våld

Hur orkade jag stå ut?

av Linda

Så här långt senare när jag tänker tillbaka på den relation som skadat mig mest av allt hittills så undrar jag hur jag stod ut. Hur stod jag ut med humöret, hur stod jag ut med ovissheten när det skulle komma ett utbrott? Hur orkade jag leva näst intill normalt?

Det har tagit lång tid innan jag har förstått att jag måste gräva där jag står. Att en stor del av hur jag var i den relationen handlar om barndomen, och vem jag var inom hemmets fyra väggar när jag var liten. Det gäller i de flesta kärleksrelationer tror jag. När det gäller vänskap och kompisar så tror jag skoltiden formar dessa relationer, och att det är där man måste gräva.

Idag hade mitt syskon fått en diagnos och vi hade fått hjälp allihopa förmodligen, men då, då fanns inget sånt. Aggressivitet, hetsigt humör och ständiga utbrott var det som styrde vardagen hemma hos oss. Även om inget var riktat direkt mot mig så gör det något med ett barn att leva i en sådan miljö. Det var mitt syskons humör som styrde allt inkulsive helger, semestrar, eller när vi skulle åka någonstans överhuvudtaget. Man visste inte om födelsedagen, julafton skulle kommas ihåg, eller något annat som var viktigt när man var barn.

Man kan tro att jag har det så bra jag som är så duktig, men det var ju mitt sätt att ta plats som liten att göra rätt och vara duktig. Jag tror det är ett barn som tar på sig den rollen i en familj som vår, med våld och aggressioner. Den duktiga, den präktiga som måste göra allt rätt. Det blir ett ok att bära om man tar detta med sig in i vuxenlivet och det gjorde jag. Sen brast allt när jag brände ut mig och blev sjuk. Det var meningen att jag skulle börja gräva där jag står.

Natten jag helst vill glömma

av Linda

Lite mer än tio år har gått sedan den här natten.
Han kommer hem till mig senare än jag, den här kvällen har vi festat på olika håll. Redan när han kommer in känns det att energierna inte riktigt är som de ska, han verkar arg och ögonen är svarta. Det känns som om han inte är riktigt närvarande. Han vill ha sex, och det vill jag med, från början. Jag är ganska avklädd förutom mina trosor. Men inget blir som vanligt helt plötsligt befinner jag mig i ett hörn av lägenheten mot väggen. Han försöker tränga in i mig på ett hårdhänt sätt. Till sist känner jag en olidlig smärta när han lyckas i det mindre hålet, samtidigt som jag har hans hand uppe vid halsen. Jag ber honom sluta vilket han inte gör, smärtan fortsätter vara olidlig. Helt plötsligt är det över, han tar rocken som han har kastat på min säng och sticker iväg från lägenheten. Jag tar mig in i duschen det enda jag kan tänka på är att bli ren, att tvätta bort det smutsiga. Jag sprack och gick sönder, jag har fortfarande ont. Jag känner att jag inte orkar mer, medvetandet försvinner. Efter vad som känns en evighet kommer jag till sans liggandes i duschen, vattnet är fortfarande på. Vattnet har svämmat över, och delar av lägenheten likaså. Jag lägger ut nån handduk men bryr mig inte mer, tar mig ut ur lägenheten till en trygg famn som hjälper mig igenom resten av natten. Som säger att jag har blivit våldtagen och borde ringa polisen. Jag säger, det har jag inte alls. Lägenheten får såklart vattenskador och jag hittar på en historia om att jag städat, vatten runnit ut för en hink stod ovanpå brunnen i duschen. Den hinken var jag själv, när jag till slut inte orkade mer därinne. För fyra år sen kommer bilderna tillbaka så starka, hjärnan försökte skydda mig under alla dessa år. Ett år senare söker jag hjälp. Såren är läkta men mina ärr är ack så synliga. Fram tills nu har jag valt att inte i detalj dela mitt livs värsta natt hittills. Vem försöker jag skydda?

Vem försöker jag skydda?

av Linda

Vem försöker jag skydda? Honom, eller kanske mig själv? Jag är så van att få igen, och att saker och ting slår tillbaka dubbelt så hårt mot mig själv, även nu.

Jag har varit noga med en balans ända sedan jag förstått vad som hände mig egentligen i den relation som var mitt livs värsta mardröm. Noga med att inte ha en åsikt om vännerna som väljer oss båda, och om vännerna som vet, men som ändå väljer att träffa honom och ha kontakt. En del säger att det beror på att han sköter sig i sociala sammanhang, i sammanhang med andra. Hittills har jag valt balans och att vara neutral. För att skydda honom, och indirekt mig själv.

Det är inte där det hände, tillsammans med andra. Han sparade, sparade alltid tills vi kom hem. Antingen kom utskällningen samma kväll, eller så gick det några dagar så jag kunde tro att allt var lugnt. Att jag hade gjort allt rätt när vi varit iväg och träffat andra. Det var mitt beteende och mitt uppträdande ingen orkade med. Han kunde inte vara konkret med vad det var ingen orkade med. Nätterna igenom följdes av utskällningar om just det, och jag, jag bara svalde. Han hade sedan tidigare hittat min ömma tå, att jag aldrig stod upp för mig själv. Att jag var lätt att bryta ner i alla fall i dessa sammanhang, när jag inte hade någon roll att inta. När allt handlade om att bara vara mig själv. Utskällningarna var det psykiska våldet, men det fanns såklart annat också men det får komma lite senare.

Jag har kommit till den punkt när jag måste behandla mig själv med respekt, sluta skydda honom och välja mig själv. Först då kommer helvetet vara över.

Slag efter slag

av Linda

I söndags så träffade jag min klassföreståndare/mentor från gymnasiet. Hon lämnade skolan och klassen ett år innan vi hade tagit studenten -97, hon flyttade till Malmö. Jag lämnade året efter som nybakad student, jag flyttade också till Malmö. Det var ett kärt möte, och väldigt kul att se henne igen. Hon var sig lik.

Efter det här mötet började jag nu i veckan tänka på min skoltid, och det var tuffa minnen som dök upp. Minnen jag inte tänkt på på väldigt länge, minnen jag har förträngt i mitt vuxna liv…

På högstadiet var engelskan värst, vi hade en äldre dam som lärare som krävde att vi skulle ställa oss upp varje lektion vi hade henne och säga god morgon. Så arg hon blev om någon inte stod upp ordentligt eller helt enkelt missade ställa sig upp. Däremot blev hon aldrig arg när nästintill alla killar slog knytnävsslag det hårdaste de kunde när de gick förbi min bänk, på väg fram till tavlan eller katedern. Jag satt längst fram till vänster i vänstra raden, min bästa kompis satt bredvid. Bakom oss satt min största plågoande, och han sparkade mig dessutom konstant i ryggen på dessa lektioner. Det spelade ingen roll hur långt fram jag flyttade bänken och stolen, på något sätt nådde han alltid fram… och så knytnävsslagen förstås från honom och från de andra killarna, för så klart skulle de gå längst den vänstra sidan så de kom förbi mig.
Kom det några tårar, blev jag någonsin arg? Någon enstaka gång, men det hjälpte ju inte. Läraren uppmärksammade aldrig vad som hände trots att jag satt längst fram, och hon måste ha sett både sparkar och slag. Jag hade lärt mig ta emot och svälja allt, och sen stänga in det som hände inom mig. I låg- och mellanstadiet ute på landet hade de ju också slagit mig när vi spelade rundpingis på rasterna, hårt, med racketen på överarmen. Ont? Så in i helvete, men jag tog emot.

Kanske lade jag grunden till min relation med killar då, kanske lärde jag mig att ta emot mer än jag någonsin borde ha gjort. Som adopterade känns det ibland som man är här på nåder, och jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Även om det är något som inte kommer från ens familj utan från omgivningen i övrigt. Jag tror det gör att man kanske tar emot mer, och att man inte vill göra sina föräldrar ledsna och besvikna och berätta vad man blivit utsatt för.

För mig är det 25 år sedan och lite mer men, den här veckan bröt jag ihop. Den här veckan berättade jag för mina föräldrar.

 

Gränslös

av Linda

Jag är inte gränslös i vanliga fall. Jag vet oftast vad jag tycker, och har en åsikt om hur saker ska fungera enligt mig. I relationer är jag gränslös, i relationer vet jag ingenting. Det tog lång tid att förstå hur det låg till, och lång tid innan jag började jobba med det.

När jag blir förtjust, förälskad, eller kär i någon, och det besvaras, så känner jag mig utvald precis som det ska vara. Om relationen håller i sig så går det efter ett tag över till att jag anpassar mig väldigt mycket. Mycket tid går åt att känna att objektet för min förälskelse är mer värd än jag själv som person, och någonstans där börjar den osunda anpassningen.

Vad hände då i den relationen som skadat mig mest i livet? Från början skedde allt nästan över en natt och vi sågs varje dag. Jag levde i ett rosa skimmer jag aldrig ville skulle ta slut. Så småningom vann han mitt förtroende, fast det satt långt inne. Helt plötsligt hade jag berättat om min uppväxt, och om jobbiga saker som hänt under barn- och ungdomstiden. Saker som jag inte berättat för någon annan förut. Vi verkade dela en del av min berättelse, eller i alla fall sa han det, och det fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

Kontrollen kom inte över en natt, kontrollen kom smygande. Det började lite ”konstruktivt” och för att försöka ”hjälpa mig bli bättre”, det här med att han kritiserade mitt beteende och även mitt utseende. Det var långa haranger och utskällningar nätterna igenom hur dålig jag var, och hur ingen stod ut med mitt beteende. Många nätter sov jag som mest ett par timmar.

Det fanns några saker som var återkommande och som upprepade sig gång på gång. Jag skulle inse att svenska killar vill ha svenska tjejer, jag skulle inse att killar inte gillar tjejer med kort hår, och att mina runda former gör att killar inte är så intresserade. Just de här sakerna som varit ett gissel för mig och mitt mående när jag växte upp, och de kom att bli det även som vuxen i den här relationen. Han lyckades hitta mina svaga punkter och använda sig av dem för att bryta ner mig.

Varför stannar man kvar i en sådan här relation? Jag vet att det är många som undrar det. Mitt egenvärde blev noll till sist, och känslor från barndomen gjorde att jag hade svårt att hantera hans sätt att långsamt bryta ner mig. Jag isolerade mig själv för jag upprepade samma mantra som han, att jag inte kunde befinna mig i sociala sammanhang på grund av mitt beteende. Jag blev rädd och osäker och valde bort att träffa folk till sist. Man får heller inte glömma att i en sådan här lång relation som det ändå var, även om det var fram och tillbaka, så fanns det ljus och romantik. För mig tog det lång tid att förstå att ljus och romantik användes för att få mig kvar i position, när gummibandet var på väg att töjas ut för långt.

Jag öppnar mig inte så gärna i mina relationer. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven om jag blottar hela mitt inre, eller vågar säga hur jag egentligen känner det. Den här gången blev det långt värre än att bli övergiven. När jag väl förstod hur hela den här relationen var hade det gått sex år, och minnet av ett övergrepp kom tillbaka till mig. Det var då jag började min väg att bli hel igen.

#metoo tar aldrig slut

av Linda

Jag säger till mig själv att inte agera ikväll, att min omgivning och vänner har rätt att välja oss båda. Det är klart de kan umgås med både offer (jag) och förövare, för jag har ju ett öppet sinne. Såklart förstår jag. Det här var i fredags kväll.

Den här kvällen råkar jag kalla min förövares sambo för tanten under ett samtal, och min vän vid sidan av mig reagerar: ”Hon heter faktiskt xxx.” Spelar väl ingen roll säger jag, för jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på att jag måste ha respekt, respekt för min förövares sambo. För att hon är trevlig, och väldigt trevlig att umgås med, tycker min omgivning. Det är en trevlig person, men jag kommer aldrig plåga mig själv i deras sällskap efter allt som har hänt mig, I min värld är hon synonymt med honom, oavsett hur trevlig hon är. Min vän som sitter vid sidan om mig klappar mig på armen när hon märker att min röst hårdnar i samtalet. Det känns förminskande, och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag går på toaletten.

Jag förstår såklart att jag inte kan lasta hans sambo för att han våldtagit mig och allt annat våld han har utsatt mig för, så självklart skärper jag mig när jag kommer ut. Jag ändrar tonen i rösten, och känner skuld inombords. Nu blev det sådär fel igen. Såklart är jag min omgivning till lags, även om min förövare haft handen uppe vid halsen på mig, och förgripit sig på mig på ett sätt att jag till slut simmat av i duschen. Men det, det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att man inte kallar någon för tanten. En annan vän säger den här kvällen: Jag tror på allt du säger, och varje gång han ringer (min förövare) så funderar jag på hur jag ska svara, men jag kan inte trycka bort honom. Jag säger jag förstår, jag förstår man vill behålla oss båda. Eller gör jag verkligen det?

Jag håller inne med en mängd känslor när det gäller det här. Det är inte många i min omgivning som jag känner stöd från, och jag måste alltid lägga band på mig att vara den duktiga flickan som inte brusar upp när vi pratar om honom min förövare. Jag måste alltid hålla lite kolla så ingen har bjudit in honom, eller att han är på väg till något sällskap där jag befinner mig.

I torsdags var jag hos Malmö stad och enheten där jag går och pratar om mina upplevelser av våld i nära relationer. Där konstaterade vi att många av mina vänner i all fall indirekt stödjer mäns våld mot kvinnor. och att jag aldrig kommer att bli kvitt min förövare genom dem. Min omgivning vill ha kakan och även äta den, är det så jag vill ha det för resten av mitt liv? Det måste jag verkligen fundera över.

Coola killar

av Linda

Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.

Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…

Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.

Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.

Jag & #metoo

av Linda

Skammen är värst när det gäller att berätta om sina upplevelser av #metoo, men är det bara skammen som gör att det tar emot? Den senaste veckan så har jag funderat över vad det är som gör att det tar stopp när jag ska berätta vad jag varit med om. När vi kvinnor/tjejer pratar om #metoo så är det sällan någon som inte kan sätta sig in i situationen eller känslorna även om alla inte har upplevt det, eller upplevt samma saker.
När det gäller män då… Det är här det tar emot. Det är här jag, från nästintill alla, får en känsla av att de inte tror det är sant. Jag ska inte säga alla. Det finns en och annan som inte kräver det jag upplever att de flesta män/killar som jag pratar med om detta kräver – bevis.

För min del så har det gått så många år, och jag har förträngt själva övergreppet under så lång tid tills det en dag kom fram i mitt medvetande. Det finns ingen teknisk bevisning för den spolades ut i duschen den där natten. Det är som de flesta säger ord mot ord, men jag tror inte min förövare ens kommer ihåg den där natten. Det raseri och de svarta ögonen han får vid vissa tillfällen gör att han inte vet vad han tar sig för, och definitivt inte kommer ihåg det efteråt.

Har man bara sin berättelse så känns den inte så mycket värd, i alla fall inte när man pratar med de flesta män (och såklart med en del kvinnor också). En del av mina vänner tror nog det var ett vanligt bråk den natten mellan två stycken som ”tyckte om varandra”, och där den intima delen slutade med lite hårdare tag. Att det har gått så lång tid att berätta om det gör nog att de allra flesta tvivlar på om det är sant det som hände.
Jag känner mig förvirrad när en del vänner lyssnat på min berättelse, men ibland pratar och umgås med personen som gjorde mig så illa på många sätt. I min värld är det som att säga ja till övergrepp och #metoo, men vad vet jag, jag har ju bara min berättelse som ärrat mig för livet.

Det som inte syns utanpå…

av Linda

Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån tjej/kvinna, en sån som dom andra. Social, utåtriktad, energisk, driftig och framåt, inte skulle det hända mig? Det gjorde det, och vad jag försöker lära mig nu är att mäns våld mot kvinnor kan drabba vem som helst. Spelar ingen roll hur bra du lyckas i livet eller vilken samhällsklass du tillhör, ingen går fri när det väl drabbar en. Jag var fast i en relation från och till i fem år, där våldet var närvarande näst intill hela tiden både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt.

Såklart är det skamligt att prata om, såklart undrar jag vad min omgivning ska tänka om mig. Det finns många i min omgivning som undrar om det verkligen har hänt, eller om det är jag som hittar på och överdriver nu igen. En del i min omgivning säger att de inte reagerade för att jag själv inte reagerade. Hur man nu kan reagera när man är så nedbruten att man inte vågar ringa någon, för det sociala livet sakta men säkert tynar bort. Hur jag orkade fungera, jobba och träna som vanligt är idag för mig en gåta.

Det är nu som huvudet snurrar runt. Det är först nu som jag fattar vad som hänt. För första gången för snart ett år sedan var det en vän till mig som lyssnade på allt jag hade att berätta om den här relationen. Under det här året, fram tills nu, kan jag väl inte säga att det har hänt så mycket mer än att jag för en del har vågat berätta hur utsatt jag faktiskt var och på vilket sätt. Som jag skrivit tidigare så har jag gått på samtal i många många år, och vändpunkten kom vid ett sådant tillfälle i somras. Ett visst övergrepp har framträtt väldigt klart och tydligt ända sedan i våras, och jag kan se hela händelsen framför mig igen. Det är många år sen det hände, men minnena är starka.
Det är det här övergreppet jag berättar om under ett samtal i somras. Vi kommer snabbt fram till att jag behöver annan hjälp, vilket jag redan tänkt. Väl hemma tar det inte lång tid att hitta rätt ställe, men det tar mig en vecka att ringa. JAG ÄR INTE EN AV DOM, det är mantrat som mal om och om igen i huvudet.

Det här är ytterligare något jag behöver jobba igenom för att kunna bli hel, det är svårt att förstå hur mycket inre stress det här har skapat. Jag slår i botten och börjar öppna dörrarna en efter en. Den här resan är jävligare och skamligare än någon annan jag har gjort, den är inte heller slut än, den har också bara börjat.
Mäns våld mot kvinnor sker oftast där vi ska kunna vara trygga, inom hemmets fyra väggar i våra närmaste relationer.