Det som inte syns utanpå…

av Linda

Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån tjej/kvinna, en sån som dom andra. Social, utåtriktad, energisk, driftig och framåt, inte skulle det hända mig? Det gjorde det, och vad jag försöker lära mig nu är att mäns våld mot kvinnor kan drabba vem som helst. Spelar ingen roll hur bra du lyckas i livet eller vilken samhällsklass du tillhör, ingen går fri när det väl drabbar en. Jag var fast i en relation från och till i fem år, där våldet var närvarande näst intill hela tiden både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt.

Såklart är det skamligt att prata om, såklart undrar jag vad min omgivning ska tänka om mig. Det finns många i min omgivning som undrar om det verkligen har hänt, eller om det är jag som hittar på och överdriver nu igen. En del i min omgivning säger att de inte reagerade för att jag själv inte reagerade. Hur man nu kan reagera när man är så nedbruten att man inte vågar ringa någon, för det sociala livet sakta men säkert tynar bort. Hur jag orkade fungera, jobba och träna som vanligt är idag för mig en gåta.

Det är nu som huvudet snurrar runt. Det är först nu som jag fattar vad som hänt. För första gången för snart ett år sedan var det en vän till mig som lyssnade på allt jag hade att berätta om den här relationen. Under det här året, fram tills nu, kan jag väl inte säga att det har hänt så mycket mer än att jag för en del har vågat berätta hur utsatt jag faktiskt var och på vilket sätt. Som jag skrivit tidigare så har jag gått på samtal i många många år, och vändpunkten kom vid ett sådant tillfälle i somras. Ett visst övergrepp har framträtt väldigt klart och tydligt ända sedan i våras, och jag kan se hela händelsen framför mig igen. Det är många år sen det hände, men minnena är starka.
Det är det här övergreppet jag berättar om under ett samtal i somras. Vi kommer snabbt fram till att jag behöver annan hjälp, vilket jag redan tänkt. Väl hemma tar det inte lång tid att hitta rätt ställe, men det tar mig en vecka att ringa. JAG ÄR INTE EN AV DOM, det är mantrat som mal om och om igen i huvudet.

Det här är ytterligare något jag behöver jobba igenom för att kunna bli hel, det är svårt att förstå hur mycket inre stress det här har skapat. Jag slår i botten och börjar öppna dörrarna en efter en. Den här resan är jävligare och skamligare än någon annan jag har gjort, den är inte heller slut än, den har också bara börjat.
Mäns våld mot kvinnor sker oftast där vi ska kunna vara trygga, inom hemmets fyra väggar i våra närmaste relationer.

Vägskäl

av Linda

När jag var i 30-årsåldern hade jag ett förhållande med en kille som verkligen ”tjatade” på mig att börja rota i min bakgrund. Såklart så visste han att jag var adopterad, och försökte lite då och då pusha mig att bli nyfiken på Indien och börja söka mina rötter. Det hände väl inte så mycket just där och då mer än att jag tittade igenom mina papper med mamma och pappa någon gång när jag var hemma hos dem, och fick med mig kopior hem som snabbt hamnade i bokhyllan.

Jag har skrivit flera gånger om att min resa att börja närma mig Indien startade på riktigt för tre år sen. Det är sant, det var då jag tog några viktiga kliv framåt. Vad jag innerst inne vet så startade den några år tidigare, vid 32-års ålder, när jag var tvungen att välja om jag skulle bli förälder eller inte. Idag kan jag prata om det, men det skulle ta många år att läka ihop och tryggt kunna stå för mitt val. Att välja att inte bli förälder är skamfyllt i sig trots att det var 2011 när allt hände. Jag har i efterhand reflekterat över hur det var för mig som adopterad, och kommit fram till att jag hamnade i ett vägskäl. Jag har aldrig drömt om Svensson-liv och inte heller vill jag ha ett hus, trots att jag är uppväxt i hus. Redan där har jag känt mig annorlunda eftersom det alltid varit min omgivnings största dröm att vid en viss ålder bo i hus och ha familj, gäller både släkt som vänner. Mina drömmar har alltid sett annorlunda ut än att slå sig till ro, mina drömmar handlar om att utvecklas och komma framåt i livet på olika sätt, och om att vara fri.

Det satte i alla fall igång en massa tankar som adopterad när jag skulle göra mitt val, dels så hade jag ju fått en möjlighet att överleva och få ett liv för att mina föräldrar blev ofrivilligt barnlösa. Skulle jag då göra valet att välja ”fel” utväg? Vänner som kämpat febrilt för drömmen om barn, hus och hem skulle jag verkligen välja att inte bli förälder? Alla andra kämpade ju så hårt. Det var säkert flera som tyckte det gick lite för lätt för mig (att lyckas så snabbt få chans att bilda familj), och det finns säkert de som undrade och fortfarande undrar hur jag kunde välja att inte bli förälder. Allt det här var ju utifrån deras perspektiv, de skulle aldrig ha valt samma väg som jag. Innerst inne visste jag hela tiden att just jag inte ville bli förälder, att jag inte alls ville ta på mig det ansvaret. Jag bar bara alla andras ok på mina egna axlar. När jag väl funderat fram och tillbaka, och väl fått en klar känsla i magen vad som var rätt för mig, då utgick jag från det och gjorde mitt val. Det var ingen dans på rosor och det tog nästan ett helt år innan jag var tillbaka någorlunda mentalt.

Vad menar jag då med att detta blev ett vägskäl? Under den här perioden funderade jag mycket på mig själv, min chans till ett nytt liv i ett annat land som bebis, min icke-existerande relation till min bakgrund och till Indien. Någonstans där och då förstod jag att jag ville bli hel, och någonstans där och då började jag trevande min resa. När jag väl var på banan igen så läste jag igenom alla kopior av papper som en gång hamnat i bokhyllan. Jag ville knyta samman det lilla barnet i Sverige som jag hade full koll på, med det lilla barnet som föddes i Indien. Jag bara älskar hur en av mina indiska vänner låter andra ta del av hans resa under namnet ”Know your roots, know yourself”. Så känner jag också, ”känn dina rötter, känn dig själv”. Så jag upprepar mig än en gång, min resa är inte slut den har fortfarande bara börjat.

Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

av Linda

Jag läste ett mycket bra inlägg idag i en av adoptionsgrupperna som jag är med i. Inlägget handlade bland annat om hur en del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land. Det är en tanke som jag aldrig har förstått… Någon i någon av adoptionsgrupperna har vid något tillfälle beskrivit adopterade som en kokosnöt, vilket är en väldigt målande beskrivning tycker jag. Vi har ju vitt innehåll men ett brunt skal, och som jag själv brukar säga min nationalitet visas inte genom min hudfärg, snarare tvärtom.

När jag diskuterat dejting med några andra adopterade så hade i alla fall hälften aldrig dejtat någon med annan nationalitet eller ursprung än svensk (vit), och det var inte aktuellt att göra det heller som jag förstod. Jag har sedan dess funderat på om det är vithetsnormen som präglar det valet och den inställningen.

Att inte umgås eller röra sig bland folk med annat ursprung och kultur skulle för min del inte vara aktuellt, det skulle begränsa mig. Jag har vänner och kollegor från många kulturer och länder. I mina kvarter kan jag inte ens räkna hur många kulturer och nationaliteter vi är. För egen del så känner jag att jag delar min bild av samhället med dem som invandrat från ett annat land, eller är födda här med annat ursprung, bättre än med de som är helsvenskar. Förmodligen för att jag aldrig känt mig 100 procent svensk. Jag säger inte att jag inte är svensk för såklart så är det min kultur, men utsidan gör att mitt liv inte sett likadant ut som om jag varit en blond svensk tjej från det lilla samhället jag kommer ifrån. Jag tror dock inte att livet hade varit lika berikande, innehållsrikt och roligt om jag inte vore jag. Vill jag byta? NEJ

 

Here we go again…

av Linda

Igår så hade jag en diskussion med en kompis om Sverigedemokraterna och deras sympatisörer/anhängare. Det finns inte mycket jag tycker så illa om som deras politik och deras värderingar. Då kom det från kompisen, hur skulle det vara om du tänker lite istället för bara känner? Lätt att säga från någon som är svensk, man och runt de fyrtio.

Vi börjar från början för några veckor sedan så hamnade jag vid ett middagsbord där ett par personer var mer än öppna med sina politiska sympatier, och jag behöver väl knappats nämna vilket parti det var. Diskussionen kändes väldigt obekväm och uttrycken så småningom hätska. Det var då jag insåg att det har blivit rumsrent, och att vi är inne på ett nytt varv med främlingsfientlighet likt det jag själv upplevde som barn och tonåring.

När jag blev tonåring var det dags att gå i skolan inne i Nyköping. vi pratar alltså om i början på 90-talet. Samma årtionde som Ultima Thule slog igenom och de färgade verkligen stan. I min värld kändes det som om ALLA lyssnade på dem, ja till och med min egen storebror vilket kändes helt absurt. Nyköping i sig var väldigt populärt och det reste nassar från hela Europa dit för vit-makt konserter bland annat. Ibland hölls dessa konserter precis bredvid våra vanliga diskon, och de hade signalerat sitt hatiska budskap långt i förväg. Jag blev rädd för bråk, och ville inte gå dit. Min hudfärg kommer aldrig kunna tala om att jag är svensk.

När jag var barn så hade min omgivning låtit mig förstå att jag inte var helt svensk, och jag fick höra det mesta som var inne på den tiden. Svartskalle var nog det första där jag tog väldigt illa vid mig, turk förmodligen det allra första. Jag vet vad ni tänker, det var ju bara barn och barn kan vara elaka mot varann. Jag vet, det är jag som bär de här ärren hela livet.

Under gymnasietiden så gjorde jag ett val, att stanna kvar i stan såg jag inte som ett alternativ. Jag sökte massor med utbildningar i andra städer för att komma bort från stans främlingsfientlighet och nazism. Ja, jag vet många andra städer hade samma problem.  Nu lyckades jag hamna rätt och hitta en ny plats. Främlingsfientligheten förföljer mig än idag, men idag har jag i alla fall självförtroende nog att stå upp för ett samhälle som jag tror på. Vi behöver snarare fler möten, inte färre, för att förstå varann, lära av varann, och lära oss att leva tillsammans.

Ingen inspiration, ingen motivation

av Linda

”Vad gör jag nuförtiden, varför hör man aldrig av mig, det var alldeles för länge sen jag skrev…”

Hjälp! Jag sitter fast i ett ekorrhjul och har noll inspiration. Livet är platt, en ständig lunk… Flödena på sociala medier känns platta, Facebook,  Instagram samma sak om och om igen *gäsp*. Själv är jag inte så mycket bättre, jag gör också samma sak om och om och om igen. Omgivningen känns som om den också lunkar på, men min omgivning är nog rätt nöjd med det, ett liv utan för mycket förändring eller djup. Inget fel med det men själv blir jag oinspirerad och tappar gnistan. Mitt liv kan inte gå på lunk elden måste brinna inombords annars förtvinar jag, ögonen måste vara fulla av liv annars så bleknar jag. Dags att sätta fyr!

”Vad kan en liten bebis veta”

av Linda

En vän till mig skrev ett inlägg om detta för inte så länge sen och det fick även mig att börja fundera.  Vi är med i samma grupper på facebook, och följer varandras inre resor kopplade till adoption. Det här är något som jag också har hört otaliga gånger, och det finns något oförskämt i tonen på de som säger det, näst intill föraktfullt. Det jag skriver nu har inte med någon att göra personligen.

Vad handlar då hans inlägg om? Det handlar om att våra (läs adopterades) första månader i livet inte räknas eller finns på riktigt för vad kan en liten bebis veta? Jag har som sagt tänkt mycket på det den sista tiden, och som min vän också tar upp så är det väldigt motsägelsefullt i ett land som Sverige. I ett land där anknytning till båda föräldrarna redan från allra första början är viktig, och att man har stor koll på att den första tiden betyder väldigt mycket för oss genom hela livet.

Tyvärr så verkar det inte gälla för oss utifrån kommentarerna att döma, den första tiden har många av oss missat, just den anknytningen som man idag vet är så viktig. Blir ledsen och frustrerad för jag tycker det visar på en skillnad på barn och barn, dvs att såklart är det viktigt för ”svenska” barn men inte barn med annat ursprung.

Jag har tänkt mycket på det här när det gäller min egen familj då mina två syskon var familjehemsplacerade (på den tiden fosterhemsplacerade), där anknytning till rötter och kontakt med den biologiska familjen var en stor del av uppväxten. Jag fick också hänga med på ett hörn, kunde ju inte lämna mig själv. Vid 18-års ålder fick även en av dem frågan om de ville ha hjälp att hitta den ena föräldern, i och för sig så gav det inget resultat…men… Detta har varit något som bara skett automatiskt och jag förstår att det är så det fungerar när det gäller placeringar av det här slaget, men jag kan inte låta bli att känna en sorg över att bakgrunden som adopterad helst inte ska finnas. Som min vän sa vad vet en liten bebis? Jag är medveten om att alla familjehemsplaceringar/fosterhemsplaceringar inte har varit så lyckade i detta land, men det här som jag tar upp handlar bara om min egen situation och min egen familj.

Först efter min väns inlägg så kopplar jag ihop skillnaden, och är helt med på vad han menar att det är skillnad för oss. Att våra första år inte är så viktiga, att det inte finns så mycket hjälp att få vid rötter sök. Jag har förstått att detta är på väg att ändras, och det är jag tacksam även om det har gått långsamt.

Från villorna till ”stabo”

av Linda

Finns det då inga andra områden där jag brottats med min identitet? Såklart, att inte vara småstadsbo i storstan, och att få bort det tänkandet för att bli fri har tagit sin tid och något jag kämpat med mycket. När jag började gymnasiet så hade jag bestämt mig, även om jag säkert inte kommunicerade det utåt. Jag skulle ta mig därifrån, det fanns ingen plats för mig och mitt tänkande där i byn. Jag förstod att jag måste bort. Att läsa vidare och söka skolor runt i landet blev en utväg, att jag hamnade där jag hamnade var en lyckoträff. I en storstad där kulturer från världens alla hörn smälter samma. Kan det bli bättre för mig?

Småstadsmentalitet – Jag kallar den småstadsmentalitet för det är den som många som jag känner och umgås med har kvar den och fortfarande bär med sig den. Det var ju den jag ville komma bort ifrån och nu har jag hamnat här igen med folk som är som när jag växte upp, det jag trodde jag flyttat ifrån. På min väg att bli vuxen har jag valt de som alla andra uppfattar som vuxna människor att vara med, de som håller sig på mattan, de som inte tar ut svängarna eller inte våga göra något mer än ekorrhjulet i sina liv. Nu menar jag inte alla jag känner, men en del av de som jag umgås rätt mycket med. Jag är tillräckligt social för att möta nya spännande människor. Det är som om samhället, och småstaden förföljt mig och först nu förstår jag att det är därför som jag inte känt mig bekväm på flera flera år. Min omgivning är kanske inte heller de som har vänner från andra länder (inte alla såklart), eller umgås med folk från andra kulturer. Det känner jag mig också rätt ensam om. Kanske beror det på att jag själv kommer från ett annat land, och att utanförskapet gjort att man söker sig till mångfalden. Storstaden för mig symboliserar öppenhet, kreativitet och ett ställe där alla får plats oavsett hur man är.

Alltings början…

av Linda

Jag har hållit på med personlig utveckling i mer än tio, och någon av de första gångerna fick jag i uppgift att ta en fika med mina delpersonligheter. Först hade jag fått ta fram några av de delpersonligheter som jag ansåg att jag bestod av, och även gradera deras styrka. Vissa delar kan vara olika starka vid olika tidpunkt, men det är något som jag lärde mig långt senare. Det är psykosyntesen som jag sysslar med om nu någon undrar. Vad då blir du aldrig färdig nu när du hållit på så många år? Jag kommer aldrig bli färdig med min inre utveckling. Den kommer fortsätta och pågå hela livet, på olika plan och se olika ut.

Var vill jag då komma med det här? Det var under de här första gångerna som jag insåg att en av mina starkaste delpersonligheter är min presterare, utan den hade jag inte varit där jag är idag och inte gjort de saker som jag faktiskt uppnått genom åren… Men det är även presteraren som pressar mig hårt, och som pressar mig på kanten till att inte orka. Det har jag fått jobba mycket med, att lära mig gasa och bromsa den.

För tre år sen när jag skulle på min första adoptionsträff så hade jag förberett mig väl inför träffen tyckte jag själv (är med i en grupp där vi alla är adopterade från Indien). Jag antog att man skulle göra en liten presentation av sig själv. Presteraren var på topp, ville göra en riktigt bra framställning av mig. Jag satt så till i rummet att jag skulle bli näst sist när presentationerna rullade igång. En efter en presenterade sig, och det slog mig efter ett tag, ingen pratade särskilt mycket om sitt liv om vad de hade gjort och vad de hade presterat. Jag blev svettig och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag som hade så mycket som jag förberett. Till slut så var det min tur, jag presenterade mig vad jag hette var jag kom ifrån och tror även när jag kom till Sverige, kanske även vilket barnhem jag bodde på i Indien. Sen satte jag mig ner, jag kommer ihåg chocken jag kände där och då… Att jag ”bara” var Linda eller Sunayani en liten bebis vars liv började i Indien, att prestation inte spelade någon som helst roll i det här sammanhanget vi kom alla mer eller mindre från samma bakgrund. Eftersom jag aldrig träffat andra adopterade på det här sättet innan så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Efter den här träffen så fick jag jobba mycket med mig själv då jag insåg att hela jag var uppbyggd av min presterare, jag hade knappt någon koll på vem jag var som person. Det slog undan benen på mig, men en annan Linda tog form, en som började engagera mig i min bakgrund och min härkomst.

Namn & identitet

av Linda

Var det för att många andra ogillade mitt namn och tyckte det var konstigt som jag också gjorde det? Jag har som sagt alltid vetat att jag är adopterad, och har kvar mitt indiska namn även om det inte är mitt tilltalsnamn. Jag gillar mitt tilltalsnamn, jag är en Linda fast min egen version. Sen jag började närma mig min bakgrund är jag också Sunayani som är mitt indiska namn. Massor med varianter på det har jag hört genom åren från Surinam till you name it. Fram tills jag var ung vuxen tyckte de flesta det bara var ett konstigt namn, men sen ändrades något. Omgivningen tyckte det var fint, och det hör jag alltid när jag säger mitt namn numera. Varför var det så skämmigt att ha det namnet då, även om jag innerst inne aldrig velat ta bort det? Jo där har vi det igen, jakten på att vara så svensk som möjligt utan några utländska attribut. Inget som kommit hemifrån, men som kommit från omgivningen, och ur ett större perspektiv från samhället.

Jag är alla mina delar, vilket innebär att jag också är alla mina namn. ❤

Förminskad och förpassad till ett hörn

av Linda

Det lämnar mig inte, någonstans i bakhuvudet finns det där. Den där känslan av att bli barn/ungdom igen, att inte bli lyssnad på, att bli avvisad och förminskad. Att försöka göra sin röst hörd men inte lyckas, att bara vilja stänga allt inom sig och inte öppna sig igen. Nästa varv jag tänker är jag helt plötsligt vuxen, som fan heller tänker jag, som fan heller att jag ska låta någon inte få veta mina tankar och känslor nu i vuxen ålder. För min inre resa handlar ju också om just det, att få uttrycka mina tankar och känslor som jag burit på så länge. Skrivit om för mig själv men aldrig delat i det offentliga rummet.

Som jag tidigare skrev så delade jag det här i några olika grupper häromdagen:

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig.
När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…
Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så.
Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.
Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.
Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller )
Ingen direkt slutkläm på det här inlägget, ville mest dela med mig av tankarna som far i huvudet just nu.

Den första reaktionen och kommentaren jag fick i en av grupperna var att jag skulle söka hjälp hos psykiatrin. Jag blev helt mållös och paff. Vilken kommentar och vilket bemötande då jag skrivit inlägget under en rätt så lång stund, och även tagit mod till mig att även dela det utanför min trygga svär av bara adopterade. Som jag konstant numera måste påtala känner jag att vi vuxna adopterade måste få en plats i det offentliga rummet. Vi måste få göra vår röst hörd utan att det för den saken skull är något konstigt eller avvikande. Jag tycker inte heller det är rätt att vilja förpassa oss till psykiatrin, för då tycker jag att man skjuter ifrån sig de problem och frågeställningar som kan dyka upp i en sån här process. Det var en adoptivförälder som fällde kommentaren, och det gjorde mig otroligt ledsen. Hur ser den personen på sitt/sina adopterade barn? Finns det överhuvudtaget någon plats för dem att uttrycka sina tankar och känslor?

Ett tag var jag på väg att köpa hennes argument, att allt inte stod rätt till hos mig själv. Sen tänkte jag några varv till, det kändes som hon direkt gick i försvarsställning, och på direkten ville distansera sig ifrån det jag skrev. I grund och botten så är det nog den personen som har störst problem.

Jag får välja att fokusera på det positiva, de som faktiskt diskuterar kring innehållet i inlägget, eller anser att det i alla fall tillför något i debatten.

Jag vet att många vill säga att fler grupper än vi adopterade på olika sätt känner tomhet, rädsla och har svårt att få plats. Jag håller absolut med men jag känner att vi måste få göra vår röst hörd, vi är vuxna nu. Andra grupper som man vill jämföra oss med har oftast någon som för deras talan, de har oftast en röst i det offentliga. Det har nästan aldrig vi, i vår värld handlar det om personerna som adopterar, sällan om oss som är adopterade.