Slag efter slag

av Linda

I söndags så träffade jag min klassföreståndare/mentor från gymnasiet. Hon lämnade skolan och klassen ett år innan vi hade tagit studenten -97, hon flyttade till Malmö. Jag lämnade året efter som nybakad student, jag flyttade också till Malmö. Det var ett kärt möte, och väldigt kul att se henne igen. Hon var sig lik.

Efter det här mötet började jag nu i veckan tänka på min skoltid, och det var tuffa minnen som dök upp. Minnen jag inte tänkt på på väldigt länge, minnen jag har förträngt i mitt vuxna liv…

På högstadiet var engelskan värst, vi hade en äldre dam som lärare som krävde att vi skulle ställa oss upp varje lektion vi hade henne och säga god morgon. Så arg hon blev om någon inte stod upp ordentligt eller helt enkelt missade ställa sig upp. Däremot blev hon aldrig arg när nästintill alla killar slog knytnävsslag det hårdaste de kunde när de gick förbi min bänk, på väg fram till tavlan eller katedern. Jag satt längst fram till vänster i vänstra raden, min bästa kompis satt bredvid. Bakom oss satt min största plågoande, och han sparkade mig dessutom konstant i ryggen på dessa lektioner. Det spelade ingen roll hur långt fram jag flyttade bänken och stolen, på något sätt nådde han alltid fram… och så knytnävsslagen förstås från honom och från de andra killarna, för så klart skulle de gå längst den vänstra sidan så de kom förbi mig.
Kom det några tårar, blev jag någonsin arg? Någon enstaka gång, men det hjälpte ju inte. Läraren uppmärksammade aldrig vad som hände trots att jag satt längst fram, och hon måste ha sett både sparkar och slag. Jag hade lärt mig ta emot och svälja allt, och sen stänga in det som hände inom mig. I låg- och mellanstadiet ute på landet hade de ju också slagit mig när vi spelade rundpingis på rasterna, hårt, med racketen på överarmen. Ont? Så in i helvete, men jag tog emot.

Kanske lade jag grunden till min relation med killar då, kanske lärde jag mig att ta emot mer än jag någonsin borde ha gjort. Som adopterade känns det ibland som man är här på nåder, och jag vet att jag inte är ensam om den känslan. Även om det är något som inte kommer från ens familj utan från omgivningen i övrigt. Jag tror det gör att man kanske tar emot mer, och att man inte vill göra sina föräldrar ledsna och besvikna och berätta vad man blivit utsatt för.

För mig är det 25 år sedan och lite mer men, den här veckan bröt jag ihop. Den här veckan berättade jag för mina föräldrar.

 

Min helg

av Linda

Den här helgen är jag känslomässigt urlakad, den här helgen stänger jag in mig för att sortera mina känslor. I torsdags så började jag så smått mitt uppdrag som styrelseledamot i Adoptionscentrum Skåne. Det låter kanske inte som ett så stort steg eftersom jag har uppdrag lite varstans i andra föreningar, men det här uppdraget är så nära mig själv att det nästan nuddar mig inpå bara huden. Jag är glad, jag ser fram emot den här resan och är förväntansfull, men det här är något annat än det vanliga.

Det är lätt för mig att engagera mig i min bostadsrättsförening, i huset som jag älskar. Det är lätt att engagera mig i politiken och i facket, jag vet var jag står när det gäller mina värderingar. Det är lätt att jobba, då jag har både min kunskap och lagboken att förlita mig på. I det här uppdraget tvingas jag däremot möta mig själv, men kanske framför allt vara mig själv. Knatten som flög flygplan hit, och som levt med en delad identitet hela livet men försökt dölja den genom att kämpa för att passa in. Knatten som numera är vuxen och har ställt ner även det andra benet på marken.

Den här resan kommer att bli en känslomässig berg- och dalbana för jag är sällan mig själv som adopterad, förutom när jag bloggar och skriver förstås. Jag tror att den första åkturen kommer kännas omtumlande men att jag kommer att kliva ur vagnen och upptäcka att jag vill åka flera gånger om.

”Adopterades plats i det svenska samhället”

av Linda

Jag deltog i studien ”Adopterades plats i det svenska samhället” och svarade på frågor, ett par av mina svar kom med i uppsatsen. Har tagit del av slutresultatet och kan konstatera att mina egna funderingar och tankar går som en röd tråd igenom den. Väl värd att läsa, hittas via den här länken:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

 

Med sänkt blick

av Linda

Överallt numera hör jag vi måste lyssna mer, lyssna mer efter behovet. Jag håller helt med! Om många bara kunde vara kapabla till att förklara behoven utan att använda retorik som inte på intet sätt hör ihop med vad folk behöver. Vi och de retorik uttrycker inte vad någon behöver, det uttrycker en önskan om avstånd och en uppdelning av bättre och sämre människor. Den typen av retorik berör mig personligen även om jag försöker vara vuxen och hålla emot. Ibland blir jag tio år igen, jag sänker blicken och förstår att jag inte är lika mycket värd som alla andra.
Det började med svartskalle och turk på burk för min del. Oskyldigt tänker ni? Det eskalerade, och lade grunden till hur jag uppfattade mig själv under många år. Utan värde. Dålig självkänsla för att jag inte hade en stabil grund att stå på tänker ni? Det är just det man får som adopterad med mörkare hud. Då är man som en kokosnöt, vit inuti och mörk på utsidan.

Vad gör det med en att i tidig ålder förstå att man är utanför och bryts ner av det? Jo det skapar destruktiva beteenden av olika slag. I mitt fall har det inte synts särskilt mycket, utåt sett ser det bra ut. Jag vidareutbildade mig, har en trygg anställning och en god inkomst idag. Snarare blev jag en presterare som bara lade ribban högre och högre. I mina relationer däremot blev jag gränslös tillsammans med killar/män, och jag lät mig kuvas av vänner runt omkring mig. Jag tog emot våld av olika slag, för jo det finns flera typer av våld än bara fysiskt att utsättas för, även om jag fått min del av det också.

Är det någon skillnad på mig från medelklassens villasamhälle, och en person uppväxt i en annan klass och i ett annat område då, även om vi båda från tidig ålder förstått att vi inte passar in i majoritetssamhället? Absolut finns det en skillnad och våra förutsättningar kommer ändå inte vara likadana. Trots det vet jag att när vi möts så kommer vi att spegla oss i varandra, dela med oss av våra erfarenheter och mötas i utanförskapet. Det destruktiva kommer också tyvärr att förena men se olika ut. Någon kan ha halkat in på den kriminella banan, och en kan liksom jag ha hamnat i ett ekorrhjul av osunda relationer och mäns våld mot kvinnor.

Mitt värde ökade när jag för inte så många år sedan tillät mig själv att ha flera identiteter, och skammen över ursprungslandet försvann. Jag känner mig inte längre ensam, då jag vet att vi går från ett homogent samhälle till en salig blandning av olika bakgrund och identiteter.

 

Skammen över ursprungslandet

av Linda

Idag tänker jag på om det hade varit annorlunda. Hade jag närmat mig Indien och min adoption, om jag inte under större delen av mitt liv känt skam över mitt ursprungsland? Svensken är duktig att tala om vad denne tycker och tänker om olika länder, både positivt som negativt. Det negativa satte sig direkt hos mig, när jag redan som barn förstod hur min omgivning såg på Indien. Man uttrycker sig gärna negativt om länder i Asien, Afrika och även i Sydamerika, långt bort där många kanske inte har någon uppdaterad kunskap. Jo, det är väl klart att de flesta hör att Indien och Kina går som tåget, men går det in?

Svensken har ett slags kolonialt tänk skulle jag vilja kalla det, trots att man inte har så särskilt många kolonier. Ja, jag är medveten om alla andra länder som också har det. Kanske är det den framgångsrika exporten av företag, men även musik och kultur, som gjort att det lilla landet anser sig stå över de flesta länder i världen? Missförstå mig rätt, jag håller med! Jag känner mig tacksam över var jag befinner mig när jag ser mig runt i världen, men inte underordnad och tacksam.

Tiderna förändras och det är inte Indien man pratar om mest idag, nu har det svängt. Jag har vänner från andra bakgrunder och andra kulturer som får sig en känga för var de kommer ifrån, och det gör mig bedrövad. Jag vet hur det känns, jag kan fortfarande känna hur det känns.

Jag känner mig mindre ensam idag i mångfaldens Sverige. Vi som delar liknande upplevelser vågar prata med varandra, och dela med oss till andra. En av de få gånger jag fortfarande känner mig ensam är när jag är hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället jag växte upp i, där står tiden stilla. På så små platser var, och kanske är på vissa håll, adopterade barn den första kontakten men människor från ett annat land. Kanske är det därför det blev som det blev för min del. Önskan om att bli ljus har jag lämnat bakom mig. Såren har blivit till ärr som är lätta att riva upp. Till exempel när jag hör Alexander Karim på hans dag i Stjärnorna på slottet i SVT  ”Man kunde riva sig såhär och så blir man ju lite ljusare”. Jag har aldrig rivit mig själv på riktigt, men ack så många gånger jag har rivit mig själv i tanken.

Mina kärnvärden är fortfarande samma

av Linda

Jag känner mig ofta rätt ensam bland vännerna att tänka kollektivt, jag känner mig rätt ensam bland vännerna att tänka på samhället. Egentligen vet jag inte exakt vad det beror på, men att val av utbildning och jobb tagit sin utgångspunkt i mitt tänkande, så mycket vet jag.

När jag hade gått klart min utbildning och några år därefter fick jag riktigt mycket ångest, för de flesta vänner gällde det att skaffa sig ett jobb och börja dra in stora pengar. Det gällde att satsa högt. Jag hade svårt att göra detsamma, och med min utbildning var det knappast där de stora pengarna fanns. Det blev snarare tvärtom.

Vändpunkten kom någonstans mittemellan där jag står nu som 39-åring, och när jag som 28-åring klev ut i livet med en alldeles färsk examen. Någonstans där mitt i blev det viktigt för mig att närma mig min identitet på riktigt, att träffa andra med samma bakgrund som jag själv och från samma land. Innan dess hade livet gått ut på att smälta in så gott jag kunde, utan att bejaka det som är hela mig.

När jag väl började den resan så stod det klart för mig hur mycket min utbildning inte bara passade mina intressen, utan även hur den passade mig personligen. Helt plötsligt kunde jag förklara så mycket av mig själv och min identitet ur ett större perspektiv, med hjälp av min kunskap. Jag känner mig mer hel och mer sann mot mig själv numera, än när livet enbart gick ut på att passa in. Jag vågar stå upp för mina kärnvärden mycket mer idag, och vågar ta plats med min egen uppfattning och min inställning.

Mångfald och allas rätt till en plats i samhället oavsett härkomst, är ett av mina kärnvärden. Kvinnors rätt till ett lika högt värde och samma möjligheter som män, är ett annat. Orättvisor i samhället får mig att inte bara vilja sitta still och titta på. Det är inte så konstigt att föreningslivet lockat på flera plan och att jag nu väljer att lägga mitt engagemang där.

Tillhörighet

av Linda

Tror du inte att det spelar någon roll vad du säger vid middagsbordet, i kompisgänget, på jobbet eller i vilket sammanhang det nu än må vara? Många tror att ord är harmlösa, men ord och attityder kan (för)följa en hela livet, det har jag själv fått erfara. Jag har skrivit om det flera gånger bland annat här:
Exotisk eller svartskalle
Sambafotboll & glädje vs. fattigdom & lidande

Man pratar om anpassning, men vem vill försöka passa in när man inte känner tillhörighet? Jo, kanske vi adopterade med annan hudfärg som kom till lintottarnas land där svenskheten var som en trappstege att börja gå uppför. Kan vi komma ända upp? Nej, det sista trappsteget kommer aldrig att nås för den som har en annan förpackning än ljus.
Men alla andra som kommit hit med kanske lite mer i bagaget från sitt andra land än vi? Där gäller anpassning först tillhörighet sen, borde det inte vara tvärtom eller i alla fall ske samtidigt? Nej nej är ni nog många som tänker, visa att du kan passa in först sedan släpper vi in dig i värmen och in i vår gemenskap. Däremot kommer vi då och då påminna dig om att du fullt ut ändå inte tillhör den här gemenskapen på olika sätt, på grund av var du är född eller den kultur du är uppväxt med.

Vad är det då som ska bevisas? Att man helt och hållet suddat ut sig själv, det land man kommer ifrån, och den kultur man eventuellt har? Det där är något som många av oss adopterade med annan hudfärg mer eller mindre har hållit på med genom hela livet. Det är en kamp många inte tror man utkämpar. Jag vet att jag kan prata för många andra också som är födda här eller som kom hit som riktigt små.

Varför kommer detta just nu? Jo, häromdagen så läste jag  den här texten i Sydsvenskan: Diskrimineringen mot sydostasiater är ett problem som sällan debatteras
Jag tror tillhörighet och anpassning sker parallellt, känner du redan från början att du har en möjlighet att höra till kommer du sätta laget framför jaget och bidra med det du kan. Naivt? Nej, många av de samhällsproblem vi ser idag bottnar i bristen på att höra till.

”Sunayani tycker om att titta i barnböcker och har lätt att lära”

av Linda

De här orden skrevs den 4:e april 1982 fast på engelska. Två gånger om året satt pappa och skrev en rapport om mig på sin blåa Facit. För er som inte vet vad Facit är så är det ett företag som bland annat tillverkade skrivmaskiner. Rapporten var på engelska och skulle sen skickas iväg till Adoptionscentrum för att sedan gå vidare till barnhemmet. Den hade alltid samma inledning med mammas och pappas namn och adress, följt av…”giving a report about the girl Sunayani. She is born 22nd March 1979 in Calcutta and she arrived to our family the 11th day of July 1979.” Jag väljer att behålla språket som det var, imponerad över att pappa skrivit ihop rapporterna på egen hand med lexikonets hjälp. Han var barn av sin tid när knappast allt i samhället var på engelska som nu.

En kväll förra veckan satt jag och läste rapporterna igen och det är lite kul att läsa hur jag var, och vad jag gjorde genom åren. Det är lite ovanligt att läsa mitt indiska namn så många gånger, inte på ett enda papper står det Linda. Det som slår mig är vilket jobb att skriva två rapporter om året om ens barn, hur många ”vanliga” familjer måste göra det? Det slår mig också att Indien under flera år när jag var liten hade en koppling till mig och kunde följa min utveckling, häftig känsla när jag inser det.