Jag vill att alla ska må bra

av Linda

Jag vill att alla ska må bra, det har alltid skapat problem för mig. Det lilla barnet inom mig tror alltid att det är hennes fel om hennes omgivning inte mår bra. Hon tar alltid på sig skulden även om det inte är hennes fel. Jag förstår att känslan av att ha blivit bortvald tidigt i livet spelar roll för vad jag känner men det är så mycket mer. Känslor från andra relationer gör sig påminda, och känslor från när jag var barn kommer upp till ytan. Det är definitivt lättare nu, nu när jag börjar förstå var känslorna kommer ifrån.

Ända sedan jag var liten har mitt motto varit att få folk att må bra. Att vara snäll, foglig och göra som man ska, det var och är min devis. Allt skulle göras på rätt sätt, och det var nog där som presteraren och kontrolleraren föddes hos mig. Jag ville sällan vara till besvär, och har under många år vänt ut och in på mig själv för att vara min omgivning till lags. Det var väl mitt sätt att överleva, mitt sätt att ta plats. Med ett syskon som hade ett hett humör, och var väldigt aktiv, blev jag den som inte ställde till besvär eller gjorde så mycket väsen av mig. Förmodligen handlade det om någon bokstavskombination men på den tiden brydde sig ingen om sånt, och det fanns inte särskilt mycket hjälp för mina föräldrar att få. Jag ville varken synas eller höras, men framför allt ville jag inte vara stökig och bråkig jag också. Där någonstans började jag nog sluta tala om hur jag kände mig eller vad jag ville.

I vuxen livet har jag i många relationer nästan alltid inte varit ärlig med vad jag vill och hur jag känner det, av rädsla för att inte bli omtyckt eller göra så att någon inte mår bra. I en del relationer har jag suddat ut mig själv så till den milda grad att jag nästan inte funnits. Jag har hittat verktyg för att göra det bättre och inse mitt eget värde, men ett steg i taget.

Coola killar

av Linda

Jag träffade en kille för några år sedan på en dejt eller två, idag är vi kompisar.

Jag har alltid sett upp till de lite coola kaxiga killarna så som det skulle vara när man växte upp. De som sysslade med coola sporter, var lite buffliga, skräniga nästan lite jobbiga, de som sen fick coola jobb (läs manliga). Gemensamt för många killar jag har träffat och haft en relation med är humöret, det har inte varit något vidare. Många av dem har haft väldigt lätt att tappa fattningen och bli aggressiva, och ja som jag skrivit tidigare gick det väldigt illa i min senaste lite längre relation. Här är det inlägget för de som vill läsa. Det som inte syns utanpå…

Den här kompisen och jag var ute och åt middag för nån månad sedan. Vi kom i en diskussion och han tappade humöret och dängde sin telefon i bordet. Hela restaurangen tittade på vårt bord, och de tittade på oss. Jag skämdes, en del tittade rätt mycket på mig. Jag förstår att det nog var av omtanke, men jag kunde inte låta bli att tänka. Vad tror de vi har för relation? Tror de jag blir misshandlad på något sätt nu när det här hände, och att jag lever i ett osunt förhållande? Såklart har mina tankar att göra med min förra relation.

Jag inser dock att beteendet innehöll många saker som kändes obehagliga för mig, och det kom upp en hel del minnen från det jag varit med om. Jag är glad att jag kom fram till var min gräns gick just i den här situationen. Jag tog faktiskt upp det med personen i fråga, men han sa att ”jag är sån här och kan inte ändra mitt beteende”. Jag är glad att det inte blev något mellan oss för några år sedan. Jag kommer fortsätta dra gränser och lära mig av min upplevelse av #metoo, men ett steg i taget.

Att Adoptera

av Linda

Att adoptera, så heter tidningen som Adoptionscentrum ger ut. Ja, jag är medveten om hur turbulent det är kring adoptioner just nu, men det är inte just det som det här inlägget kommer handla om.

Ända sedan jag var liten så har jag bläddrat/läst i den tidningen och mina föräldrar är fortfarande medlemmar i Adoptionscentrum och får den hem i brevlådan. Nu som vuxen sitter jag också och tittar i den när jag är hemma hos dem. Ibland har de med den när de hälsar på, om det är något särskilt som de tycker jag ska läsa just i det numret.

Varför har tidningen varit så speciell för mig då? Under den här resan så slår det mig att det är det enda stället där jag kunnat hitta bilder och artiklar för någon som är i samma situation som jag. Barnen och människorna på bilderna såg ut som mig, och de vuxna på bilderna såg ut som mina föräldrar. I den här tidningen hade alla det som jag, i alla fall när det gällde familjesituationen. Jag tror tidningen gav mig någon slags trygghet och i alla fall någon sorts förankring i att jag är adopterad.

Jag är väl medveten om att ett sådant här inlägg står sig rätt slätt just nu eftersom många av oss som är adopterade är upprörda, arga och kräver rätt till utredning av adoptioner. I samband med mitt jobb så har jag funderat över just det här. Dagligen möter jag folk med dokument, väldigt lite dokument eller inga dokument. En hel del vet inte särskilt mycket om sitt ursprung, utan varför de är i Sverige är för att skapa sig en framtid och ett drägligt liv. Jag har blivit ödmjuk inför min egen identitet och min egen trygghet. Jag säger inte att man inte ska kräva sin rätt, men frågan är om adoptioner, likt min egen, som skedde för snart fyrtio år sedan kan utredas så vi kan få några tillfredsställande svar. Tyvärr så tror jag det är svårt generellt att lyckas.

5+

av Linda

Det är egentligen inte hela sanningen att jag inte vet när allt började, eller i alla fall när jag på allvar förstod att jag behövde börja jobba med min identitet som adopterad. Det var 2011, och minnena är fortfarande lika starka.

Lördag kväll jag ska ut på krogen, jag har på känn att något inte står rätt till i kroppen och jag bestämmer mig för att göra ett graviditetstest. Jag står där med stickan i handen och stirrar på den, den visar +. Stickan är rätt gammal, den har legat i lådan länge, och datumet har gått ut. Jag är rädd, vad fan ska jag göra nu? Jag ringer min vän som är hemma och byter om, säger åt honom och skynda sig jag måste prata om en sak. När han kommer så säger han att det bästa är väl att skaffa en ny sticka, så jag vet. Sagt och gjort jag går iväg och köper en ny. Gör om testet, stickan visar 5 +. Jag har alltså varit gravid i mer än fem veckor, och det jag hade på känn stämde. Det var inte dålig fisksoppa som gjorde att jag spydde för någon månad sedan på jobbet.

Jag får panik, samtidigt som jag inte får panik. Jag halsar i mig min drink, för ut på krogen ska jag. Jag vet redan vad jag ska göra, jag visste det direkt när jag såg resultatet från den första stickan. Jag kan inte ta hand om ett barn i den situationen jag är i nu. Jag vill vara fri och bygga upp mitt liv, inte bli mamma. Jag vet redan där och då vem som är pappan, och honom vill jag inte fortsätta ha i mitt liv. Vi har redan gått skilda vägar. Kvällen det hände så räddade han mig ur en tuff situation, det var lugnt och tryggt.

Det är inte de enda tankarna i huvudet den här kvällen och tiden framöver. Hur ska jag kunna välja bort det här barnet, jag som själv fick fortsätta leva för att mina föräldrar inte kunde få egna barn? Hur ska jag kunna välja bort det här barnet när många vänner kämpar febrilt för att bli föräldrar och skaffa familj?
Jag känner inombords att min grund att stå på inte är helt komplett, det är något som saknas. Jag är ännu inte trygg i att jag har ett annat ursprung eller är adopterad, och jag har inte jobbat med mig själv på det sättet, hur ska jag då kunna bli förälder? Det här är viktiga bitar för mig när det gäller mitt beslut. Jag gillar barn, jag gillar nog barn mer än de flesta som kanske har egna barn, men det har aldrig varit min högsta dröm. Jag tror inte heller att mitt liv blir mer komplett om jag blir förälder, jag måste bli komplett själv först. Min resa tog fart just efter den kvällen när det stod 5 + på stickan, det är hela sanningen.

Den lilla krabaten

av Linda

Den lilla krabaten är numera min vän. När jag såg henne första gången tyckte jag hon var ful, tyckte det var konstigt att hon var ledsen. Jag är så van vid att jag som bebis var glad, på nästan alla bilder är jag glad, eller ser i alla fall tillfreds ut.

Den första bilden på mig ser jag först när pappa tar fram alla mina papper och handlingar som handlar om adoptionen. Det är när jag är hemma hos mina föräldrar och firar min 30-årsdag. Den bilden skickades till mina föräldrar och lite info om mig, sen valde de mig. Mamma brukar säga att de bestämde sig direkt. När jag ser bilden undrar jag i mitt stilla sinne hur de kunde göra det. Den lilla krabaten på bilden är mest skinn och ben, inte alls söt. Den är ledsen, och ser ut och skrika. Vill man ha en sån bebis?

Jag blir ledsen och lite nedstämd att det syns att jag inte är i så bra skick, jag har inte sett mig själv sådär förut. Ingen som har hållit bilden hemlig på något sätt, jag har bara inte velat titta på dessa handlingar, dokument eller bilder. Tankarna snurrar och jag får säga till mig själv att skärpa mig. Det där är ju också jag, fast jag i ett annat land. Jag inser att den lilla krabaten behöver bli en del av mig.

Sagt och gjort tog jag en kopia på bilden, klippte ut i lagom format, vek ihop och lade i ett fack i min plånbok. Jag vet att jag tog fram den då och då, rätt så ofta för att vänja mig. Jag bar med mig den lilla krabaten var jag än gick, och hon ligger kvar i facket än idag… eller vänta nu JAG ligger kvar i facket än idag.

Finns det inga kvinnor då?

av Linda

Ni som följer mig undrar säkert om det inte finns några kvinnor som jag är lik. Jodå, jag är väldigt lik min mamma. Hår, kläder och smink är viktigt för mamma, och hon ser väldigt piffig ut. När jag var liten var något av det roligaste jag visste att vara med mamma när hon skulle göra sig i ordning och gå på fest, vara med när hon valde kläder och när hon sminkade sig. Hon har alltid sett väldigt piffig ut, och en donna som ung. Ibland när jag ser foton på mina föräldrar som unga som ser de nästan ut som fotomodeller eller skådespelare på 60-talet. Jo jag vet jag är partisk, men jag vet att jag har rätt. Jag försöker också vara piffig, och gud nåde den som rör mitt hår när det är fixat, precis som mamma.

Nu som vuxen förstår jag hur mamma försökt knuffa mig och mina syskon åt rätt håll på olika sätt. Jag inser också att hon velat att vi i alla fall ska klara av de grundläggande nivåerna i skolan, även om jag gick lite längre än mina syskon. Även om hon själv slutade efter folkskolan, så var hon inte dummare än att hon förstod vikten av en ordentlig skogång för oss. Jag vet att mina syskon inte ser det på samma sätt, och att mammas tjat var allt annat än populärt. Mamma ville att vi även skulle läsa vidare om vi kunde, praktiska ämnen för mina syskon, teoretiska för min del.

Såhär i efterhand förstår jag att mamma ville att vi skulle bli självständiga, även vi tjejer i familjen. Min mamma hade inte några problem med att min syster egentligen skulle flytta hemifrån som 19-åring och läsa vidare en köksutbildning. Hon gjorde inte det, och valde en annan väg i livet.
Det var inte några problem för mig heller att vilja läsa vidare och flytta hemifrån som 19-åring, mamma uppmuntrade mig mycket. Jag tog steget, rädd som fan, men det gick. Mamma hade ju gjort samma resa själv, och visste ju hur det kändes och att det krävdes mod och stöttning. Jag vet att hon inte fick det från mormor, det var kanske därför som hon försökte ge det till oss. Jag vet att andra har varit mer hårt hållna, och jag vet att min syster nog inte alls delar min syn på det här, men för mig har bitarna fallit på plats ju äldre jag blir och ju mer jag jobbat med mig själv.

Utan mammas support och tankar om skola, utbildning och självständighet hade jag inte varit där jag är i dag, det är en sak som är säker.

Varför kommer jag hålla längre än min återresa?

av Linda

Jag tänker att det nog inte är så stor skillnad mellan mig och andra adopterade som skriver om sina inre resor och vart de är på väg i livet. Eller i alla fall så har jag tänkt så tills nu. Det finns inget rätt och fel, men jag har funderat på hur mina reflektioner skiljer sig från andra.

Först och främst så fokuserar jag inte bara på rötter och ursprung (mitt), men det är klart jag också har kommit fram till att jag inte kommer att bli hel om jag inte åker tillbaka till Indien. Jag bara måste ta landet till mig i framtiden eftersom det är mitt ursprungsland. För mig tar det inte stopp där, att jag är ”färdig” efter det. Jag går ständigt runt och reflekterar över identitet, mångfald, utanförskap, rasism och främlingsfientlighet. Jag försöker sätta saker i sitt sammanhang och i de allra flesta fall kan jag även knyta dessa saker till mig själv personligen. En kollega till mig bekräftade detta häromdagen och tyckte min vinkling mot rasism var lite annorlunda att läsa om på ett positivt sätt.

Med mitt skrivande försöker jag nå fler än bara vi som är adopterade. Jag vet att det finns många beröringspunkter med de som är födda här, eller som kom hit när de var små. De som har en annan härkomst och en annan kultur i bagaget. Mångfaldsperspektivet är oerhört viktigt för mig.

Jag kan visst det bli avundsjuk på de som hittat vad de letar efter, eller är nöjda när de gjort sina återresor. Däremot så tror jag inte att det är så jag funkar, jag funkar inte så på särskilt många plan. Är man en driftig vädur är det svårt att stå still, och svårt att hålla tillbaka. Jag kommer även vidare i livet plocka in många olika delar som är min identitet förutom att vara adopterad, jag hoppas det gör att min resa inte tar slut på länge.

Bam! Där kom käftsmällen

av Linda

Så kom det, och jag hade det på känn. Som jag skrivit innan så är jag med i flera adoptionsgrupper på Facebook, och har känt att det är ett bra sätt att nå ut med mitt skrivande. Nyss blev jag kontaktad av en moderator i en av grupperna som hade fått meddelande om att jag länkar för mycket till min egen sida i gruppen.

Eftersom jag jobbat igenom både tankar och formulerat inlägg så känns det naturligt för mig att använda dem även i dessa grupper, något som inte uppskattas har jag nu förstått. Jag tror inte att min blogg är ”så jävla amazing” som någon uttryckte det i just den gruppen, och jag är inte dummare än att jag förstår att personen i fråga inte uppskattar mitt skrivande. Det är klart och tydligt att vi inte nådde varandra på många olika plan. Mitt mål är att nå ut, försöka ge andra en chans att se hur komplex identitet det är att vara adopterad, och att kanske få andra att känna igen sig på många olika sätt.

I min värld så är grupper öppna forum där vi kan dela med oss till varandra, och mitt skrivande är till för att öppna upp diskussion och dela erfarenheter. Som i alla grupper så läser man det man vill läsa, och resten scrollar man förbi, men så är inte fallet i den här gruppen har jag också nu förstått. 

Jag kan inte låta bli att tro att detta handlar om avundsjuka, och att det även finns en aning jante i bakgrunden. Att som adopterad kräva öppenhet, förståelse och tolerans av andra, men inte riktigt klara av det själv får jag inte riktigt att gå ihop.

Visst darrar fingrarna en aning när jag skriver det här, men vill man sätta munkavle på mig så lämnar jag ett jävligt långt eko efter mig.

Just det, ni som är med i Indien/Sri Lanka gruppen dela gärna det här, för det får inte jag. Gemenskap? … eller inte.

Tacksamhet blev duktighet

av Linda

Jag tror min duktighet grundar sig i tacksamhet. Jag har upprepade gånger skrivit om tacksamhet, men jag tror mitt sätt att ge tillbaka något till mina föräldrar och visa mitt värde var att bli något. Det var inget uttalat krav för vad jag än hade gjort, och hur jag än hade valt, hade mina föräldrar stöttat mig. Jag skaffade mig en bra utbildning och ett bra liv i storstan, men hade jag bara trampat på bromsen lite så hade jag klarat det bättre med hälsan i behåll. Det har varit en tuff resa och under min studietid var jag inne i väggen och vände några gånger, så det tog ett extra år att bli klar med den sista uppsatsen för att sen ta examen.

Jag skämdes som jag brukar göra när jag inte klarar av det jag förutsatt mig att göra. Som så många gånger förut så var jag arg på mig själv, att jag inte kunde bli klar med det där sista lilla. Sanningen var den att jag orkade inte, jag hade susat på i 190 sen jag kom hem utomlands ifrån och jag skulle bara lyckas med detta också.

Som tur var ligger de ämnen som jag valt att läsa mig varmt om hjärtat, och detta var något jag vill hålla på med, därför lyckades jag till slut. Vad hände med min självkänsla och egenvärde under den här tiden då? Redan här började jag vackla i min identitet, även om min inre resa och mina funderingar kom igång några år senare.

Först så här långt senare förstår jag hur det hänger ihop, mitt uttryck för tacksamhet blev duktighet, och för det får man beröm. Att vara redig och inte ställa till problem är också ett tecken på tacksamhet, men mer om det i ett annat inlägg.

För fyra år sedan var jag på min första träff och mötte andra som också är adopterade från Indien, då brast det helt. Jag visste att vi skulle göra en kort presentation av oss själva och jag hade såklart lagt upp min efter mina viktigaste prestationer. Jag var näst sist på rundan, och när turen kom till mig blev presentationen inte alls som jag tänkt. Den blev väldigt kort med namn, indiskt namn, ålder, ålder när jag kan kom till Sverige, stad jag kommer från i Indien och barnhemmet jag kommer från.

Måndag förmiddag efter den här träffen sitter jag på jobbet och försöker få något gjort, det går inte. Jag kan inte tänka och siffrorna dansar på datorn. Min presentation fick mig att inse att mina prestationer inte är någonting om jag inte tar itu med det som är jag, mitt indiska namn, att jag är född i Indien, och att jag bodde mina tre första månader på barnhem. Jag spenderar resten av veckan hemma och det är då jag omfamnar mitt adopterade jag.