livet

Känslor, 40-talister & generation x

av Linda

Det finns de som inte vet hur man pratar om sitt inre, eller som är i kontakt med sina känslor. Oftast handlar det kanske inte bara om att man inte vill, utan mer om att man inte vet hur man ska göra eller om det är ok. Efter att jag jobbat med mig själv under så många år så har jag förstått att det bottnar i så många olika saker, ett lands kultur och vilken generationstillhörighet man har, och såklart mycket mycket mer.

I hela mitt liv ända sen jag var liten har jag lärt mig att stänga inne vad jag känner och tänker innerst inne. Som jag tidigare tagit upp så har jag alltid skrivit om det, det blev min ventil att överhuvudtaget försöka få en bild och kunna förstå det som händer inombords. När jag under promenaden häromdagen lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat från förra året så sa han att skrivandet förmodligen fick honom att överleva, samma sak gäller för mig.

Var kommer då detta ifrån, det här med att stänga in sina tankar och känslor? Jag tror man får se det hela i ett större perspektiv, som en annan generation, en annan tid och ett annat land. Mina föräldrar växte upp under efterkrigstiden då det inte var särskilt gott ställt i landet, även om det gick på högvarv i jämfört med övriga Europa. Pappa som berättar hur han tidigt fick börja jobba för att kunna hjälpa farmor. Mamma som också kom ut i arbetslivet efter bara sju år i folkskola, van att också tidigt börja jobba och ta ansvar. Idag hade vi inte ens tänkt tanken att så unga personer skulle hjälpa till och bidra till familjen. När jag frågar pappa hur det kändes och hur han såg på sin situation så säger han att det inte fanns något val. Det var bara att gneta på och göra det som behövdes göras. Det fanns varken tid eller ens möjlighet till reflektion eller känslor. Det är under alla de här samtalen som vi har nu, efter alla mina år när jag arbetat med mig själv, som jag börjar förstå mina föräldrar. Förstå att vi har olika förutsättningar att prata om vårt inre och våra känslor. I deras liv och i den tid de växte upp så fanns det väldigt lite plats för just det, det praktiska tog överhanden. I det land vi lever i nu så är det fortfarande mest viktigt att vara så arbetsam som möjligt, att visa sig svag eller att öppna sig om hur man mår innerst inne är fortfarande inte helt ok. Ja jag är medveten om att det är lite bättre, annars hade jag nog inte suttit och skrivit det här inlägget istället hade det hamnat i en av mina böcker och så småningom i bokhyllan.

Mina föräldrar har fått vänja sig vid att jag kommunicerar och uttrycker mig långt mer än de flesta människor, men det gick. Idag är mina föräldrar mina största fans när det gäller mitt skrivande, och vi pratar om sådant jag gått och funderat på genom livet. Det hade jag aldrig kunnat drömma om, men det känns som högsta vinsten på lotteri. Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag skulle skriva och dela med mig av mitt inre, och få så många följare på min resa. Det känns också som högsta vinsten på lotteri.
Till alla er som går runt och stänger inne det ni känner, hitta ert sätt att kommunicera vare sig det är tal, skrift eller andra uttryck. Börja kommunicera med er själva så lättar ni i alla fall något på trycket.

Tryggare kan ingen vara

av Linda

På jobbet har jag nyligen pratat med en kollega och vän om det här, var människor väljer att sätta sina barn i skolan. För en tid sedan, jag tror till och med att vi pratar om ett par år, så frågade jag en vän till mig om de hade fått plats på förskolan för sin äldsta. Ja det hade de, och han svarade ”som tur var på rätt sida”. Jag frågade, vad menar du med på rätt sida?  Ja du vet väl var gränsen går för oss, svarade han. Till saken hör att min vän bor på höger sidan om en stor gata som så småningom leder ut från stan. Till vänster ligger stadsdelar som genom tiderna lidit av ett utanförskap.

Vi fortsätter samtalet och jag frågar min vän varför det skulle vara rätt sida. Vännen bli väldigt upprörd och nästan spottar från frågan om jag verkligen skulle sätta mina barn i en skola bland såna. Med såna kryper det såklart fram att det är barn med rötter i vissa länder som vi pratar om, och barn med en viss religion. Vännen undrar också om jag verkligen hade satt mina barn i skolor på den vänstra sidan av den stora vägen om jag hade haft några. Jag svarar att det hade jag för att jag hade inte velat att de skulle utsättas för samma sak som jag själv.

Vännen är inte inte ensam om att göra såhär, och jag står för att jag anser att val som detta istället ökar utanförskapet i samhället. Jag vet inte hur många gånger jag får veta att jag inte förstår för att jag inte har några egna barn. Jag vet inte hur många gånger vänner, bekanta och kollegor förklarar att man alltid vill ge sina barn så mycket trygghet som man kan, så därför lämnar man stan för bland annat de västra delarna eller kranskommunerna som exempel. Man vill ha lugn, ro och trygghet, en trygghet som bara en svensk vit omgivning kan ge. För till syvende och sista är det ju det man vill göra, man vill skydda sina barn från mångfalden som är ett faktum i samhället, men som man inte kan skydda dem emot hur länge som helst.

Det här gör ont. Det här får mig att känna utanförskapet, eller mellanförskapet, eller kalla det vad ni vill, på samma sätt som när jag var barn. Men varför tar du åt dig tänker nog flera av er? Därför att jag kommer aldrig att förstå vilken svensk vit trygghet som man vill ge sina barn. Det som många förknippar med den här tryggheten, är något som jag ville fly från.  Det fanns ingen trygghet i att inte vara vit men att bo i en vit omgivning, och från tio års ålder ständigt retad och påhoppad för att jag inte såg ut som alla andra

Nej jag kommer kanske aldrig att förstå eftersom jag inte har några egna barn. Jag förstår däremot så mycket, att det inte finns särskilt mycket trygghet i att vara svartskalle, neger, eller turk på burk, i områden och orter som fortfarande 2018 liknar den ort där jag växte upp. Med rädsla för varandra kommer vi inte särskilt långt, med möten kommer vi att komma längre.

Exotisk eller svartskalle

av Linda

Jag har tidigare skrivit en hel del om utanförskapet som man kan känna om man är adopterad, men det gäller inte för alla. Många hävdar att de har inte upplevt något särskilt utanförskap när man pratar med dem, men efter ett tag så kommer det fram att de flesta i alla fall någon gång har stött på det i olika grad.
Jag har precis tagit upp kontakten med en vän som jag lärde känna för 17 år sedan, och vi är adopterade båda två. De länder som vi kommer ifrån ligger grannar med varann.

Vi sågs för ett tag sedan och började prata om vår upplevelse av utanförskap. Vi har som sagt känt varandra i många år men det är första gången som vi berör adoption och utanförskap på det här sättet. För min del för att jag inte nosat på den delen av mig förrän jag fyllde 30, och omfamnade den först när jag fyllde 35.
Vi pratar om barndomen då min väns upplevelse inte alls är så negativ som min. Hon kan inte riktigt känna igen sig i samma utanförskap som jag. För omgivningen var hon exotisk, och visst fick det henne att känna sig speciell, men inte på det negativa viset.
För min del har jag varit allt från turk på burk, neger, svartskalle, blatte, you name it. Inget av det var särskilt positivt som ni kanske förstår.
Tänk så lite som behövs för att ett barn från en annan kultur och härkomst ska kunna kännas sig tillfreds och stolt. Nu säger jag inte att livet varit helt oproblematiskt för någon av oss men det är intressant att belysa det här. Det är inte så konstigt att jag känner att jag har något gemensamt med de som har en annan bakgrund, vare sig de är födda här, eller kom hit som små. Det delar vi inte riktigt min vän och jag. Medan jag rör mig över kontinenter, länder, folkslag när jag möter människor, så är hon mest i en svensk omgivning.

Vi konstaterar att vi tagit olika vägar när det gäller att förhålla oss till vår adoption. Hon står närmare ursprungslandet än jag och har till och med varit tillbaka dit. Det har inte jag. Jag har rest mycket på egen hand, bott utomlands och passat in på de flesta ställen där jag satt ner min fot. Jag känner mig inte så knuten till ett land, även om jag såklart kulturellt på insidan är svensk men med sydländska manér. Inget är rätt eller fel men tänk så olika man kan känna genom livet beroende på vad vi möts av för attityd som riktigt små.

Vald eller inte vald?

av Linda

Väl hemma hos mina föräldrar för att fira jul så kommer tankarna som så ofta när jag är där. Jag kan räkna de en två gånger jag faktiskt inte blev vald sist till något lag, eller de en två gånger jag faktiskt fick gå på kalas. Att inte bli vald redan tidigt i livet, i mitt fall redan när jag föddes, sätter sina spår det är ingen tvekan om det. Att inte bli vald som barn lite senare i livet sätter också sina spår, ingen tvekan om det heller. Skoltiden är ett gissel för mig som för så många andra. Jag älskade skolan för kunskapen och för allt jag lärde mig, det tog mig faktiskt vidare till en bra utbildning som jag kan luta mig mot. Det jag däremot inte älskade var det sociala där det inte fanns plats för några olikheter, andra bakgrunder eller kulturer.

Var har det då tagit mig i livet? Faktum är att det i mitt fall inte har varit helt negativt, utan det har fått mig att prestera och ta mig någonstans. Jag har ändrat mitt liv, min miljö, min omgivning, och det är mitt val. När jag har mina svackor så kommer såklart känslor tillbaka från förr, jag tillåter mig själv känna dem men jag har bestämt mig för att inte bli offer för dem. Jag har levt för länge med andras sanning istället för att vara mig själv.

Så sitter vi där vid middagsbordet på juldagen och jag pratar lite med mina föräldrar om mina funderingar. De konstaterar att det där med val redan fanns på deras tid, det vill säga när de växte upp i slutet på 50-talet början på 60. Att det där har påverkat mig det förstår de när jag förklarar hur det kändes att inte bli vald. Mamma säger efter ett tag, är du säker på att det inte har att göra med att du är mörk? Bara att hon ställer den frågan gör att jag slappnar av. Den ledsna lilla flickan inombords kan efter alla år få lite ro. Den lilla flickan som nog inte riktigt berättade allt som hände i skolan, och som skämdes över att det hände. Efter alla år när jag har försökt förklara hur det kändes, och hur jag har formats av det, har hon faktiskt förstått. Jag är stolt över mina föräldrar som vågar stå upp för människor med en annan bakgrund och en annan kultur. Det innebär att de faktiskt står upp för mig. De tar diskussionen utan att tveka, det borde fler göra.

Jag & #metoo

av Linda

Skammen är värst när det gäller att berätta om sina upplevelser av #metoo, men är det bara skammen som gör att det tar emot? Den senaste veckan så har jag funderat över vad det är som gör att det tar stopp när jag ska berätta vad jag varit med om. När vi kvinnor/tjejer pratar om #metoo så är det sällan någon som inte kan sätta sig in i situationen eller känslorna även om alla inte har upplevt det, eller upplevt samma saker.
När det gäller män då… Det är här det tar emot. Det är här jag, från nästintill alla, får en känsla av att de inte tror det är sant. Jag ska inte säga alla. Det finns en och annan som inte kräver det jag upplever att de flesta män/killar som jag pratar med om detta kräver – bevis.

För min del så har det gått så många år, och jag har förträngt själva övergreppet under så lång tid tills det en dag kom fram i mitt medvetande. Det finns ingen teknisk bevisning för den spolades ut i duschen den där natten. Det är som de flesta säger ord mot ord, men jag tror inte min förövare ens kommer ihåg den där natten. Det raseri och de svarta ögonen han får vid vissa tillfällen gör att han inte vet vad han tar sig för, och definitivt inte kommer ihåg det efteråt.

Har man bara sin berättelse så känns den inte så mycket värd, i alla fall inte när man pratar med de flesta män (och såklart med en del kvinnor också). En del av mina vänner tror nog det var ett vanligt bråk den natten mellan två stycken som ”tyckte om varandra”, och där den intima delen slutade med lite hårdare tag. Att det har gått så lång tid att berätta om det gör nog att de allra flesta tvivlar på om det är sant det som hände.
Jag känner mig förvirrad när en del vänner lyssnat på min berättelse, men ibland pratar och umgås med personen som gjorde mig så illa på många sätt. I min värld är det som att säga ja till övergrepp och #metoo, men vad vet jag, jag har ju bara min berättelse som ärrat mig för livet.

Vem har sagt att jag inte duger?

av Linda

Jag spinner vidare på mitt förra inlägg om att näst intill konstant anpassa sig efter sin omgivning. När man inte vet vem man är försöker man att skapa sig själv, och jag tror det är mer så för mig och andra adopterade som inte alltid har någon solid grund att stå på.

Som jag tidigare skrivit om så stod det klart för mig att jag var annorlunda när jag nio-tio år och mina klasskompisar upptäckte att jag inte såg ut som dem. Det fortsatte med att min kropp inte dög, jag var inte bara mörk utan även tjock och fet. Jag längtade alltid hem, hem till de trygga fyra väggarna i huset där jag kunde gömma mig, och där jag kunde vara mig själv. Jag ville inte gå ut, jag ville inte träffa folk, jag kände mig aldrig trygg och säker. Den onda cirkeln började snurra och först nu vill jag att den tar slut på riktigt.

Flera av mina relationer har fått mig att känna likadant och framkallat känslor från förr. Jag har känt att jag inte räckt till, och att jag velat gömma mig. Det har aldrig räckt att vara jag. Men säger ni, det sitter väl bara i ditt huvud? Nej det gör ju inte det, jag har fått min beskärda del av ord och uttryck som förminskat mig och fått mig att känna mig mindre värd. Det är bland annat det som är det psykiska våldet i en nära relation.

Sitter i soffan och funderar över sambandet mellan det som hände mig som barn, mina relationer, och min egen erfarenhet av me too. Det negativa har format mig, och jag har tagit det med mig upp i vuxen ålder när jag har mina svackor. Det är andra som sagt att jag inte duger och jag har låtit det bli min sanning, men hey jag gillar faktiskt mig själv. Det tar för mycket kraft och energi att kämpa hårt för att bli någon annan än mig själv, därför säger jag nu till mitt vuxna jag: Jag är jag och jag duger.

 

Åt helvete med anpassning 2018!

av Linda

Då skriver vi den 1 januari 2018 på ett nytt blad. I år är det tjugo år sedan jag flyttade hemifrån, och tjugo år sedan jag flyttade till Skåne. Jag pratar ofta i mina inlägg om tillhörighet.  Jag tror att grunden för att få känna tillhörighet är att anpassa sig om man känner sig annorlunda. Den senaste tiden har jag funderat kring när anpassningen började för min del och kommit fram till att den mer eller mindre pågått hela livet. Som vuxen har jag hittat mer rätt, vet mer vem jag är och vad jag står för, men det kommer ändå svackor som till exempel den här hösten/vintern.

Som liten tittade jag mig runt och försökte se hur man skulle se ut, hur man skulle vara, hur/vad man skulle göra för att passa in. Mycket lite av det stämde in på mig. Jag gillade andra saker, jag såg annorlunda ut, och jag var bra på andra saker som kanske inte var så vanliga. Istället för att se det som en tillgång så har all min tid och energi gått åt till att försöka vara som alla andra, göra mer eller mindre samma saker som alla andra, och gå samma väg som alla andra går. Jag vet mycket väl vad som inte är min väg för magen knyter sig.
Jag kan inte påstå att det blev så mycket annorlunda som vuxen, när jag har mina svackor faller jag in i det där beteendet igen.  Jag har inte längre ork att vara något annat än mig själv och jag har bestämt mig att lyfta bort oket från mina axlar.

2018 har jag lovat att anpassa mig efter en enda person nämligen mig själv. ♥

Hemvändare

av Linda

Där jag befinner mig just nu är det långt till närmsta bar, så jag blir ingen riktig hemvändare den här juldagen heller. Det har alltid varit ångestfyllt att vända hem den största helgen av dom alla, och då pratar jag inte om julfirandet inom hemmets fyra väggar. Jag blir alltid starkt påmind av viljan att höra till, en vilja som är stark hos oss alla. 

Om någon vecka går jag in på mitt tjugonde år som utflyttad, och jag kommer inte tillbaka. Förr flyttade folk dit jobben fanns. Många i min generation flyttade för att kunna vara fria, leva livet på sitt sätt, och för att kunna höra till. I det här fallet pratar jag inte alls enbart om hudfärg, utan också om tankesätt och värderingar, och om viljan att kunna komma vidare i livet utan villan, Volvon och vovven. 

Som ni alla vet som följer mig så har jag hittat min plats, men när jag vänder hem så upptäcker jag varje gång att det inte finns något att återvända till. Jag har inga gamla vänner att återse, eftersom jag inte hade något social umgänge att tala om när jag bodde här. Jag har inte heller någon nära relation med kusiner eller släkt, eftersom jag alltid upplevt att de som följer den givna normen är de som värderas högst. Relationen till syskonen är inte heller särskilt tät, även om vi inte på något sätt är osams. Det är barndomens känslor av att inte riktigt höra till, och inte riktigt ha någon, som kommer tillbaka. 

Det mesta som jag gör den här helgen är att gå upp och nedför trappen i barndomshemmet. Allt är självklart inte bara mörkt, det är skönt att koppla av i lugn och ro. Det är tufft när starka känslor från förr kommer över en, men jag tröstar mig med att jag är vuxen och att detta inte är min vardag längre. Jag lever ett liv där jag är fri och har möjligheter att utvecklas. 

Otaliga krönikor som handlar om samma ämne vittnar om att jag inte är ensam, och att julen för de flesta handlar om att pendla mellan att vara vuxen och att vara barn. 

God fortsättning till alla och envar! ❤

Det som inte syns utanpå…

av Linda

Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån tjej/kvinna, en sån som dom andra. Social, utåtriktad, energisk, driftig och framåt, inte skulle det hända mig? Det gjorde det, och vad jag försöker lära mig nu är att mäns våld mot kvinnor kan drabba vem som helst. Spelar ingen roll hur bra du lyckas i livet eller vilken samhällsklass du tillhör, ingen går fri när det väl drabbar en. Jag var fast i en relation från och till i fem år, där våldet var närvarande näst intill hela tiden både fysiskt och psykiskt, men mest psykiskt.

Såklart är det skamligt att prata om, såklart undrar jag vad min omgivning ska tänka om mig. Det finns många i min omgivning som undrar om det verkligen har hänt, eller om det är jag som hittar på och överdriver nu igen. En del i min omgivning säger att de inte reagerade för att jag själv inte reagerade. Hur man nu kan reagera när man är så nedbruten att man inte vågar ringa någon, för det sociala livet sakta men säkert tynar bort. Hur jag orkade fungera, jobba och träna som vanligt är idag för mig en gåta.

Det är nu som huvudet snurrar runt. Det är först nu som jag fattar vad som hänt. För första gången för snart ett år sedan var det en vän till mig som lyssnade på allt jag hade att berätta om den här relationen. Under det här året, fram tills nu, kan jag väl inte säga att det har hänt så mycket mer än att jag för en del har vågat berätta hur utsatt jag faktiskt var och på vilket sätt. Som jag skrivit tidigare så har jag gått på samtal i många många år, och vändpunkten kom vid ett sådant tillfälle i somras. Ett visst övergrepp har framträtt väldigt klart och tydligt ända sedan i våras, och jag kan se hela händelsen framför mig igen. Det är många år sen det hände, men minnena är starka.
Det är det här övergreppet jag berättar om under ett samtal i somras. Vi kommer snabbt fram till att jag behöver annan hjälp, vilket jag redan tänkt. Väl hemma tar det inte lång tid att hitta rätt ställe, men det tar mig en vecka att ringa. JAG ÄR INTE EN AV DOM, det är mantrat som mal om och om igen i huvudet.

Det här är ytterligare något jag behöver jobba igenom för att kunna bli hel, det är svårt att förstå hur mycket inre stress det här har skapat. Jag slår i botten och börjar öppna dörrarna en efter en. Den här resan är jävligare och skamligare än någon annan jag har gjort, den är inte heller slut än, den har också bara börjat.
Mäns våld mot kvinnor sker oftast där vi ska kunna vara trygga, inom hemmets fyra väggar i våra närmaste relationer.

Vägskäl

av Linda

När jag var i 30-årsåldern hade jag ett förhållande med en kille som verkligen ”tjatade” på mig att börja rota i min bakgrund. Såklart så visste han att jag var adopterad, och försökte lite då och då pusha mig att bli nyfiken på Indien och börja söka mina rötter. Det hände väl inte så mycket just där och då mer än att jag tittade igenom mina papper med mamma och pappa någon gång när jag var hemma hos dem, och fick med mig kopior hem som snabbt hamnade i bokhyllan.

Jag har skrivit flera gånger om att min resa att börja närma mig Indien startade på riktigt för tre år sen. Det är sant, det var då jag tog några viktiga kliv framåt. Vad jag innerst inne vet så startade den några år tidigare, vid 32-års ålder, när jag var tvungen att välja om jag skulle bli förälder eller inte. Idag kan jag prata om det, men det skulle ta många år att läka ihop och tryggt kunna stå för mitt val. Att välja att inte bli förälder är skamfyllt i sig trots att det var 2011 när allt hände. Jag har i efterhand reflekterat över hur det var för mig som adopterad, och kommit fram till att jag hamnade i ett vägskäl. Jag har aldrig drömt om Svensson-liv och inte heller vill jag ha ett hus, trots att jag är uppväxt i hus. Redan där har jag känt mig annorlunda eftersom det alltid varit min omgivnings största dröm att vid en viss ålder bo i hus och ha familj, gäller både släkt som vänner. Mina drömmar har alltid sett annorlunda ut än att slå sig till ro, mina drömmar handlar om att utvecklas och komma framåt i livet på olika sätt, och om att vara fri.

Det satte i alla fall igång en massa tankar som adopterad när jag skulle göra mitt val, dels så hade jag ju fått en möjlighet att överleva och få ett liv för att mina föräldrar blev ofrivilligt barnlösa. Skulle jag då göra valet att välja ”fel” utväg? Vänner som kämpat febrilt för drömmen om barn, hus och hem skulle jag verkligen välja att inte bli förälder? Alla andra kämpade ju så hårt. Det var säkert flera som tyckte det gick lite för lätt för mig (att lyckas så snabbt få chans att bilda familj), och det finns säkert de som undrade och fortfarande undrar hur jag kunde välja att inte bli förälder. Allt det här var ju utifrån deras perspektiv, de skulle aldrig ha valt samma väg som jag. Innerst inne visste jag hela tiden att just jag inte ville bli förälder, att jag inte alls ville ta på mig det ansvaret. Jag bar bara alla andras ok på mina egna axlar. När jag väl funderat fram och tillbaka, och väl fått en klar känsla i magen vad som var rätt för mig, då utgick jag från det och gjorde mitt val. Det var ingen dans på rosor och det tog nästan ett helt år innan jag var tillbaka någorlunda mentalt.

Vad menar jag då med att detta blev ett vägskäl? Under den här perioden funderade jag mycket på mig själv, min chans till ett nytt liv i ett annat land som bebis, min icke-existerande relation till min bakgrund och till Indien. Någonstans där och då förstod jag att jag ville bli hel, och någonstans där och då började jag trevande min resa. När jag väl var på banan igen så läste jag igenom alla kopior av papper som en gång hamnat i bokhyllan. Jag ville knyta samman det lilla barnet i Sverige som jag hade full koll på, med det lilla barnet som föddes i Indien. Jag bara älskar hur en av mina indiska vänner låter andra ta del av hans resa under namnet ”Know your roots, know yourself”. Så känner jag också, ”känn dina rötter, känn dig själv”. Så jag upprepar mig än en gång, min resa är inte slut den har fortfarande bara börjat.