Adopterad

Den lilla krabaten

av Linda

Den lilla krabaten är numera min vän. När jag såg henne första gången tyckte jag hon var ful, tyckte det var konstigt att hon var ledsen. Jag är så van vid att jag som bebis var glad, på nästan alla bilder är jag glad, eller ser i alla fall tillfreds ut.

Den första bilden på mig ser jag först när pappa tar fram alla mina papper och handlingar som handlar om adoptionen. Det är när jag är hemma hos mina föräldrar och firar min 30-årsdag. Den bilden skickades till mina föräldrar och lite info om mig, sen valde de mig. Mamma brukar säga att de bestämde sig direkt. När jag ser bilden undrar jag i mitt stilla sinne hur de kunde göra det. Den lilla krabaten på bilden är mest skinn och ben, inte alls söt. Den är ledsen, och ser ut och skrika. Vill man ha en sån bebis?

Jag blir ledsen och lite nedstämd att det syns att jag inte är i så bra skick, jag har inte sett mig själv sådär förut. Ingen som har hållit bilden hemlig på något sätt, jag har bara inte velat titta på dessa handlingar, dokument eller bilder. Tankarna snurrar och jag får säga till mig själv att skärpa mig. Det där är ju också jag, fast jag i ett annat land. Jag inser att den lilla krabaten behöver bli en del av mig.

Sagt och gjort tog jag en kopia på bilden, klippte ut i lagom format, vek ihop och lade i ett fack i min plånbok. Jag vet att jag tog fram den då och då, rätt så ofta för att vänja mig. Jag bar med mig den lilla krabaten var jag än gick, och hon ligger kvar i facket än idag… eller vänta nu JAG ligger kvar i facket än idag.

Finns det inga kvinnor då?

av Linda

Ni som följer mig undrar säkert om det inte finns några kvinnor som jag är lik. Jodå, jag är väldigt lik min mamma. Hår, kläder och smink är viktigt för mamma, och hon ser väldigt piffig ut. När jag var liten var något av det roligaste jag visste att vara med mamma när hon skulle göra sig i ordning och gå på fest, vara med när hon valde kläder och när hon sminkade sig. Hon har alltid sett väldigt piffig ut, och en donna som ung. Ibland när jag ser foton på mina föräldrar som unga som ser de nästan ut som fotomodeller eller skådespelare på 60-talet. Jo jag vet jag är partisk, men jag vet att jag har rätt. Jag försöker också vara piffig, och gud nåde den som rör mitt hår när det är fixat, precis som mamma.

Nu som vuxen förstår jag hur mamma försökt knuffa mig och mina syskon åt rätt håll på olika sätt. Jag inser också att hon velat att vi i alla fall ska klara av de grundläggande nivåerna i skolan, även om jag gick lite längre än mina syskon. Även om hon själv slutade efter folkskolan, så var hon inte dummare än att hon förstod vikten av en ordentlig skogång för oss. Jag vet att mina syskon inte ser det på samma sätt, och att mammas tjat var allt annat än populärt. Mamma ville att vi även skulle läsa vidare om vi kunde, praktiska ämnen för mina syskon, teoretiska för min del.

Såhär i efterhand förstår jag att mamma ville att vi skulle bli självständiga, även vi tjejer i familjen. Min mamma hade inte några problem med att min syster egentligen skulle flytta hemifrån som 19-åring och läsa vidare en köksutbildning. Hon gjorde inte det, och valde en annan väg i livet.
Det var inte några problem för mig heller att vilja läsa vidare och flytta hemifrån som 19-åring, mamma uppmuntrade mig mycket. Jag tog steget, rädd som fan, men det gick. Mamma hade ju gjort samma resa själv, och visste ju hur det kändes och att det krävdes mod och stöttning. Jag vet att hon inte fick det från mormor, det var kanske därför som hon försökte ge det till oss. Jag vet att andra har varit mer hårt hållna, och jag vet att min syster nog inte alls delar min syn på det här, men för mig har bitarna fallit på plats ju äldre jag blir och ju mer jag jobbat med mig själv.

Utan mammas support och tankar om skola, utbildning och självständighet hade jag inte varit där jag är i dag, det är en sak som är säker.

Varför kommer jag hålla längre än min återresa?

av Linda

Jag tänker att det nog inte är så stor skillnad mellan mig och andra adopterade som skriver om sina inre resor och vart de är på väg i livet. Eller i alla fall så har jag tänkt så tills nu. Det finns inget rätt och fel, men jag har funderat på hur mina reflektioner skiljer sig från andra.

Först och främst så fokuserar jag inte bara på rötter och ursprung (mitt), men det är klart jag också har kommit fram till att jag inte kommer att bli hel om jag inte åker tillbaka till Indien. Jag bara måste ta landet till mig i framtiden eftersom det är mitt ursprungsland. För mig tar det inte stopp där, att jag är ”färdig” efter det. Jag går ständigt runt och reflekterar över identitet, mångfald, utanförskap, rasism och främlingsfientlighet. Jag försöker sätta saker i sitt sammanhang och i de allra flesta fall kan jag även knyta dessa saker till mig själv personligen. En kollega till mig bekräftade detta häromdagen och tyckte min vinkling mot rasism var lite annorlunda att läsa om på ett positivt sätt.

Med mitt skrivande försöker jag nå fler än bara vi som är adopterade. Jag vet att det finns många beröringspunkter med de som är födda här, eller som kom hit när de var små. De som har en annan härkomst och en annan kultur i bagaget. Mångfaldsperspektivet är oerhört viktigt för mig.

Jag kan visst det bli avundsjuk på de som hittat vad de letar efter, eller är nöjda när de gjort sina återresor. Däremot så tror jag inte att det är så jag funkar, jag funkar inte så på särskilt många plan. Är man en driftig vädur är det svårt att stå still, och svårt att hålla tillbaka. Jag kommer även vidare i livet plocka in många olika delar som är min identitet förutom att vara adopterad, jag hoppas det gör att min resa inte tar slut på länge.

Bam! Där kom käftsmällen

av Linda

Så kom det, och jag hade det på känn. Som jag skrivit innan så är jag med i flera adoptionsgrupper på Facebook, och har känt att det är ett bra sätt att nå ut med mitt skrivande. Nyss blev jag kontaktad av en moderator i en av grupperna som hade fått meddelande om att jag länkar för mycket till min egen sida i gruppen.

Eftersom jag jobbat igenom både tankar och formulerat inlägg så känns det naturligt för mig att använda dem även i dessa grupper, något som inte uppskattas har jag nu förstått. Jag tror inte att min blogg är ”så jävla amazing” som någon uttryckte det i just den gruppen, och jag är inte dummare än att jag förstår att personen i fråga inte uppskattar mitt skrivande. Det är klart och tydligt att vi inte nådde varandra på många olika plan. Mitt mål är att nå ut, försöka ge andra en chans att se hur komplex identitet det är att vara adopterad, och att kanske få andra att känna igen sig på många olika sätt.

I min värld så är grupper öppna forum där vi kan dela med oss till varandra, och mitt skrivande är till för att öppna upp diskussion och dela erfarenheter. Som i alla grupper så läser man det man vill läsa, och resten scrollar man förbi, men så är inte fallet i den här gruppen har jag också nu förstått. 

Jag kan inte låta bli att tro att detta handlar om avundsjuka, och att det även finns en aning jante i bakgrunden. Att som adopterad kräva öppenhet, förståelse och tolerans av andra, men inte riktigt klara av det själv får jag inte riktigt att gå ihop.

Visst darrar fingrarna en aning när jag skriver det här, men vill man sätta munkavle på mig så lämnar jag ett jävligt långt eko efter mig.

Just det, ni som är med i Indien/Sri Lanka gruppen dela gärna det här, för det får inte jag. Gemenskap? … eller inte.

Tacksamhet blev duktighet

av Linda

Jag tror min duktighet grundar sig i tacksamhet. Jag har upprepade gånger skrivit om tacksamhet, men jag tror mitt sätt att ge tillbaka något till mina föräldrar och visa mitt värde var att bli något. Det var inget uttalat krav för vad jag än hade gjort, och hur jag än hade valt, hade mina föräldrar stöttat mig. Jag skaffade mig en bra utbildning och ett bra liv i storstan, men hade jag bara trampat på bromsen lite så hade jag klarat det bättre med hälsan i behåll. Det har varit en tuff resa och under min studietid var jag inne i väggen och vände några gånger, så det tog ett extra år att bli klar med den sista uppsatsen för att sen ta examen.

Jag skämdes som jag brukar göra när jag inte klarar av det jag förutsatt mig att göra. Som så många gånger förut så var jag arg på mig själv, att jag inte kunde bli klar med det där sista lilla. Sanningen var den att jag orkade inte, jag hade susat på i 190 sen jag kom hem utomlands ifrån och jag skulle bara lyckas med detta också.

Som tur var ligger de ämnen som jag valt att läsa mig varmt om hjärtat, och detta var något jag vill hålla på med, därför lyckades jag till slut. Vad hände med min självkänsla och egenvärde under den här tiden då? Redan här började jag vackla i min identitet, även om min inre resa och mina funderingar kom igång några år senare.

Först så här långt senare förstår jag hur det hänger ihop, mitt uttryck för tacksamhet blev duktighet, och för det får man beröm. Att vara redig och inte ställa till problem är också ett tecken på tacksamhet, men mer om det i ett annat inlägg.

För fyra år sedan var jag på min första träff och mötte andra som också är adopterade från Indien, då brast det helt. Jag visste att vi skulle göra en kort presentation av oss själva och jag hade såklart lagt upp min efter mina viktigaste prestationer. Jag var näst sist på rundan, och när turen kom till mig blev presentationen inte alls som jag tänkt. Den blev väldigt kort med namn, indiskt namn, ålder, ålder när jag kan kom till Sverige, stad jag kommer från i Indien och barnhemmet jag kommer från.

Måndag förmiddag efter den här träffen sitter jag på jobbet och försöker få något gjort, det går inte. Jag kan inte tänka och siffrorna dansar på datorn. Min presentation fick mig att inse att mina prestationer inte är någonting om jag inte tar itu med det som är jag, mitt indiska namn, att jag är född i Indien, och att jag bodde mina tre första månader på barnhem. Jag spenderar resten av veckan hemma och det är då jag omfamnar mitt adopterade jag.

Jag gillar inte att få saker

av Linda

Så var det det där med egenvärde igen, även om jag nu som vuxen faktiskt uppskattar när någon vill ge mig något. Som liten var det annorlunda.

När jag var liten och växte upp så skulle man alltid går runt till grannarna och sälja grejer, antingen var det till lagen man spelade i, eller så var det till klassen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag var ute och sålde den här gången, men jag tog det vanliga varvet runt grannarna. Det bodde ett ungerskt äldre par i slutet av den andra vägen som låg parallellt med våran. Jag kom dit sålde vad jag skulle sen gav tanten mig en extra femkrona så jag skulle kunna köpa något i affären.

Jag blev helt förstörd, jag kunde inte fortsätta min runda allt kändes helt fel. Inte kunde väl jag få extra pengar. Jag ville absolut inte ha femman, och jag ville absolut inte köpa något till mig själv. Jag vet att jag tänkte att jag inte var värd det, trots att jag var så liten.

Jag tog mig hem till mamma och bröt ihop, Mamma sa, hon ville bara ge dig den för att vara snäll och hon tyckte du skulle ha den. Det är ingen fara, du får använda den och köpa vad du vill. Jag vet att jag lät femman ligga, och mest av allt ville jag bara gå tillbaka till tanten och lämna tillbaka pengen. Så fortsatte det upp i åren även som vuxen när någon ville ge mig något, jag tyckte inte jag var värd det.

Sakta men säkert gick det upp för mig att min omgivning faktiskt uppskattade mig och ville ge mig något då och då, och idag tar jag emot saker och är tillfreds utan att känna paniken som jag gjorde som liten. Häromdagen blev jag bjuden på just en femma när jag handlade på 7-eleven och den här gången tog jag tacksamt emot den.

En friskt fläkt eller bara öppnare fördomar?

av Linda

På middag med två gamla vänner i helgen började vi prata om bekantskapskretsen. Jag knyter an till ett gammalt inlägg jag skrev förra sommaren, Here we go again…. Det var då jag valde att verkligen börja stå upp för mig själv och för mångfaldssamhället bland vänner och bekanta i sociala sammanhang.

Vi kom att prata om två andra vänner som helt klart har sina sympatier långt ut till höger bland de främlingsfientliga. Det blev klart och tydligt under den där kvällen förra sommaren var de stod politiskt, och stundtals blev diskussionen väldigt hätsk. Jag och en av vännerna reste oss upp och gick hemåt den gången, men båda två av olika anledningar. Han, för att han tyckte att diskussionen inte gick framåt, jag för att jag kände mig personligt påhoppad och berörd på grund av mitt ursprung och vad jag upplevt genom åren.

Han har sagt det tidigare, men nu säger han det igen. Han oroar sig för hur han uppfattades i det läget. Att det kunde uppfattas som att han tog ställning fast så inte var fallet. Jag försöker förklara att bilden som middagssällskapet har av honom inte har förändrats, utan de ser honom som en schysst kille som de fortfarande vill umgås med. Det är mig de inte klarar av, och det är ömsesidigt. Jag uttryckte vad jag tyckte och tänkte efter den här kvällen, om hur jag ser på allas lika värde oavsett var de kommer ifrån. Jag fick frågan av värdinnan om jag menade att de två som stod för fientliga åsikter var rasister. Jag svarade ja, sen var kontakten bruten. Nej säger nog någon nu, man måste väl få vara lite kritisk. Är det inte typiskt svenskt att man inte ska få säga någonting i det här landet? Nja, inte om det går ut på att se vissa människor som lägre stående, och inte anse att de har samma värde som du som är vit.

Vännen som var med på middagen här för lite sen, och även i somras, menar att en av de fientligt inställda är en frisk fläkt. Jag blir ledsen och bedrövad för i min värld handlar det inte om en frisk fläkt som piggar upp, utan om hur människor är öppnare med sina fördomar utan att tänka på vem som är mottagaren och hur man värderar honom eller henne.

Ett par av mina vänner är väldigt uppskattade för att de anses vara diplomatiska, det vill säga inte så ofta tar ställning. En av dem är vännen som jag skriver om här ovan, jag antar att han är rädd att omgivningen ska försvinna och att han inte får vara med. Ibland vill jag vara som dem, bara flyta med och vara omtyckt av alla. Jag vet att det aldrig kommer att bli så, mina värderingar är en så stor del av mig själv, och kanske blir det så när man bygger upp en identitet från ingenting. Jag har flutit med och hållit käften bara för att passa in, men jag orkar inte mer. Jag räknar aldrig med att min omgivning ska ta ställning för mig eller någon annan utsatt grupp, men jag har lovat mig själv att i alla fall jag ska göra vad jag kan.

6 juni en bra dag att dö på

av Linda

6 juni 1994 Sveriges nationaldag en bra dag att dö på, och första dagen på sommarlovet. Ja du har rätt, samma dag det året började även fotbolls-VM borta i USA. Starten på en härlig fotbollssommar som ger mig gåshud bara jag tänker på den, en fotbollssommar min farfar aldrig fick uppleva. Jag har tidigare skrivit att min farfar är värd ett eget inlägg, och här kommer det.

Kvällen den 5 juni 1994 hade pappa och jag varit hos farfar som vanligt för pappa skulle sköta om farfars ärenden inne i stan under veckan, det här var en söndag. Allt var sig likt och farfar var glad fotbolls-VM skulle ju dra igång imorgon. Ett VM farfar aldrig kom att se. På morgonen den 6 juni vaknade jag av att telefonen ringde, och det var väldigt tidigt. Lite sur blev jag allt, första dagen på sommarlovet vill man ju sova ut. Jag var 15 år och gick i högstadiet. Farfar var död…Han hade dött av en hjärnblödning med telefonen i handen, förmodligen under natten eller på morgonsidan. Jag minns inte riktigt alla detaljer där hemma men jag blev såklart väldigt ledsen. Det slutade även med att jag fick följa med pappa hem till farfar, antagligen skulle mamma till jobbet. Det var första gången som jag såg en död människa, men det var mitt eget val pappa frågade om jag ville se. Att se farfar kall och orörlig var otäckt och jag kan fortfarande se hur han ser ut framför mig.

Under högstadietiden så blev jag mer och mer intresserad av de samhällsvetenskapliga ämnena eftersom de blev mer specifika då. Det var här farfar kom att betyda något annat än att bara vara farfar. Farfar och jag tittade på dokumentärer när jag följde med pappa hem till honom för att pappa skulle fixa med något. Jag fick helt plötsligt chansen att ställa frågor om till exempel andra världskriget till någon som faktiskt kunde förklara och som hade varit med på riktigt. Farfar hade bra och spännande böcker, och framför allt hade han många böcker. Jag älskar böcker och har gjort det ända sedan jag var väldigt liten, så där fann jag även en själsfrände i läsandet.

Farfar var som sagt böcker, sport, dokumentärer och P1, farfar var knegaren som hade hade kunskap. Det är något jag alltid sett upp till, och det gjorde att jag fann hopp i att kunna hålla mig till de ämnen som intresserade mig. Det gjorde bland annat att jag vågade göra klassresan och utbilda mig. Jag har inte gjort som alla andra mina kusiner, jag har inte valt de traditionella utbildningarna. Som student fick jag många frågor om det verkligen fanns framtid och jobb inom mitt område. Jag tror de flesta numera är överens om att det finns både en framtid och jobb inom mångfaldsområdet, det gäller bara att hitta rätt väg och slå in på den.

Ända sedan jag flyttade ner till Malmö så har jag varit sorgsen över att farfar dog och inte fick uppleva vad det blev av mig och vad jag utbildade mig till. Jag tror han hade uppskattat och förstått det på ett sätt som inte så många i varken släkten eller familjen kanske gör. Än idag är det viktigt för mig att se vilken vägar det går att ta som inte alla andra tar, farfar var en av den som inspirerade mig att fortsätta på min inslagna väg.

Paus eller dumpad

av Linda

Paus eller dumpad, man får kalla det vad man vill, men det känns lika mycket varje gång ändå. Jag trodde jag blivit mer vuxen och att det inte skulle kännas lika mycket, men det gör det. Det gör lika ont, och jag blir lika ledsen. Vi har känt varandra i sex månader nu, och nu tar vi paus från varandra. Inte för att kontakten varit så tät, och ärligt talat det har väl mest varit jag som hört av mig och jag som velat ses. Det är väl i sig inte ett så stort problem, för i många relationer finns det en som är mer driven än den andra tänker jag.

Har jag då blivit mer vuxen på något plan? Ja det måste jag nog säga. Den här gången handlar det lite mindre om egenvärde. jag tänker inte lika mycket på att det skulle vara något fel på mig och att jag är värd detta, snarare undrar jag vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda. Förmodligen inte så mycket, det blev som det blev. Jag är stolt över att jag i alla fall vågade vara rak och ärlig med vad jag kände i alla fall nu på slutet, det har nog aldrig hänt. I mina relationer har jag oftast suddat ut mig själv och i vissa relationer är det som om jag aldrig funnits. Det kan jag ta med mig, vara lite rak och ärlig tidigare. Här kändes det i och för sig som om det var helt rätt läge nu.

Jag vet att avslut och separationer är tufft för många, men jag vet att det är väldigt tufft för oss som är adopterade. Det är så många andra saker som kommer in när vi gör slut eller separerar. En del av oss får ren panik, andras egenvärde sjunker till noll, för en del så känns det som om de ramlar utför ett stup, eller att benen slås undan så man aldrig kan resa sig igen.
Ja, men så känner många säger ni. Ja, det vet jag. I vårt fall så tror jag att det vi känner är känslor som grundar sig på att vi ryckts upp från våra rötter. Det är en speciell process vi gått igenom. även om jag är väldigt tacksam att jag fick en chans att leva vidare. Jag tror att känslorna i en sån här situation blir starkare för oss då vi känner oss väldigt bortvalda och övergivna. Det är här jag tror den rotlösa känslan kommer in, att vi inte har så mycket att falla tillbaka på i alla fall inte från det tidigaste stadiet i livet. Jag vet att många av oss har svårt att knyta an och att skapa tillit i relationer. Det är kanske därför som man kanske inte alltid kommer helt innan för skalet på oss, och i mitt fall vet jag att det dröjer ett bra tag innan jag släpper in till mitt rätta jag.

Jag känner inte att det här är slutet, han och jag kommer säkert höras en dag. Han kommer att ha gått vidare och hittat något nytt, och jag kommer undra vad som hände. Det är så det brukar vara. Jag däremot, jag kommer inte tänka att det är något fel på mig.