Sydländsk vs svensk/nordisk

I fredags såg jag dokumentären ”De ensamma” som gått på SVT. Jag reagerade på när föräldrarna som var med pratade om skillnaden mellan sig och deras dotter vid något tillfälle. Att hon är en känslomänniska som styrs av sina känslor mer än att hon är analyserande som de menade att de var. Pappan gjorde också en kulturskillnad att hon kom från Sydamerika och han från kalla norr. Visst har han rätt i att kulturerna de facto skiljer sig åt. Jag har också upplevt att jag anses mer sydländsk, både i mina manér, men även att jag är närmare mina känslor än många andra i min omgivning (både familj, vänner och andra). På det sättet har jag ofta och redan i tidig ålder känt min annorlunda. När jag har fått det påtalat för mig har jag även känt en distans, och en känsla av att inte passa in i den nordiska/svenska kulturen. Någon mer som känner igen sig?

Veckans nakna sanning

Från idag, som jag lade upp på Facebook:

Det här inlägget delade jag efter att ha sett dokumentären “De ensamma” i olika grupper här på fb. Väldigt intressant att se hur det blev bemött, i grupper där det bara är adopterade kändes det helt ok att dela tankar som dessa för att det är så vi gör i de forumen. Där det kändes konstigt var i det forum där det även finns andra som har en relation till adoption, tex adoptivföräldrar. Där blev bemötandet ett helt annat. Vi är som adopterades på 70-talet är vuxna nu och kan göra vår röst hörd. Vi om någon kan ju hjälpa de föräldrar som idag har små barn, för med all säkerhet så kommer de känna samma sak som vi.

————————————————————–

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig. När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så. Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller 🙂) Inget direkt avslut på det här inlägget mer än att jag vill dela tankarna som snurrar runt i huvudet just nu,

Lion

Efter att ha sett filmen Lion så satte jag mina tankar på pränt, och då har vi kommit fram i ”nutid”:

Det tog inte många minuter innan det inte gick att hålla emot längre, tårarna strömmade nedför kinderna mer eller mindre filmen igenom. Såhär realistiskt har i alla fall aldrig jag sett en adopterad persons liv, och vad vi bär runt på skildras förut. En glimt av föräldraskapet, och ett inte helt okomplicerat syskonskap skildras också på ett väldigt bra sätt. Så mycket jag kände igen! Hur mycket man vill skydda sina föräldrar från det där inombords som gnager, det andra landet där man föddes (i mitt fall utan att fatta det förrän jag blev typ 35). Mestadels av tiden går ut på att vara till lags, går ut på att försöka passa in. På många plan gör man inte det för att skalet ser annorlunda ut, och man bär på ett förflutet som ingen annan än vi själva kan förstå. För mig och säkert för många andra i min situation tar man på sig uppgiften att bli så svensk som möjligt, vilket var väldigt slående när det kom till frågan om cricket i filmen. Vilket landslag väljer man? För många med mig är valet inte så svårt, Sverige såklart, men det är där skillnaden är och som gör det så svårt. Det finns ingen kultur att luta sig tillbaka på som stämmer överens med ens utseende, som jag upplever att jag skulle ha haft om jag vore invandrad eller född här av föräldrar från en annan kultur. Det finns ett skal som ser annorlunda ut och en annan kultur som skalet är fyllt med. Tror sjutton att det gör vem som helst förvirrad? Man vet sällan vilket ben man ska stå på när man träffar människor från sitt eget land och kultur. Man kan inget om deras mat, i princip ingenting om någonting för inombords är man ju svensk men skalet säger något annat. Min resa har haft en paus länge nog nu, för att jag överhuvudtaget ska bli hel behöver jag Indien också. Det är inte över, det här är bara början…

Ett tack till vad?

Skrev om tacksamhet och skulden man kan känna som adopterad 2015:

Den senaste tiden har jag läst en del inlägg och liknande och uppfattat att fler adopterade känner samma som jag när det gäller tacksamhet. Jag har länge tänkt tankarna, men ska jag våga nosa på ämnet? Vågar jag berätta om min egen upplevelse av ”tacksamhet”?

Som jag tidigare nämnt så hörde jag ständigt att jag skulle vara så glad och tacksam över att jag kommit hit, hit från ett land som var skitigt, fattigt och bara bestod av allmän misär. Det handlade alltid om att jag förmodligen inte hade överlevt, eller förmodligen inte haft en särskilt bra livssituation därborta. Ingen kan sia om framtiden, ingen kan veta hur min situation egentligen hade sett ut om jag inte kommit till Sverige.  Det här skapade inte bara ett ointresse för Indien, det skapade även något annat. Något som nog kommit att prägla min personlighet mer än jag någonsin kan förstå.

Ett barn som matas med ett sådant här tänkande kring tacksamhet, vad händer inombords med honom eller henne? För egen del förstod jag aldrig riktigt. Jag skulle vara tacksam, men över vad? Jag var ju barn jag visste ju inget, kunde inte värdera eller reflektera över det som sades till mig. Jag blev foglig, duktig och snäll – livrädd för att ställa till oreda, och livrädd för att göra fel. Vi barn i familjen kommer alla från olika bakgrund, men jag uppfattar inte att tacksamhetskravet ställdes på de andra i lika hög grad. Kanske var det annorlunda eftersom de redan kom från en svensk bakgrund…

Var det här jag lärde mig att stänga av? Ja, förmodligen. Där skapades känslan av att det inte var möjligt för mig att varken tycka, tänka eller känna… eller i alla fall inte visa det öppet eller prata om det. Det har följt mig upp i åren, som tur är går det att göra något åt det. Det går att bli mer hel även om det krävs en del jobb.

Vad vill jag ha sagt med det här? Matar man ett barn med ”tacksamhetstänk” så kan det lära sig stänga av, lära sig vara fogligt, inte sätta gränser för sig själv listan kan göras lång. Barnet lär sig förmodligen ställa orimliga krav på sig själv för att duga till.

Förra året vågade jag möta mig själv som adopterad och allt vad det innebär. Jag fick nya perspektiv och en helt ny förståelse för var vissa saker kommer ifrån och varför. Jag behöver reflektera, fundera och hantera som vuxen… sen blir jag nog lite lättare och lite mer hel. Framför allt hoppas jag kunna vara tacksam fullt ut mot mig själv för att jag är jag.

Be proud, don’t hide!

2014 tog jag stora kliv och mycket hände inombords:

Vad var det hon sa? Nä, hon måste ju ha skojat när hon sa det där. Vänta nu säger hon det igen. ”Indiska tjejer är några av de snyggaste tjejerna i hela världen”. Hon måste skoja tänkte jag och kände ingen stolthet, och tog inte åt mig av detta som något positivt. Det borde jag kanske ha gjort, för då kanske det hade vänt lite tidigare och stoltheten kommit…

När jag pluggade min andra termin på Malmö högskola så lärde jag känna en tjej från ett arabiskt land. Jag umgicks väldigt mycket med henne, hennes man och dotter. Jag var ofta hemma hos dem och åt eller allmänt umgicks. Hon pratade konstant om dessa indiska filmer hon tittade på, hur bra de var och hur snygga alla tjejerna var i dessa filmer. Hon frågade ofta om inte jag hade sett några sådana, och höll med henne om detta. Var jag inte glad och stolt över att komma därifrån?

Själv så hade jag ingen aning om hur filmerna var, men jag antog att de var konstiga redan på förhand. Framför allt förstod jag inte hur någon kunde tycka indiska tjejer var snygga och vackra (med mina upplevelser under uppväxten var det lite svårt att förstå). Det finns nog inget jag önskat så mycket och så ofta genom hela livet, som att bli ljus med ett ”vanligt” svenskt utseende.

När jag funderar kring det här så inser jag hur djupt rotat det suttit inom mig att jag på alla sätt skulle ta avstånd från allt indiskt och inte alls identifiera mig med det. Hur det kändes skamfyllt, fult och fel att förknippas med det landet. Återigen kommer sorgen över hur svårt det har varit, för att inte säga omöjligt för mig att kunna känna någon form av stolthet att komma därifrån. Det tar tid att jobba sig igenom och inombords så är det fortfarande berg & dalbana, men jag lär mig och blir bättre och bättre.

Om kyliga politiska vindar fortsätter blåsa och få fäste i vårt land kommer det vara fortsatt svårt, om inte svårare, för människor med liknande bakgrund som jag själv att kunna känna stolthet över sina/våra ursprungsländer. Något att fundera på inför nästa söndag…

The winner takes it all, eller känner sig lite halv?

Som liten gick skolan bra för mig och jag hade lätt för att lära mig nya saker. Jag hade förmågan att ifrågasätta, och undra hur saker och ting kunde komma sig väldigt tidigt. Språk var min stora kärlek, och de samhällsvetenskapliga ämnena. När några tjejer kom och berättade om humanistprogrammet i nian, så var det ingen tvekan. Det här var klart mitt val!

Det har egentligen inte funnits någon tvekan om att läsa vidare heller, frågan var bara vad. Via info från syon på gymnasiet så sökte jag en mängd olika utbildningar, internationellt var viktigt, språk var viktigt, samhällsvetenskap var viktigt.

Ganska tidigt kom blev jag antagen till en utbildning i Malmö som innehöll just de bitarna. Påhejad av en pappa som gjorde rätt bra reklam för Malmö stad, så åkte vi ner och tittade på både skola och bostad när vi fick möjlighet. Allt var så himla organiserat från skolans sida, det var liksom som ett paket man fick om man valde att börja. Jag valde!

Jag visste ingenting om stan, men det tog inte lång tid att vilja bo här. Någonstans kom beslutet när vi satt och åt på Lilla torg i solen. Jag tror det var då ungefär som jag blev förälskad i Malmö.

Utbildningen varade ett år men på det året så hade Malmö vunnit min kärlek, och jag valde att stanna kvar. Det tog några år till innan jag visste vad jag ville och hittade den utbildning som jag kände verkligen passade mig.  2000 började jag läsa kurser med perspektiv som mångfald, rättvisa och jämställdhet. Något som följde mig hela vägen fram till examen. Ämnena har varit klockrena! De har verkligen varit jag, för att jag personligen kan sätta mig in i dem en hel del. Därför tror jag de blev en del av mig på ett annat sätt än om jag läst andra ämnen.

Jag är tacksam och stolt över vad jag uppnått, det har tryggat min framtid. Jag tror dock jag glömde något väldigt viktigt på vägen mitt i allt det här, nämligen mig själv. Jag är så duktig på att hjälpa till att främja andras rätt att vara den de är. Jag är duktig på att försvara, gå i klinch och diskussion för alla andras rätt till jämställdhet, frihet och en dräglig livssituation. Jag försvarar mångfald, jämställdhet, olika sexuell läggning med näbbar och klor. Det jag kommer fortsätta göra, men nu är fokus på mig själv.

Jag har inte stått upp för mig själv särskilt bra, inte främjat vem jag är direkt. Ni vet det där med att vara stolt över sitt ursprungsland, eller att jag kommer från en liten by…Något mer än så vet jag inte vad jag ska främja än, för just nu vet jag inte riktigt vem jag är, men det kommer…

På flykt från de ljusas förlovade land!

Fler anteckningar jag fick ner 2014….

I de ljusas förlovade land på den lilla orten, och i den lite större staden där jag växte upp var det svårt att vara stolt över sitt utseende om man var av utländsk härkomst som jag.

Jag förstod att det var något ”fel” på mitt utseende någon gång i tioårsåldern, jag hade precis fått glasögon och bara det var tillräckligt tungt. Vid ett tillfälle skulle vi fram och få något rättat vid katedern. En kille i klassen står framför mig och tittar på mig, han ser att jag har mörka ihopväxta ögonbryn och kläcker en dum kommentar om det. Sen är bollen i rullning för mig, för varulven. Jag precis som den har inte ”två” ögonbryn. Jag skäms, jag vet inte var jag ska bli av. Jag hatar mina ögonbryn och hela mig så innerligt, och från och med då någon gång så önskar jag ingenting hellre än att bli ljus.

Ljus är lika med att bli lämnad i fred, ljus är lika med att undvika kommentarer om utseendet, ljus är lika med populär, ljus är att aldrig behöva oroa sig att bli vald till luciakandidat på den lilla orten och i den lite större staden något senare i livet, ljus är att alltid få vara med.

Det här är en önskan som släpper först på riktigt när jag flyttar till Malmö som 19-åring. För första gången någonsin kan jag slappna av i mitt utseende för här ser de flesta ut som jag. Det finns kanske en anledning till att min kärlek till staden är så stor och att jag stannade kvar, för här fick även jag med mitt utseende en plats. Malmö har aldrig tittat konstigt på mig och tyckt att jag inte passar in, för här är jag precis som de flesta och det har gett mig ro.

Det blev en chock för mig när jag började röra mig i utelivets vimmel, folk ville prata med mig. Det var en mycket ovan situation, och jag trodde ofta att det inte var sant. Ville de prata med mig? Jag är ju mörk det går ju inte… Till och med killar pratade med mig och det var en ännu större chock, hur kan de prata med mig jag är ju mörk? Här är killar vana vid att var och varannan tjej är mörk, oavsett vad de föredrar så är de i alla fall vana.

Jag är sorgsen över att jag inte kunde vara trygg i mitt utseende på den lilla orten, och i den något större staden utan att det alltid var en källa till oro och skam. Det tog många år innan det skulle vända. I tider som dessa känns det viktigt att lyfta fram mina upplevelser…

Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande

Jag skrev den här texten också för tre år sedan, den är lika aktuell nå som då. Tankar jag fick i samband med att min resa startade. Hittills har jag bara delat med mig av dem på Facebook.

—————————————————————————————————————

Jag funderar just nu mycket kring uppväxten vilket är naturligt i och med det som pågår inombords. Mycket kretsar kring en sorg över att inte kunnat vara stolt över den yttre delen av mig som faktiskt inte är svensk.

Många av mina tankar kretsar kring länder och deras popularitet. Vem är det som bestämmer vems ursprungsland som är ”bättre” än någon annans?

När jag växte upp så kan jag inte påstå att jag fick någon positiv bild av Indien av min omgivning, och då menar jag inte hemma. Jag hörde ständigt att jag skulle vara så glad och tacksam över att jag kommit hit, hit från ett land som var skitigt, fattigt och bara bestod av allmän misär. Hur intresserad av sitt ursprungsland blir man då? Vad sätter sig inom ett barn som får höra sånt? Ja det väckte i alla fall inte en nyfikenhet inombords att närma mig landet. Det väckte inte heller någon stolthet att överhuvudtaget berätta och kännas vid att jag kom därifrån. Ett barn förstår inte heller varför man ska vara tacksam för något man själv inte kan rå för eller har valt. Missförstå mig rätt, jag är tacksam idag. Jag förstår att jag säkert inte hade överlevt, eller kanske blivit så här gammal om jag stannat kvar. Jag känner däremot en sorg över att nyfikenheten och stoltheten kommit i vuxen ålder, och nyfikenheten faktiskt först nu.

Så det här med ursprungsland… På den lilla ort där jag växte upp kom ett antal flyktingfamiljer från ett land i Sydamerika. Ett av barnen var en kille som började i vår klass, han var lika gammal som mig. Han blev snabbt omtyckt och populär, även om han hade ett annat ursprung. Killarna gillade honom för hans fotbollstalang, och tjejerna förälskade sig i honom för att han inte såg ut som alla de andra. Som vuxen har jag funderat mycket på vad som skiljde honom från mig? Han blev aldrig neger eller svartskalle på det sättet som jag (vad jag hörde/såg).

Jag tror att det är uppfattningen om världsdelarna som skiljer sig åt i det här fallet (och i de flesta fall), och som på sätt och vis avgör vilket ursprungsland som är ”bättre” än något annat. Sydamerika är lite mer ”trevligt”, lite mer ”glatt”, lite mer ”spanskt”. Indien är lite mer ”skitigt”, lite mer ”fattigt”, lite mer ”misär”, ”kaos” och ”katastrof”. Sverige har en del erfarenhet av Sydamerika och länderna där. Framför allt är de bra på fotboll, något som Indien definitivt inte är. Banalt eller inte, kanske var det avgörande i det här fallet på den lilla orten där fotbollen betydde allt en gång i tiden.

Ingen av familjerna bor kvar idag, och det säger kanske allt om hur svårt det är att ta sig in och bli en del av den typen av samhälle.

Juvelen i kronan 1

Nedanstående var en text jag skrev för tre år sen, när jag startade hela min inre resa på riktigt.

”Som de flesta förstått så är det något som händer med mig just nu, något stort och omvälvande är på gång inombords. Som 35-åring försöker jag hitta mig själv. Som adopterad är det dags att närma mig ursprungslandet Indien. Varför kommer det här nu? Förmodligen för att det är rätt tid i livet, och jag tror inte tillfället är något jag kunnat styra över.

En del av er vill följa mig, och ta del av tankar, funderingar och vad som händer. Det får ni göra på det här sättet, det verkade lättast. Starta en blogg kändes allt för övermäktigt och energikrävande. Några små enkla anteckningar är allt jag behöver för att försöka förmedla vad som är på gång. Så fick det bli.

Häromdagen så fick jag frågan hur länge har jag vetat att jag är adopterad, jag behövde knappast tänka efter. Det har jag ”alltid” vetat, eller i alla fall så länge jag kan minnas. För mig har det aldrig varit riktigt konstigt att jag kom med flygplan, istället för att komma hem från BB. Bilderna på flygplanet, och bilderna när jag togs emot av mamma, pappa, syskon, morbror och moster, de är lika naturliga för mig som för alla er som har bilder från BB. Jag har alltid tyckt det varit roligt att titta på dem och gå in och öppna albumet.

När jag tänker tillbaka så är det senare som barn som jag förstår via min omgivning att det här sättet inte är det ”riktiga” sättet att komma hem som bebis. Det är då jag känner mig annorlunda. Jag känner att jag växte upp i en tid, eller om det var en miljö och ett samhälle, där det fokuserades på det biologiska (på blodsband) väldigt mycket. Det känns inte som om det fanns plats för några alternativ, eller andra konstellationer. Aldrig någonsin har det varit konstigt hemma, för vi är ingen ”riktig” familj i den bemärkelsen ändå.

Där jag är just nu i livet får planet symbolisera starten på livet här, men också vara symbol för att jag kommer från en annan del av världen. En dag kommer jag hoppa på ett plan tillbaka dit för att se hur det ser ut, men ett steg i taget.”