identitet

Vald eller inte vald?

av Linda

Väl hemma hos mina föräldrar för att fira jul så kommer tankarna som så ofta när jag är där. Jag kan räkna de en två gånger jag faktiskt inte blev vald sist till något lag, eller de en två gånger jag faktiskt fick gå på kalas. Att inte bli vald redan tidigt i livet, i mitt fall redan när jag föddes, sätter sina spår det är ingen tvekan om det. Att inte bli vald som barn lite senare i livet sätter också sina spår, ingen tvekan om det heller. Skoltiden är ett gissel för mig som för så många andra. Jag älskade skolan för kunskapen och för allt jag lärde mig, det tog mig faktiskt vidare till en bra utbildning som jag kan luta mig mot. Det jag däremot inte älskade var det sociala där det inte fanns plats för några olikheter, andra bakgrunder eller kulturer.

Var har det då tagit mig i livet? Faktum är att det i mitt fall inte har varit helt negativt, utan det har fått mig att prestera och ta mig någonstans. Jag har ändrat mitt liv, min miljö, min omgivning, och det är mitt val. När jag har mina svackor så kommer såklart känslor tillbaka från förr, jag tillåter mig själv känna dem men jag har bestämt mig för att inte bli offer för dem. Jag har levt för länge med andras sanning istället för att vara mig själv.

Så sitter vi där vid middagsbordet på juldagen och jag pratar lite med mina föräldrar om mina funderingar. De konstaterar att det där med val redan fanns på deras tid, det vill säga när de växte upp i slutet på 50-talet början på 60. Att det där har påverkat mig det förstår de när jag förklarar hur det kändes att inte bli vald. Mamma säger efter ett tag, är du säker på att det inte har att göra med att du är mörk? Bara att hon ställer den frågan gör att jag slappnar av. Den ledsna lilla flickan inombords kan efter alla år få lite ro. Den lilla flickan som nog inte riktigt berättade allt som hände i skolan, och som skämdes över att det hände. Efter alla år när jag har försökt förklara hur det kändes, och hur jag har formats av det, har hon faktiskt förstått. Jag är stolt över mina föräldrar som vågar stå upp för människor med en annan bakgrund och en annan kultur. Det innebär att de faktiskt står upp för mig. De tar diskussionen utan att tveka, det borde fler göra.

Jag & #metoo

av Linda

Skammen är värst när det gäller att berätta om sina upplevelser av #metoo, men är det bara skammen som gör att det tar emot? Den senaste veckan så har jag funderat över vad det är som gör att det tar stopp när jag ska berätta vad jag varit med om. När vi kvinnor/tjejer pratar om #metoo så är det sällan någon som inte kan sätta sig in i situationen eller känslorna även om alla inte har upplevt det, eller upplevt samma saker.
När det gäller män då… Det är här det tar emot. Det är här jag, från nästintill alla, får en känsla av att de inte tror det är sant. Jag ska inte säga alla. Det finns en och annan som inte kräver det jag upplever att de flesta män/killar som jag pratar med om detta kräver – bevis.

För min del så har det gått så många år, och jag har förträngt själva övergreppet under så lång tid tills det en dag kom fram i mitt medvetande. Det finns ingen teknisk bevisning för den spolades ut i duschen den där natten. Det är som de flesta säger ord mot ord, men jag tror inte min förövare ens kommer ihåg den där natten. Det raseri och de svarta ögonen han får vid vissa tillfällen gör att han inte vet vad han tar sig för, och definitivt inte kommer ihåg det efteråt.

Har man bara sin berättelse så känns den inte så mycket värd, i alla fall inte när man pratar med de flesta män (och såklart med en del kvinnor också). En del av mina vänner tror nog det var ett vanligt bråk den natten mellan två stycken som ”tyckte om varandra”, och där den intima delen slutade med lite hårdare tag. Att det har gått så lång tid att berätta om det gör nog att de allra flesta tvivlar på om det är sant det som hände.
Jag känner mig förvirrad när en del vänner lyssnat på min berättelse, men ibland pratar och umgås med personen som gjorde mig så illa på många sätt. I min värld är det som att säga ja till övergrepp och #metoo, men vad vet jag, jag har ju bara min berättelse som ärrat mig för livet.

Vem har sagt att jag inte duger?

av Linda

Jag spinner vidare på mitt förra inlägg om att näst intill konstant anpassa sig efter sin omgivning. När man inte vet vem man är försöker man att skapa sig själv, och jag tror det är mer så för mig och andra adopterade som inte alltid har någon solid grund att stå på.

Som jag tidigare skrivit om så stod det klart för mig att jag var annorlunda när jag nio-tio år och mina klasskompisar upptäckte att jag inte såg ut som dem. Det fortsatte med att min kropp inte dög, jag var inte bara mörk utan även tjock och fet. Jag längtade alltid hem, hem till de trygga fyra väggarna i huset där jag kunde gömma mig, och där jag kunde vara mig själv. Jag ville inte gå ut, jag ville inte träffa folk, jag kände mig aldrig trygg och säker. Den onda cirkeln började snurra och först nu vill jag att den tar slut på riktigt.

Flera av mina relationer har fått mig att känna likadant och framkallat känslor från förr. Jag har känt att jag inte räckt till, och att jag velat gömma mig. Det har aldrig räckt att vara jag. Men säger ni, det sitter väl bara i ditt huvud? Nej det gör ju inte det, jag har fått min beskärda del av ord och uttryck som förminskat mig och fått mig att känna mig mindre värd. Det är bland annat det som är det psykiska våldet i en nära relation.

Sitter i soffan och funderar över sambandet mellan det som hände mig som barn, mina relationer, och min egen erfarenhet av me too. Det negativa har format mig, och jag har tagit det med mig upp i vuxen ålder när jag har mina svackor. Det är andra som sagt att jag inte duger och jag har låtit det bli min sanning, men hey jag gillar faktiskt mig själv. Det tar för mycket kraft och energi att kämpa hårt för att bli någon annan än mig själv, därför säger jag nu till mitt vuxna jag: Jag är jag och jag duger.

 

Åt helvete med anpassning 2018!

av Linda

Då skriver vi den 1 januari 2018 på ett nytt blad. I år är det tjugo år sedan jag flyttade hemifrån, och tjugo år sedan jag flyttade till Skåne. Jag pratar ofta i mina inlägg om tillhörighet.  Jag tror att grunden för att få känna tillhörighet är att anpassa sig om man känner sig annorlunda. Den senaste tiden har jag funderat kring när anpassningen började för min del och kommit fram till att den mer eller mindre pågått hela livet. Som vuxen har jag hittat mer rätt, vet mer vem jag är och vad jag står för, men det kommer ändå svackor som till exempel den här hösten/vintern.

Som liten tittade jag mig runt och försökte se hur man skulle se ut, hur man skulle vara, hur/vad man skulle göra för att passa in. Mycket lite av det stämde in på mig. Jag gillade andra saker, jag såg annorlunda ut, och jag var bra på andra saker som kanske inte var så vanliga. Istället för att se det som en tillgång så har all min tid och energi gått åt till att försöka vara som alla andra, göra mer eller mindre samma saker som alla andra, och gå samma väg som alla andra går. Jag vet mycket väl vad som inte är min väg för magen knyter sig.
Jag kan inte påstå att det blev så mycket annorlunda som vuxen, när jag har mina svackor faller jag in i det där beteendet igen.  Jag har inte längre ork att vara något annat än mig själv och jag har bestämt mig att lyfta bort oket från mina axlar.

2018 har jag lovat att anpassa mig efter en enda person nämligen mig själv. ♥

Hemvändare

av Linda

Där jag befinner mig just nu är det långt till närmsta bar, så jag blir ingen riktig hemvändare den här juldagen heller. Det har alltid varit ångestfyllt att vända hem den största helgen av dom alla, och då pratar jag inte om julfirandet inom hemmets fyra väggar. Jag blir alltid starkt påmind av viljan att höra till, en vilja som är stark hos oss alla. 

Om någon vecka går jag in på mitt tjugonde år som utflyttad, och jag kommer inte tillbaka. Förr flyttade folk dit jobben fanns. Många i min generation flyttade för att kunna vara fria, leva livet på sitt sätt, och för att kunna höra till. I det här fallet pratar jag inte alls enbart om hudfärg, utan också om tankesätt och värderingar, och om viljan att kunna komma vidare i livet utan villan, Volvon och vovven. 

Som ni alla vet som följer mig så har jag hittat min plats, men när jag vänder hem så upptäcker jag varje gång att det inte finns något att återvända till. Jag har inga gamla vänner att återse, eftersom jag inte hade något social umgänge att tala om när jag bodde här. Jag har inte heller någon nära relation med kusiner eller släkt, eftersom jag alltid upplevt att de som följer den givna normen är de som värderas högst. Relationen till syskonen är inte heller särskilt tät, även om vi inte på något sätt är osams. Det är barndomens känslor av att inte riktigt höra till, och inte riktigt ha någon, som kommer tillbaka. 

Det mesta som jag gör den här helgen är att gå upp och nedför trappen i barndomshemmet. Allt är självklart inte bara mörkt, det är skönt att koppla av i lugn och ro. Det är tufft när starka känslor från förr kommer över en, men jag tröstar mig med att jag är vuxen och att detta inte är min vardag längre. Jag lever ett liv där jag är fri och har möjligheter att utvecklas. 

Otaliga krönikor som handlar om samma ämne vittnar om att jag inte är ensam, och att julen för de flesta handlar om att pendla mellan att vara vuxen och att vara barn. 

God fortsättning till alla och envar! ❤

Det som inte syns utanpå…

av Linda

Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån tjej/kvinna, en sån som dom andra. Social, utåtriktad, energisk, driftig och framåt, inte skulle det hända mig? Det gjorde det, och vad jag försöker lära mig nu är att mäns våld mot kvinnor kan drabba vem som helst. Spelar ingen roll hur bra du lyckas i livet eller vilken samhällsklass du tillhör, ingen går fri när det väl drabbar en. Jag var fast i en relation från och till i fem år, där våldet var närvarande näst intill hela tiden både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt.

Såklart är det skamligt att prata om, såklart undrar jag vad min omgivning ska tänka om mig. Det finns många i min omgivning som undrar om det verkligen har hänt, eller om det är jag som hittar på och överdriver nu igen. En del i min omgivning säger att de inte reagerade för att jag själv inte reagerade. Hur man nu kan reagera när man är så nedbruten att man inte vågar ringa någon, för det sociala livet sakta men säkert tynar bort. Hur jag orkade fungera, jobba och träna som vanligt är idag för mig en gåta.

Det är nu som huvudet snurrar runt. Det är först nu som jag fattar vad som hänt. För första gången för snart ett år sedan var det en vän till mig som lyssnade på allt jag hade att berätta om den här relationen. Under det här året, fram tills nu, kan jag väl inte säga att det har hänt så mycket mer än att jag för en del har vågat berätta hur utsatt jag faktiskt var och på vilket sätt. Som jag skrivit tidigare så har jag gått på samtal i många många år, och vändpunkten kom vid ett sådant tillfälle i somras. Ett visst övergrepp har framträtt väldigt klart och tydligt ända sedan i våras, och jag kan se hela händelsen framför mig igen. Det är många år sen det hände, men minnena är starka.
Det är det här övergreppet jag berättar om under ett samtal i somras. Vi kommer snabbt fram till att jag behöver annan hjälp, vilket jag redan tänkt. Väl hemma tar det inte lång tid att hitta rätt ställe, men det tar mig en vecka att ringa. JAG ÄR INTE EN AV DOM, det är mantrat som mal om och om igen i huvudet.

Det här är ytterligare något jag behöver jobba igenom för att kunna bli hel, det är svårt att förstå hur mycket inre stress det här har skapat. Jag slår i botten och börjar öppna dörrarna en efter en. Den här resan är jävligare och skamligare än någon annan jag har gjort, den är inte heller slut än, den har också bara börjat.
Mäns våld mot kvinnor sker oftast där vi ska kunna vara trygga, inom hemmets fyra väggar i våra närmaste relationer.

Vägskäl

av Linda

När jag var i 30-årsåldern hade jag ett förhållande med en kille som verkligen ”tjatade” på mig att börja rota i min bakgrund. Såklart så visste han att jag var adopterad, och försökte lite då och då pusha mig att bli nyfiken på Indien och börja söka mina rötter. Det hände väl inte så mycket just där och då mer än att jag tittade igenom mina papper med mamma och pappa någon gång när jag var hemma hos dem, och fick med mig kopior hem som snabbt hamnade i bokhyllan.

Jag har skrivit flera gånger om att min resa att börja närma mig Indien startade på riktigt för tre år sen. Det är sant, det var då jag tog några viktiga kliv framåt. Vad jag innerst inne vet så startade den några år tidigare, vid 32-års ålder, när jag var tvungen att välja om jag skulle bli förälder eller inte. Idag kan jag prata om det, men det skulle ta många år att läka ihop och tryggt kunna stå för mitt val. Att välja att inte bli förälder är skamfyllt i sig trots att det var 2011 när allt hände. Jag har i efterhand reflekterat över hur det var för mig som adopterad, och kommit fram till att jag hamnade i ett vägskäl. Jag har aldrig drömt om Svensson-liv och inte heller vill jag ha ett hus, trots att jag är uppväxt i hus. Redan där har jag känt mig annorlunda eftersom det alltid varit min omgivnings största dröm att vid en viss ålder bo i hus och ha familj, gäller både släkt som vänner. Mina drömmar har alltid sett annorlunda ut än att slå sig till ro, mina drömmar handlar om att utvecklas och komma framåt i livet på olika sätt, och om att vara fri.

Det satte i alla fall igång en massa tankar som adopterad när jag skulle göra mitt val, dels så hade jag ju fått en möjlighet att överleva och få ett liv för att mina föräldrar blev ofrivilligt barnlösa. Skulle jag då göra valet att välja ”fel” utväg? Vänner som kämpat febrilt för drömmen om barn, hus och hem skulle jag verkligen välja att inte bli förälder? Alla andra kämpade ju så hårt. Det var säkert flera som tyckte det gick lite för lätt för mig (att lyckas så snabbt få chans att bilda familj), och det finns säkert de som undrade och fortfarande undrar hur jag kunde välja att inte bli förälder. Allt det här var ju utifrån deras perspektiv, de skulle aldrig ha valt samma väg som jag. Innerst inne visste jag hela tiden att just jag inte ville bli förälder, att jag inte alls ville ta på mig det ansvaret. Jag bar bara alla andras ok på mina egna axlar. När jag väl funderat fram och tillbaka, och väl fått en klar känsla i magen vad som var rätt för mig, då utgick jag från det och gjorde mitt val. Det var ingen dans på rosor och det tog nästan ett helt år innan jag var tillbaka någorlunda mentalt.

Vad menar jag då med att detta blev ett vägskäl? Under den här perioden funderade jag mycket på mig själv, min chans till ett nytt liv i ett annat land som bebis, min icke-existerande relation till min bakgrund och till Indien. Någonstans där och då förstod jag att jag ville bli hel, och någonstans där och då började jag trevande min resa. När jag väl var på banan igen så läste jag igenom alla kopior av papper som en gång hamnat i bokhyllan. Jag ville knyta samman det lilla barnet i Sverige som jag hade full koll på, med det lilla barnet som föddes i Indien. Jag bara älskar hur en av mina indiska vänner låter andra ta del av hans resa under namnet ”Know your roots, know yourself”. Så känner jag också, ”känn dina rötter, känn dig själv”. Så jag upprepar mig än en gång, min resa är inte slut den har fortfarande bara börjat.

Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

av Linda

Jag läste ett mycket bra inlägg idag i en av adoptionsgrupperna som jag är med i. Inlägget handlade bland annat om hur en del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land. Det är en tanke som jag aldrig har förstått… Någon i någon av adoptionsgrupperna har vid något tillfälle beskrivit adopterade som en kokosnöt, vilket är en väldigt målande beskrivning tycker jag. Vi har ju vitt innehåll men ett brunt skal, och som jag själv brukar säga min nationalitet visas inte genom min hudfärg, snarare tvärtom.

När jag diskuterat dejting med några andra adopterade så hade i alla fall hälften aldrig dejtat någon med annan nationalitet eller ursprung än svensk (vit), och det var inte aktuellt att göra det heller som jag förstod. Jag har sedan dess funderat på om det är vithetsnormen som präglar det valet och den inställningen.

Att inte umgås eller röra sig bland folk med annat ursprung och kultur skulle för min del inte vara aktuellt, det skulle begränsa mig. Jag har vänner och kollegor från många kulturer och länder. I mina kvarter kan jag inte ens räkna hur många kulturer och nationaliteter vi är. För egen del så känner jag att jag delar min bild av samhället med dem som invandrat från ett annat land, eller är födda här med annat ursprung, bättre än med de som är helsvenskar. Förmodligen för att jag aldrig känt mig 100 procent svensk. Jag säger inte att jag inte är svensk för såklart så är det min kultur, men utsidan gör att mitt liv inte sett likadant ut som om jag varit en blond svensk tjej från det lilla samhället jag kommer ifrån. Jag tror dock inte att livet hade varit lika berikande, innehållsrikt och roligt om jag inte vore jag. Vill jag byta? NEJ

 

Here we go again…

av Linda

Igår så hade jag en diskussion med en kompis om Sverigedemokraterna och deras sympatisörer/anhängare. Det finns inte mycket jag tycker så illa om som deras politik och deras värderingar. Då kom det från kompisen, hur skulle det vara om du tänker lite istället för bara känner? Lätt att säga från någon som är svensk, man och runt de fyrtio.

Vi börjar från början för några veckor sedan så hamnade jag vid ett middagsbord där ett par personer var mer än öppna med sina politiska sympatier, och jag behöver väl knappats nämna vilket parti det var. Diskussionen kändes väldigt obekväm och uttrycken så småningom hätska. Det var då jag insåg att det har blivit rumsrent, och att vi är inne på ett nytt varv med främlingsfientlighet likt det jag själv upplevde som barn och tonåring.

När jag blev tonåring var det dags att gå i skolan inne i Nyköping. vi pratar alltså om i början på 90-talet. Samma årtionde som Ultima Thule slog igenom och de färgade verkligen stan. I min värld kändes det som om ALLA lyssnade på dem, ja till och med min egen storebror vilket kändes helt absurt. Nyköping i sig var väldigt populärt och det reste nassar från hela Europa dit för vit-makt konserter bland annat. Ibland hölls dessa konserter precis bredvid våra vanliga diskon, och de hade signalerat sitt hatiska budskap långt i förväg. Jag blev rädd för bråk, och ville inte gå dit. Min hudfärg kommer aldrig kunna tala om att jag är svensk.

När jag var barn så hade min omgivning låtit mig förstå att jag inte var helt svensk, och jag fick höra det mesta som var inne på den tiden. Svartskalle var nog det första där jag tog väldigt illa vid mig, turk förmodligen det allra första. Jag vet vad ni tänker, det var ju bara barn och barn kan vara elaka mot varann. Jag vet, det är jag som bär de här ärren hela livet.

Under gymnasietiden så gjorde jag ett val, att stanna kvar i stan såg jag inte som ett alternativ. Jag sökte massor med utbildningar i andra städer för att komma bort från stans främlingsfientlighet och nazism. Ja, jag vet många andra städer hade samma problem.  Nu lyckades jag hamna rätt och hitta en ny plats. Främlingsfientligheten förföljer mig än idag, men idag har jag i alla fall självförtroende nog att stå upp för ett samhälle som jag tror på. Vi behöver snarare fler möten, inte färre, för att förstå varann, lära av varann, och lära oss att leva tillsammans.

Ingen inspiration, ingen motivation

av Linda

”Vad gör jag nuförtiden, varför hör man aldrig av mig, det var alldeles för länge sen jag skrev…”

Hjälp! Jag sitter fast i ett ekorrhjul och har noll inspiration. Livet är platt, en ständig lunk… Flödena på sociala medier känns platta, Facebook,  Instagram samma sak om och om igen *gäsp*. Själv är jag inte så mycket bättre, jag gör också samma sak om och om och om igen. Omgivningen känns som om den också lunkar på, men min omgivning är nog rätt nöjd med det, ett liv utan för mycket förändring eller djup. Inget fel med det men själv blir jag oinspirerad och tappar gnistan. Mitt liv kan inte gå på lunk elden måste brinna inombords annars förtvinar jag, ögonen måste vara fulla av liv annars så bleknar jag. Dags att sätta fyr!