töjas ut för långt.
Jag öppnar mig inte så gärna i mina relationer. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven om jag blottar hela mitt inre, eller vågar säga hur jag egentligen känner det. Den här gången blev det långt värre än att bli övergiven. När jag väl förstod hur hela den här relationen var hade det gått sex år, och minnet av ett övergrepp kom tillbaka till mig. Det var då jag började min väg att bli hel igen.
Det skrämmer mig…
Det skrämmer mig att många av oss som är adopterade har anammat SDs retorik. Det skrämmer mig fortfarande att man tror att det finns någon sorts gräddfil bara för att man är adopterad, och att man inte kommer att råka lika illa ut som alla andra för att ”man är ju svensk”. Hur konstigt låter inte allt detta? Det kommer knappast vara så många som kommer be en visa passet innan de börjar klanka ner på människor med annan bakgrund än svensk. Det sorteras alltså även i våra egna led.
Det skrämmer mig att det i forum och grupper pratas i termer av ”islamiseringen” i samhället, och vad religionen islam har gjort för skada i Sverige och världen. Även den retoriken har letat sig in. Hur tänker man där? Det finns nog en hel del adopterade som från början faktiskt är muslimer. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt, och att vissa utomeuropeiskt adopterade nog tror att de är vita, och har blont hår. Detta trots att vi är många som fortfarande bär sår som vi fått när det klankats ner på vårt utseende och vår hudfärg genom livet.
Vi pratar ofta i grupperna och olika forum om hur vi adopterade inte alltid känner att vi får plats, och nu sorteras det även från vårt håll, där många menar att ”vi är ju i alla fall svenskar”. Vad fan är det för uttryck? Medborgarskapet har ju inte ett a- och b- lag så vitt jag vet.
Jag blir förvånad när jag ser att så få gillar eller kommenterar de inlägg som handlar om mångfald och inkludering i några av de grupper som jag är med i, istället är det mest tyst. Är det för att man inte vågar stå för sin åsikt, eller för att man inte håller med? Jag håller med den som sa att vi borde känna solidaritet med övriga som inte har svensk härkomst. Ibland tänker jag att assimileringen har fungerat alldeles utmärkt även i det fallet, tyst, neutral och diplomatisk, väldigt svenskt.
Jag antar att man är tyst om man alltid har känt att man har hört till. Min egen upplevelse av främlingsfientlighet och rasism kommer alltid vara i min motor. Har man inte upplevt vit makt, Ultima Thule, och nynassar, som jag gjort i min gamla hemstad, kanske det är svårt att hitta den motorn. Det börjar där, med tystnad, en del sortering, anammande av en viss retorik, men fan vet var det slutar.
Dina vackra ögon 