Adopterad

Paus eller dumpad

av Linda

Paus eller dumpad, man får kalla det vad man vill, men det känns lika mycket varje gång ändå. Jag trodde jag blivit mer vuxen och att det inte skulle kännas lika mycket, men det gör det. Det gör lika ont, och jag blir lika ledsen. Vi har känt varandra i sex månader nu, och nu tar vi paus från varandra. Inte för att kontakten varit så tät, och ärligt talat det har väl mest varit jag som hört av mig och jag som velat ses. Det är väl i sig inte ett så stort problem, för i många relationer finns det en som är mer driven än den andra tänker jag.

Har jag då blivit mer vuxen på något plan? Ja det måste jag nog säga. Den här gången handlar det lite mindre om egenvärde. jag tänker inte lika mycket på att det skulle vara något fel på mig och att jag är värd detta, snarare undrar jag vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda. Förmodligen inte så mycket, det blev som det blev. Jag är stolt över att jag i alla fall vågade vara rak och ärlig med vad jag kände i alla fall nu på slutet, det har nog aldrig hänt. I mina relationer har jag oftast suddat ut mig själv och i vissa relationer är det som om jag aldrig funnits. Det kan jag ta med mig, vara lite rak och ärlig tidigare. Här kändes det i och för sig som om det var helt rätt läge nu.

Jag vet att avslut och separationer är tufft för många, men jag vet att det är väldigt tufft för oss som är adopterade. Det är så många andra saker som kommer in när vi gör slut eller separerar. En del av oss får ren panik, andras egenvärde sjunker till noll, för en del så känns det som om de ramlar utför ett stup, eller att benen slås undan så man aldrig kan resa sig igen.
Ja, men så känner många säger ni. Ja, det vet jag. I vårt fall så tror jag att det vi känner är känslor som grundar sig på att vi ryckts upp från våra rötter. Det är en speciell process vi gått igenom. även om jag är väldigt tacksam att jag fick en chans att leva vidare. Jag tror att känslorna i en sån här situation blir starkare för oss då vi känner oss väldigt bortvalda och övergivna. Det är här jag tror den rotlösa känslan kommer in, att vi inte har så mycket att falla tillbaka på i alla fall inte från det tidigaste stadiet i livet. Jag vet att många av oss har svårt att knyta an och att skapa tillit i relationer. Det är kanske därför som man kanske inte alltid kommer helt innan för skalet på oss, och i mitt fall vet jag att det dröjer ett bra tag innan jag släpper in till mitt rätta jag.

Jag känner inte att det här är slutet, han och jag kommer säkert höras en dag. Han kommer att ha gått vidare och hittat något nytt, och jag kommer undra vad som hände. Det är så det brukar vara. Jag däremot, jag kommer inte tänka att det är något fel på mig.

Genetik, när jag inte kunde göra läxan

av Linda

Jag kunde alltid göra läxorna, eller ja kanske inte matten helt på egen hand utan pappas hjälp. Att inte kunna göra läxan var en smärre katastrof den gången när det hände, och jag kände helt plötsligt att jag inte tillhörde någon.

I olika forum som jag är med i tillsammans med andra adopterade läser jag rätt så ofta om föräldrar som inte riktigt vet vad de ska göra med vissa av deras barns läxor. Det handlar alltid om uppgifter som har med bakgrund och ursprung att göra, och om det vet vi väldigt lite de flesta av oss.

I mitt fall handlade det om en läxa i biologin. Ni vet det där med arvsanlag, genetik och ögonfärg. Jag kommer ihåg än idag hur stel jag blev, och hur jag fick panik nästan direkt när vi fick uppgiften att göra hemma. Hur fan skulle detta gå till? Jag hade ju ingen aning om min bakgrund, och jag kunde ju inte gå efter mina föräldrar för det skulle ju inte bli rätt. Jag skulle vara den enda i hela klassen som inte skulle kunna göra läxan, och jag skulle aldrig någonsin kunna göra den heller. Den kvällen var jag så ledsen, och jag kände mig så värdelös, och ensammast i världen. Jag tyckte det var så pinsamt att inte ha någon ”riktig” familj för på den tiden, och i den klassen, fanns det knappast några annorlunda familjekonstellationer.

Jag hade hoppats att utvecklingen av uppgifter gått framåt, och att man på ett annat sätt vore mer medveten om den problematik om många av oss adopterade har när det gäller vårt ursprung. Barn som har ett annat påbrå, eller som kommer från en annan kulturell bakgrund, har förmodligen kunskap om släkt och familj. Vi däremot, vi hamnar lite mellan stolarna när det gäller just det. Det är tufft som det är att vara vit/svensk på insidan men brun på utsidan som många av oss är. Varje litet steg som får oss att känna att vi står lite stadigare när det gäller vår identitet som adopterade är guld värt, och det är först i skolvärlden som barn vår identitet inte är lika naturlig som inom hemmets fyra väggar.

Är du född i Sverige?

av Linda

Idag för två veckor sedan var jag på en grupprådgivning för nyföretagare. Jag har tankar och idéer om vad jag egentligen vill göra, så jag tyckte det var dags att ta tag i den saken.

Själva rådgivningen i sig var det inget fel på men jag reagerade på frågorna man skulle svara på när man skulle anmäla sig. Är du född i Sverige? Den frågan kom två gånger i själva anmälningsformuläret. Jag har försökt slå bort de känslorna som jag kände redan direkt när jag skulle svara. Känslorna bubblade upp, känslan av att inte vara på riktigt, att inte vara fullvärdig som svensk, att inte riktigt tillhöra majoritetssamhället. Jag är numera tillfreds med att jag har ett annat ursprung än svensk, men på grund av mina erfarenheter genom livet känns frågan som om den vill kategorisera mig och få mig att inte riktigt höra till ändå. Det känns fortfarande inte som om det är ok att vara svensk med ett annat ursprung än just svensk, trots att det i kalendern står 2018 och vi borde ha tagit ett kliv bort ifrån det.

Jag förstår att det förmodligen handlar om någon form av statistik grundad på födelseland och företagande men ändå. Kort och gott fick det mig att känna mig utanför. Tänk att små små frågor kan väcka så starka känslor inom en. Häromdagen tog jag mod till mig och mailade VDn för organisationen och gav min feedback, får vi se vad svaret blir.

 

Allt för Sverige

av Linda

Allt för Sverige handlar om bakgrund, och om att få veta mer om sin släkt. Bakgrund har alltid varit viktigt även för mig och jag har alltid pratat och frågat mycket ända sedan jag var ett litet barn.

Pappa är mer pratsam än mamma i alla fall när det gäller bakgrund, och kanske är det för att vi bodde så långt bort från släkten på mammas sida så var det lite svårare att få grepp om. Jag har alltid gillat att prata med äldre personer, kanske därför som jag i vissa avseenden är en liten tant inombords. Hur som helst jag pratade med pappas fastrar när jag gick på gymnasiet inne i stan. Ibland när jag behövde vänta på bussen hem rätt länge så var jag inom dem och tog en fika. Det hjälpte mig att lyssna på farfars bakgrund från ett annat håll som inte var pappa. På så sätt lade jag pusslet på pappas sida. Farfar själv var såklart också en källa, men han hade en annan betydelse för mig. Farfar var P1, böcker, sport och dokumentärer på tv, men farfar kommer få ett eget inlägg för det är han värd.

Till viss del genom mamma, men framför allt via min moster så lade jag pusslet till mammas uppväxt och bakgrund. På de stora släktträffarna när jag var lite äldre vågade jag även prata med mammas moster. Där bodde vi ju inte lika nära så det var svårt att skapa den typ av kontakt som jag kunde göra med fikandet.

Under den här resan har jag funderat på varför det varit så viktigt för mig att veta så mycket om mina föräldrars bakgrund, och kommit fram till att jag tror det är en viktig del i identitetsskapandet som adopterad. Jag vågar nog påstå att jag kan mer än de flesta på grund av mina frågor och min nyfikenhet.
Jag tror också det är viktigt om man inte har så mycket information om sig själv, då blir det ett sätt att skapa någon sorts trygghet och stabilitet. Det känns otroligt skönt att ha en stabil grund att stå på när det gäller min svenska bakgrund eftersom den självklart är den största delen av mig.

Känslor, 40-talister & generation x

av Linda

Det finns de som inte vet hur man pratar om sitt inre, eller som är i kontakt med sina känslor. Oftast handlar det kanske inte bara om att man inte vill, utan mer om att man inte vet hur man ska göra eller om det är ok. Efter att jag jobbat med mig själv under så många år så har jag förstått att det bottnar i så många olika saker, ett lands kultur och vilken generationstillhörighet man har, och såklart mycket mycket mer.

I hela mitt liv ända sen jag var liten har jag lärt mig att stänga inne vad jag känner och tänker innerst inne. Som jag tidigare tagit upp så har jag alltid skrivit om det, det blev min ventil att överhuvudtaget försöka få en bild och kunna förstå det som händer inombords. När jag under promenaden häromdagen lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat från förra året så sa han att skrivandet förmodligen fick honom att överleva, samma sak gäller för mig.

Var kommer då detta ifrån, det här med att stänga in sina tankar och känslor? Jag tror man får se det hela i ett större perspektiv, som en annan generation, en annan tid och ett annat land. Mina föräldrar växte upp under efterkrigstiden då det inte var särskilt gott ställt i landet, även om det gick på högvarv i jämfört med övriga Europa. Pappa som berättar hur han tidigt fick börja jobba för att kunna hjälpa farmor. Mamma som också kom ut i arbetslivet efter bara sju år i folkskola, van att också tidigt börja jobba och ta ansvar. Idag hade vi inte ens tänkt tanken att så unga personer skulle hjälpa till och bidra till familjen. När jag frågar pappa hur det kändes och hur han såg på sin situation så säger han att det inte fanns något val. Det var bara att gneta på och göra det som behövdes göras. Det fanns varken tid eller ens möjlighet till reflektion eller känslor. Det är under alla de här samtalen som vi har nu, efter alla mina år när jag arbetat med mig själv, som jag börjar förstå mina föräldrar. Förstå att vi har olika förutsättningar att prata om vårt inre och våra känslor. I deras liv och i den tid de växte upp så fanns det väldigt lite plats för just det, det praktiska tog överhanden. I det land vi lever i nu så är det fortfarande mest viktigt att vara så arbetsam som möjligt, att visa sig svag eller att öppna sig om hur man mår innerst inne är fortfarande inte helt ok. Ja jag är medveten om att det är lite bättre, annars hade jag nog inte suttit och skrivit det här inlägget istället hade det hamnat i en av mina böcker och så småningom i bokhyllan.

Mina föräldrar har fått vänja sig vid att jag kommunicerar och uttrycker mig långt mer än de flesta människor, men det gick. Idag är mina föräldrar mina största fans när det gäller mitt skrivande, och vi pratar om sådant jag gått och funderat på genom livet. Det hade jag aldrig kunnat drömma om, men det känns som högsta vinsten på lotteri. Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag skulle skriva och dela med mig av mitt inre, och få så många följare på min resa. Det känns också som högsta vinsten på lotteri.
Till alla er som går runt och stänger inne det ni känner, hitta ert sätt att kommunicera vare sig det är tal, skrift eller andra uttryck. Börja kommunicera med er själva så lättar ni i alla fall något på trycket.

Tryggare kan ingen vara

av Linda

På jobbet har jag nyligen pratat med en kollega och vän om det här, var människor väljer att sätta sina barn i skolan. För en tid sedan, jag tror till och med att vi pratar om ett par år, så frågade jag en vän till mig om de hade fått plats på förskolan för sin äldsta. Ja det hade de, och han svarade ”som tur var på rätt sida”. Jag frågade, vad menar du med på rätt sida?  Ja du vet väl var gränsen går för oss, svarade han. Till saken hör att min vän bor på höger sidan om en stor gata som så småningom leder ut från stan. Till vänster ligger stadsdelar som genom tiderna lidit av ett utanförskap.

Vi fortsätter samtalet och jag frågar min vän varför det skulle vara rätt sida. Vännen bli väldigt upprörd och nästan spottar från frågan om jag verkligen skulle sätta mina barn i en skola bland såna. Med såna kryper det såklart fram att det är barn med rötter i vissa länder som vi pratar om, och barn med en viss religion. Vännen undrar också om jag verkligen hade satt mina barn i skolor på den vänstra sidan av den stora vägen om jag hade haft några. Jag svarar att det hade jag för att jag hade inte velat att de skulle utsättas för samma sak som jag själv.

Vännen är inte inte ensam om att göra såhär, och jag står för att jag anser att val som detta istället ökar utanförskapet i samhället. Jag vet inte hur många gånger jag får veta att jag inte förstår för att jag inte har några egna barn. Jag vet inte hur många gånger vänner, bekanta och kollegor förklarar att man alltid vill ge sina barn så mycket trygghet som man kan, så därför lämnar man stan för bland annat de västra delarna eller kranskommunerna som exempel. Man vill ha lugn, ro och trygghet, en trygghet som bara en svensk vit omgivning kan ge. För till syvende och sista är det ju det man vill göra, man vill skydda sina barn från mångfalden som är ett faktum i samhället, men som man inte kan skydda dem emot hur länge som helst.

Det här gör ont. Det här får mig att känna utanförskapet, eller mellanförskapet, eller kalla det vad ni vill, på samma sätt som när jag var barn. Men varför tar du åt dig tänker nog flera av er? Därför att jag kommer aldrig att förstå vilken svensk vit trygghet som man vill ge sina barn. Det som många förknippar med den här tryggheten, är något som jag ville fly från.  Det fanns ingen trygghet i att inte vara vit men att bo i en vit omgivning, och från tio års ålder ständigt retad och påhoppad för att jag inte såg ut som alla andra

Nej jag kommer kanske aldrig att förstå eftersom jag inte har några egna barn. Jag förstår däremot så mycket, att det inte finns särskilt mycket trygghet i att vara svartskalle, neger, eller turk på burk, i områden och orter som fortfarande 2018 liknar den ort där jag växte upp. Med rädsla för varandra kommer vi inte särskilt långt, med möten kommer vi att komma längre.

Exotisk eller svartskalle

av Linda

Jag har tidigare skrivit en hel del om utanförskapet som man kan känna om man är adopterad, men det gäller inte för alla. Många hävdar att de har inte upplevt något särskilt utanförskap när man pratar med dem, men efter ett tag så kommer det fram att de flesta i alla fall någon gång har stött på det i olika grad.
Jag har precis tagit upp kontakten med en vän som jag lärde känna för 17 år sedan, och vi är adopterade båda två. De länder som vi kommer ifrån ligger grannar med varann.

Vi sågs för ett tag sedan och började prata om vår upplevelse av utanförskap. Vi har som sagt känt varandra i många år men det är första gången som vi berör adoption och utanförskap på det här sättet. För min del för att jag inte nosat på den delen av mig förrän jag fyllde 30, och omfamnade den först när jag fyllde 35.
Vi pratar om barndomen då min väns upplevelse inte alls är så negativ som min. Hon kan inte riktigt känna igen sig i samma utanförskap som jag. För omgivningen var hon exotisk, och visst fick det henne att känna sig speciell, men inte på det negativa viset.
För min del har jag varit allt från turk på burk, neger, svartskalle, blatte, you name it. Inget av det var särskilt positivt som ni kanske förstår.
Tänk så lite som behövs för att ett barn från en annan kultur och härkomst ska kunna kännas sig tillfreds och stolt. Nu säger jag inte att livet varit helt oproblematiskt för någon av oss men det är intressant att belysa det här. Det är inte så konstigt att jag känner att jag har något gemensamt med de som har en annan bakgrund, vare sig de är födda här, eller kom hit som små. Det delar vi inte riktigt min vän och jag. Medan jag rör mig över kontinenter, länder, folkslag när jag möter människor, så är hon mest i en svensk omgivning.

Vi konstaterar att vi tagit olika vägar när det gäller att förhålla oss till vår adoption. Hon står närmare ursprungslandet än jag och har till och med varit tillbaka dit. Det har inte jag. Jag har rest mycket på egen hand, bott utomlands och passat in på de flesta ställen där jag satt ner min fot. Jag känner mig inte så knuten till ett land, även om jag såklart kulturellt på insidan är svensk men med sydländska manér. Inget är rätt eller fel men tänk så olika man kan känna genom livet beroende på vad vi möts av för attityd som riktigt små.

Vald eller inte vald?

av Linda

Väl hemma hos mina föräldrar för att fira jul så kommer tankarna som så ofta när jag är där. Jag kan räkna de en två gånger jag faktiskt inte blev vald sist till något lag, eller de en två gånger jag faktiskt fick gå på kalas. Att inte bli vald redan tidigt i livet, i mitt fall redan när jag föddes, sätter sina spår det är ingen tvekan om det. Att inte bli vald som barn lite senare i livet sätter också sina spår, ingen tvekan om det heller. Skoltiden är ett gissel för mig som för så många andra. Jag älskade skolan för kunskapen och för allt jag lärde mig, det tog mig faktiskt vidare till en bra utbildning som jag kan luta mig mot. Det jag däremot inte älskade var det sociala där det inte fanns plats för några olikheter, andra bakgrunder eller kulturer.

Var har det då tagit mig i livet? Faktum är att det i mitt fall inte har varit helt negativt, utan det har fått mig att prestera och ta mig någonstans. Jag har ändrat mitt liv, min miljö, min omgivning, och det är mitt val. När jag har mina svackor så kommer såklart känslor tillbaka från förr, jag tillåter mig själv känna dem men jag har bestämt mig för att inte bli offer för dem. Jag har levt för länge med andras sanning istället för att vara mig själv.

Så sitter vi där vid middagsbordet på juldagen och jag pratar lite med mina föräldrar om mina funderingar. De konstaterar att det där med val redan fanns på deras tid, det vill säga när de växte upp i slutet på 50-talet början på 60. Att det där har påverkat mig det förstår de när jag förklarar hur det kändes att inte bli vald. Mamma säger efter ett tag, är du säker på att det inte har att göra med att du är mörk? Bara att hon ställer den frågan gör att jag slappnar av. Den ledsna lilla flickan inombords kan efter alla år få lite ro. Den lilla flickan som nog inte riktigt berättade allt som hände i skolan, och som skämdes över att det hände. Efter alla år när jag har försökt förklara hur det kändes, och hur jag har formats av det, har hon faktiskt förstått. Jag är stolt över mina föräldrar som vågar stå upp för människor med en annan bakgrund och en annan kultur. Det innebär att de faktiskt står upp för mig. De tar diskussionen utan att tveka, det borde fler göra.

Vem har sagt att jag inte duger?

av Linda

Jag spinner vidare på mitt förra inlägg om att näst intill konstant anpassa sig efter sin omgivning. När man inte vet vem man är försöker man att skapa sig själv, och jag tror det är mer så för mig och andra adopterade som inte alltid har någon solid grund att stå på.

Som jag tidigare skrivit om så stod det klart för mig att jag var annorlunda när jag nio-tio år och mina klasskompisar upptäckte att jag inte såg ut som dem. Det fortsatte med att min kropp inte dög, jag var inte bara mörk utan även tjock och fet. Jag längtade alltid hem, hem till de trygga fyra väggarna i huset där jag kunde gömma mig, och där jag kunde vara mig själv. Jag ville inte gå ut, jag ville inte träffa folk, jag kände mig aldrig trygg och säker. Den onda cirkeln började snurra och först nu vill jag att den tar slut på riktigt.

Flera av mina relationer har fått mig att känna likadant och framkallat känslor från förr. Jag har känt att jag inte räckt till, och att jag velat gömma mig. Det har aldrig räckt att vara jag. Men säger ni, det sitter väl bara i ditt huvud? Nej det gör ju inte det, jag har fått min beskärda del av ord och uttryck som förminskat mig och fått mig att känna mig mindre värd. Det är bland annat det som är det psykiska våldet i en nära relation.

Sitter i soffan och funderar över sambandet mellan det som hände mig som barn, mina relationer, och min egen erfarenhet av me too. Det negativa har format mig, och jag har tagit det med mig upp i vuxen ålder när jag har mina svackor. Det är andra som sagt att jag inte duger och jag har låtit det bli min sanning, men hey jag gillar faktiskt mig själv. Det tar för mycket kraft och energi att kämpa hårt för att bli någon annan än mig själv, därför säger jag nu till mitt vuxna jag: Jag är jag och jag duger.

 

Åt helvete med anpassning 2018!

av Linda

Då skriver vi den 1 januari 2018 på ett nytt blad. I år är det tjugo år sedan jag flyttade hemifrån, och tjugo år sedan jag flyttade till Skåne. Jag pratar ofta i mina inlägg om tillhörighet.  Jag tror att grunden för att få känna tillhörighet är att anpassa sig om man känner sig annorlunda. Den senaste tiden har jag funderat kring när anpassningen började för min del och kommit fram till att den mer eller mindre pågått hela livet. Som vuxen har jag hittat mer rätt, vet mer vem jag är och vad jag står för, men det kommer ändå svackor som till exempel den här hösten/vintern.

Som liten tittade jag mig runt och försökte se hur man skulle se ut, hur man skulle vara, hur/vad man skulle göra för att passa in. Mycket lite av det stämde in på mig. Jag gillade andra saker, jag såg annorlunda ut, och jag var bra på andra saker som kanske inte var så vanliga. Istället för att se det som en tillgång så har all min tid och energi gått åt till att försöka vara som alla andra, göra mer eller mindre samma saker som alla andra, och gå samma väg som alla andra går. Jag vet mycket väl vad som inte är min väg för magen knyter sig.
Jag kan inte påstå att det blev så mycket annorlunda som vuxen, när jag har mina svackor faller jag in i det där beteendet igen.  Jag har inte längre ork att vara något annat än mig själv och jag har bestämt mig att lyfta bort oket från mina axlar.

2018 har jag lovat att anpassa mig efter en enda person nämligen mig själv. ♥