Redan som bebis fick jag en stark anknytning till min storasyster. Det var vi, vi var sammansvetsade, och jag följde med henne överallt. I backspegeln förstår jag att den anknytningen kanske till och med var starkare än till mina föräldrar för det var hon och jag, och jag trodde det skulle vara så för alltid. Hon är mycket äldre än mig och lämnade hemmet med buller och bång tidigt när hon kunde flytta hemifrån. Visst, jag var mycket med henne och hennes sambo ändå, men den dagliga anknytningen var borta.

Några år efter hon lämnade hemmet så får jag sedan reda på att jag ska få ett syskonbarn, då är jag 11 år. Hela min värld rasar samman, och det enda jag kan tänka på är att min familj ska glömma bort mig och att ingen ska älska mig något mer. Idag när jag jobbat med mig själv under många många år förstår jag att det är här jag stänger av mig. Hjärtat sluter sig, och jag får jobba hårt för att läka såren jag fått.

Jag känner att jag har flytt från många saker, och att det här är ytterligare en. Kanske kunde fokus på studierna, vännerna, festandet, jobbandet, resandet döva mycket, men det kunde aldrig riktigt döva att jag ville ha min trygghet tillbaka, min storasyster. Det har alltid funnits där som ett stort svart hål genom mitt vuxna liv. Jag har tidigare skrivit om vår familj och hur den är sammansatt i inlägget En konstellation utan givna ramar, och idag förstår jag att vi alla tre har sökt oss själva på olika sätt genom livet. Svårast har det varit för mig, jag som kanske har biologiska kopplingar i ett land långt borta, om det finns några kvar. Innebär det då att min familj kom längre ifrån varandra, och innebär det alltid att biologin vinner? Nej, i mitt fall löstes den största knuten upp och jag fick tillbaka min trygghet.

Hur det gick till? För snart tre år sedan så fick jag tillbaka min stora syster, och det starka band som vi alltid haft bekräftades av oss båda. Vi har pratat om gammalt, nytt, och idag vet jag att de starka känslor jag alltid har haft har varit ömsesidiga. Anknytningen uppstod nästan direkt när jag kom till Sverige.

Att jag inte har skrivit så mycket på väldigt länge har nog inte undgått någon som följer mitt bloggande, jag har hela tiden känt att jag måste skriva av mig när jag mår dåligt. En kollega sa häromdagen när jag klagade på att jag inte har någon skrivlust, varför fortsätter du inte skriva? Skriv om hur du mår bra nu, och vad du har gjort för att komma dit du är just nu. Det tänker jag försöka ta fasta på och försöka med. Det här får bli första testet, fortsättning följer.