Jag kände under många år att jag levde på lånad tid i Skåne. Jag satte höga mål, och gjorde upp en plan för vad jag skulle göra, och vad jag skulle uppnå. Ångesten var nära under de här åren, för i mitt huvud var jag tvungen att vända hem om jag misslyckades. Hem till byn igen.

Jag var både redo och inte alls redo när jag flyttade hemifrån, jag hade ju aldrig stått på egna ben förut. Jag kämpade verkligen, jobbade, pluggade och levde livet. Köttade när behövdes, och när jag misslyckades föll jag djupt. Ibland visste jag inte hur jag skulle ta mig upp igen, rädslan var att det skulle ta för lång tid så jag skulle behöva lämna allt. Det var då presteraren tog överhanden och ställde till det för mig. Hemifrån fanns det inget sånt uttalat, allt satt i mitt eget huvud. Till slut lade sig rädslan.

Jag har jobbat hårt för en plats i mina drömmars stad och 23 år senare är jag fortfarande kvar. I backspegeln kan jag idag se att strävan fått mig nästan in i väggen flera gånger tidigare, och gjorde mig riktigt sjuk för några år sedan. Numera kan jag gasa, bromsa och lugna mig. Jag behöver dessutom jobba vidare med mitt unga vuxna jag för att göra upp med den delen av mitt förflutna och kunna gå vidare i livet.