I fredags såg jag dokumentären ”De ensamma” som gått på SVT. Jag reagerade på när föräldrarna som var med pratade om skillnaden mellan sig och deras dotter vid något tillfälle. Att hon är en känslomänniska som styrs av sina känslor mer än att hon är analyserande som de menade att de var. Pappan gjorde också en kulturskillnad att hon kom från Sydamerika och han från kalla norr. Visst har han rätt i att kulturerna de facto skiljer sig åt. Jag har också upplevt att jag anses mer sydländsk, både i mina manér, men även att jag är närmare mina känslor än många andra i min omgivning (både familj, vänner och andra). På det sättet har jag ofta och redan i tidig ålder känt min annorlunda. När jag har fått det påtalat för mig har jag även känt en distans, och en känsla av att inte passa in i den nordiska/svenska kulturen. Någon mer som känner igen sig?

Från idag, som jag lade upp på Facebook:

Det här inlägget delade jag efter att ha sett dokumentären “De ensamma” i olika grupper här på fb. Väldigt intressant att se hur det blev bemött, i grupper där det bara är adopterade kändes det helt ok att dela tankar som dessa för att det är så vi gör i de forumen. Där det kändes konstigt var i det forum där det även finns andra som har en relation till adoption, tex adoptivföräldrar. Där blev bemötandet ett helt annat. Vi är som adopterades på 70-talet är vuxna nu och kan göra vår röst hörd. Vi om någon kan ju hjälpa de föräldrar som idag har små barn, för med all säkerhet så kommer de känna samma sak som vi.

————————————————————–

Jag skriver väldigt sällan egna inlägg men kommenterar ibland, men den här veckan har varit otroligt jobbig. När del i omgivningen (en del av vännerna) redan har bestämt sig för vem man är, hur man är, och inte drar sig för att kläcka ur sig vad som helst om en själv hur man är som person. Hur tacklar man det? Jag har inte tacklat det så bra, men jag har satt det i adoptionsperspektivet. Jag är väl medveten om att alla inte alls håller med eller känner som jag, men det kanske finns fler som har liknande tankar…

Den där tomheten jag gått och burit på, och som jag fortfarande bär på. Är det den som gör att jag tillåter andra att forma mig? Är det den som gör att man vill vara till lags, anpassa sig trots att ens inre gör uppror och att man inte alls är på det viset som man helt plötsligt är. Det är väl klart det finns en Linda som vet vad som känns bra och inte bra, men det kommer sällan fram. Inte heller är jag särskilt bra att stå upp för mig själv, fast det är nog inte så många som tror att det är så. Allt det här jag skriver om handlar om min person, där jag inte alls är så säker. Där jag ofta famlar i mörkret och låter folk tycka vad de vill, göra vad de vill, helt enkelt få forma mig efter deras behov och hur de vill att jag ska vara.

Så finns det någonstans där jag är trygg? Ja i min prestation, jag är en presterare uti fingerspetsarna. Bra utbildning och bra jobb, sätter nya mål och når oftast dit även om det tar lite tid ibland. Ju äldre jag blir ju mindre presterar jag, jag försöker snarare bli trygg i min person. Jag har insett att tomheten aldrig kommer försvinna, den kan bara bli lite mindre och hanterbar.

Summa summarum det är inte så konstigt att ens inre åker berg och – dalbana och att det är svårt att hänga med. Såg nyss de ensamma, mycket bra dokumentär tycker jag! (Jo jag har förstått att flera inte håller med om det heller 🙂) Inget direkt avslut på det här inlägget mer än att jag vill dela tankarna som snurrar runt i huvudet just nu,

Efter att ha sett filmen Lion så satte jag mina tankar på pränt, och då har vi kommit fram i ”nutid”:

Det tog inte många minuter innan det inte gick att hålla emot längre, tårarna strömmade nedför kinderna mer eller mindre filmen igenom. Såhär realistiskt har i alla fall aldrig jag sett en adopterad persons liv, och vad vi bär runt på skildras förut. En glimt av föräldraskapet, och ett inte helt okomplicerat syskonskap skildras också på ett väldigt bra sätt. Så mycket jag kände igen! Hur mycket man vill skydda sina föräldrar från det där inombords som gnager, det andra landet där man föddes (i mitt fall utan att fatta det förrän jag blev typ 35). Mestadels av tiden går ut på att vara till lags, går ut på att försöka passa in. På många plan gör man inte det för att skalet ser annorlunda ut, och man bär på ett förflutet som ingen annan än vi själva kan förstå. För mig och säkert för många andra i min situation tar man på sig uppgiften att bli så svensk som möjligt, vilket var väldigt slående när det kom till frågan om cricket i filmen. Vilket landslag väljer man? För många med mig är valet inte så svårt, Sverige såklart, men det är där skillnaden är och som gör det så svårt. Det finns ingen kultur att luta sig tillbaka på som stämmer överens med ens utseende, som jag upplever att jag skulle ha haft om jag vore invandrad eller född här av föräldrar från en annan kultur. Det finns ett skal som ser annorlunda ut och en annan kultur som skalet är fyllt med. Tror sjutton att det gör vem som helst förvirrad? Man vet sällan vilket ben man ska stå på när man träffar människor från sitt eget land och kultur. Man kan inget om deras mat, i princip ingenting om någonting för inombords är man ju svensk men skalet säger något annat. Min resa har haft en paus länge nog nu, för att jag överhuvudtaget ska bli hel behöver jag Indien också. Det är inte över, det här är bara början…

Som liten gick skolan bra för mig och jag hade lätt för att lära mig nya saker. Jag hade förmågan att ifrågasätta, och undra hur saker och ting kunde komma sig väldigt tidigt. Språk var min stora kärlek, och de samhällsvetenskapliga ämnena. När några tjejer kom och berättade om humanistprogrammet i nian, så var det ingen tvekan. Det här var klart mitt val!

Det har egentligen inte funnits någon tvekan om att läsa vidare heller, frågan var bara vad. Via info från syon på gymnasiet så sökte jag en mängd olika utbildningar, internationellt var viktigt, språk var viktigt, samhällsvetenskap var viktigt.

Ganska tidigt kom blev jag antagen till en utbildning i Malmö som innehöll just de bitarna. Påhejad av en pappa som gjorde rätt bra reklam för Malmö stad, så åkte vi ner och tittade på både skola och bostad när vi fick möjlighet. Allt var så himla organiserat från skolans sida, det var liksom som ett paket man fick om man valde att börja. Jag valde!

Jag visste ingenting om stan, men det tog inte lång tid att vilja bo här. Någonstans kom beslutet när vi satt och åt på Lilla torg i solen. Jag tror det var då ungefär som jag blev förälskad i Malmö.

Utbildningen varade ett år men på det året så hade Malmö vunnit min kärlek, och jag valde att stanna kvar. Det tog några år till innan jag visste vad jag ville och hittade den utbildning som jag kände verkligen passade mig.  2000 började jag läsa kurser med perspektiv som mångfald, rättvisa och jämställdhet. Något som följde mig hela vägen fram till examen. Ämnena har varit klockrena! De har verkligen varit jag, för att jag personligen kan sätta mig in i dem en hel del. Därför tror jag de blev en del av mig på ett annat sätt än om jag läst andra ämnen.

Jag är tacksam och stolt över vad jag uppnått, det har tryggat min framtid. Jag tror dock jag glömde något väldigt viktigt på vägen mitt i allt det här, nämligen mig själv. Jag är så duktig på att hjälpa till att främja andras rätt att vara den de är. Jag är duktig på att försvara, gå i klinch och diskussion för alla andras rätt till jämställdhet, frihet och en dräglig livssituation. Jag försvarar mångfald, jämställdhet, olika sexuell läggning med näbbar och klor. Det jag kommer fortsätta göra, men nu är fokus på mig själv.

Jag har inte stått upp för mig själv särskilt bra, inte främjat vem jag är direkt. Ni vet det där med att vara stolt över sitt ursprungsland, eller att jag kommer från en liten by…Något mer än så vet jag inte vad jag ska främja än, för just nu vet jag inte riktigt vem jag är, men det kommer…

Jag skrev den här texten också för tre år sedan, den är lika aktuell nå som då. Tankar jag fick i samband med att min resa startade. Hittills har jag bara delat med mig av dem på Facebook.

—————————————————————————————————————

Jag funderar just nu mycket kring uppväxten vilket är naturligt i och med det som pågår inombords. Mycket kretsar kring en sorg över att inte kunnat vara stolt över den yttre delen av mig som faktiskt inte är svensk.

Många av mina tankar kretsar kring länder och deras popularitet. Vem är det som bestämmer vems ursprungsland som är ”bättre” än någon annans?

När jag växte upp så kan jag inte påstå att jag fick någon positiv bild av Indien av min omgivning, och då menar jag inte hemma. Jag hörde ständigt att jag skulle vara så glad och tacksam över att jag kommit hit, hit från ett land som var skitigt, fattigt och bara bestod av allmän misär. Hur intresserad av sitt ursprungsland blir man då? Vad sätter sig inom ett barn som får höra sånt? Ja det väckte i alla fall inte en nyfikenhet inombords att närma mig landet. Det väckte inte heller någon stolthet att överhuvudtaget berätta och kännas vid att jag kom därifrån. Ett barn förstår inte heller varför man ska vara tacksam för något man själv inte kan rå för eller har valt. Missförstå mig rätt, jag är tacksam idag. Jag förstår att jag säkert inte hade överlevt, eller kanske blivit så här gammal om jag stannat kvar. Jag känner däremot en sorg över att nyfikenheten och stoltheten kommit i vuxen ålder, och nyfikenheten faktiskt först nu.

Så det här med ursprungsland… På den lilla ort där jag växte upp kom ett antal flyktingfamiljer från ett land i Sydamerika. Ett av barnen var en kille som började i vår klass, han var lika gammal som mig. Han blev snabbt omtyckt och populär, även om han hade ett annat ursprung. Killarna gillade honom för hans fotbollstalang, och tjejerna förälskade sig i honom för att han inte såg ut som alla de andra. Som vuxen har jag funderat mycket på vad som skiljde honom från mig? Han blev aldrig neger eller svartskalle på det sättet som jag (vad jag hörde/såg).

Jag tror att det är uppfattningen om världsdelarna som skiljer sig åt i det här fallet (och i de flesta fall), och som på sätt och vis avgör vilket ursprungsland som är ”bättre” än något annat. Sydamerika är lite mer ”trevligt”, lite mer ”glatt”, lite mer ”spanskt”. Indien är lite mer ”skitigt”, lite mer ”fattigt”, lite mer ”misär”, ”kaos” och ”katastrof”. Sverige har en del erfarenhet av Sydamerika och länderna där. Framför allt är de bra på fotboll, något som Indien definitivt inte är. Banalt eller inte, kanske var det avgörande i det här fallet på den lilla orten där fotbollen betydde allt en gång i tiden.

Ingen av familjerna bor kvar idag, och det säger kanske allt om hur svårt det är att ta sig in och bli en del av den typen av samhälle.

Nedanstående var en text jag skrev för tre år sen, när jag startade hela min inre resa på riktigt.

”Som de flesta förstått så är det något som händer med mig just nu, något stort och omvälvande är på gång inombords. Som 35-åring försöker jag hitta mig själv. Som adopterad är det dags att närma mig ursprungslandet Indien. Varför kommer det här nu? Förmodligen för att det är rätt tid i livet, och jag tror inte tillfället är något jag kunnat styra över.

En del av er vill följa mig, och ta del av tankar, funderingar och vad som händer. Det får ni göra på det här sättet, det verkade lättast. Starta en blogg kändes allt för övermäktigt och energikrävande. Några små enkla anteckningar är allt jag behöver för att försöka förmedla vad som är på gång. Så fick det bli.

Häromdagen så fick jag frågan hur länge har jag vetat att jag är adopterad, jag behövde knappast tänka efter. Det har jag ”alltid” vetat, eller i alla fall så länge jag kan minnas. För mig har det aldrig varit riktigt konstigt att jag kom med flygplan, istället för att komma hem från BB. Bilderna på flygplanet, och bilderna när jag togs emot av mamma, pappa, syskon, morbror och moster, de är lika naturliga för mig som för alla er som har bilder från BB. Jag har alltid tyckt det varit roligt att titta på dem och gå in och öppna albumet.

När jag tänker tillbaka så är det senare som barn som jag förstår via min omgivning att det här sättet inte är det ”riktiga” sättet att komma hem som bebis. Det är då jag känner mig annorlunda. Jag känner att jag växte upp i en tid, eller om det var en miljö och ett samhälle, där det fokuserades på det biologiska (på blodsband) väldigt mycket. Det känns inte som om det fanns plats för några alternativ, eller andra konstellationer. Aldrig någonsin har det varit konstigt hemma, för vi är ingen ”riktig” familj i den bemärkelsen ändå.

Där jag är just nu i livet får planet symbolisera starten på livet här, men också vara symbol för att jag kommer från en annan del av världen. En dag kommer jag hoppa på ett plan tillbaka dit för att se hur det ser ut, men ett steg i taget.”