Det är väldigt sällan jag delar med mig av mitt ursprung i tjänsten, men idag föll det sig så. En kvinna från Australien frågade om mitt ursprung, och jag bad henne gissa. Gissade hon rätt? Nä, inte på första försöket då hon trodde jag kom från någon ö i Stilla havet. Nästa gissning prickade hon rätt med lite geografisk hjälp, men hon tyckte också jag såg ut att kunna ha aboriginskt ursprung. Det är första gången någon har gissat på dessa platser/länder. Sedan en hel del år tillbaka är jag stolt och tillfreds över mitt ursprung, det är en oerhörd lättnad inombords.

Jag trodde i min enfald att de grupper för adopterade som jag är med i var en fredad zon där främlingsfientlighet, rasism, fördomar och sverigedemokrater inte hade någon särskilt stor plats. Jag vet att det är en utopi. Så klart jag visste det skulle komma, men det är alltid svårt att vara beredd mentalt. Inlägget i en av grupperna handlar från början om förbudet mot heltäckande klädsel som Danmark har infört, mycket snart låter en del tongångar i tråden som hämtade från trådar där SDs anhängare håller till.

Med den utländska bakgrund som de flesta av oss har så är det för mig en stor gåta att man överhuvudtaget kan sympatisera med SD, eller överhuvudtaget vara verksam politiskt för dem. Med deras rötter bland skjortor som är bruna, trots att de numera bytt ut dem till andra färger för att kunna smälta in och bli lite folkliga, så finns det ju ingen logik i att ens befatta sig med dem. Som vanligt när någon politiker från SD blir ifrågasatt så kommer det inga svar, det enda som kommer är motfrågor för att vända bort fokus från dem själva. Det är alltid tunt när SD ska leverera lösningar, eller föra sin politik i diskussioner. Varför? I mina ögon så handlar det fortfarande om en fråga, om invandring. Allt har sin grund i detta trots att SD vill få det att låta som att de värnar om alla andra områden, och ute i stugorna går detta hem. Fy fan! SDs offerkofta är det ännu fler som går på. Jag tänker inte sluta ifrågasätta och stå upp för ett samhälle baserat på mångfald med allas rätt till en plats.

En del av oss adopterade anser oss vara förmer än andra människor med ursprung i ett annat land, som om det vore en tävling. Efter allt jag varit med om gällande mitt ursprung och min hudfärg är det är en tanke som jag ALDRIG kommer förstå…
Har skrivit om detta tidigare bland annat här, Kokosnötens komplexitet, skalad eller inte skalad

Jag har även tidigare skrivit om mina tankar kring SD bland annat här, Here we go again…

Jag har funderat ett tag på om jag ska skriva något om den här lappen, eller om jag ska låta bli. Personen som fick den är också adopterad, och den dök upp förra veckan i en av grupperna på Facebook som jag är med i. Att låta bli är som att säga att den inte finns, att skriva en rad om den säger en hel del om den verklighet jag och andra adopterade möter i vårt mellanförskap. Personerna som författar dessa lappar ser inte att vi befinner oss i ett mellanförskap, de vill helt klart ställa oss utanför.

Idag blir jag inte livrädd som jag blev när jag var liten och yngre, idag blir jag mer nedstämd och ledsen att samma sak upprepar sig som då. Det är som ett eko från förr.
Jag önskar jag kunde säga att lappen är den sista jag ser av det här slaget, men tyvärr så finns det väl inte mycket som tyder på att klimatet i samhället är på väg att bli mer inkluderande just nu, snarare tvärtom.

Jag kommer fortsätta göra min röst hörd, för är det något som den här lappen visar, så är det att alla som kan måste stå upp för mångfald och inkludering. Man vet aldrig, nästa gång kan det vara min tur.

Så kom det, och jag hade det på känn. Som jag skrivit innan så är jag med i flera adoptionsgrupper på Facebook, och har känt att det är ett bra sätt att nå ut med mitt skrivande. Nyss blev jag kontaktad av en moderator i en av grupperna som hade fått meddelande om att jag länkar för mycket till min egen sida i gruppen.

Eftersom jag jobbat igenom både tankar och formulerat inlägg så känns det naturligt för mig att använda dem även i dessa grupper, något som inte uppskattas har jag nu förstått. Jag tror inte att min blogg är ”så jävla amazing” som någon uttryckte det i just den gruppen, och jag är inte dummare än att jag förstår att personen i fråga inte uppskattar mitt skrivande. Det är klart och tydligt att vi inte nådde varandra på många olika plan. Mitt mål är att nå ut, försöka ge andra en chans att se hur komplex identitet det är att vara adopterad, och att kanske få andra att känna igen sig på många olika sätt.

I min värld så är grupper öppna forum där vi kan dela med oss till varandra, och mitt skrivande är till för att öppna upp diskussion och dela erfarenheter. Som i alla grupper så läser man det man vill läsa, och resten scrollar man förbi, men så är inte fallet i den här gruppen har jag också nu förstått. 

Jag kan inte låta bli att tro att detta handlar om avundsjuka, och att det även finns en aning jante i bakgrunden. Att som adopterad kräva öppenhet, förståelse och tolerans av andra, men inte riktigt klara av det själv får jag inte riktigt att gå ihop.

Visst darrar fingrarna en aning när jag skriver det här, men vill man sätta munkavle på mig så lämnar jag ett jävligt långt eko efter mig.

Just det, ni som är med i Indien/Sri Lanka gruppen dela gärna det här, för det får inte jag. Gemenskap? … eller inte.

Jag kunde alltid göra läxorna, eller ja kanske inte matten helt på egen hand utan pappas hjälp. Att inte kunna göra läxan var en smärre katastrof den gången när det hände, och jag kände helt plötsligt att jag inte tillhörde någon.

I olika forum som jag är med i tillsammans med andra adopterade läser jag rätt så ofta om föräldrar som inte riktigt vet vad de ska göra med vissa av deras barns läxor. Det handlar alltid om uppgifter som har med bakgrund och ursprung att göra, och om det vet vi väldigt lite de flesta av oss.

I mitt fall handlade det om en läxa i biologin. Ni vet det där med arvsanlag, genetik och ögonfärg. Jag kommer ihåg än idag hur stel jag blev, och hur jag fick panik nästan direkt när vi fick uppgiften att göra hemma. Hur fan skulle detta gå till? Jag hade ju ingen aning om min bakgrund, och jag kunde ju inte gå efter mina föräldrar för det skulle ju inte bli rätt. Jag skulle vara den enda i hela klassen som inte skulle kunna göra läxan, och jag skulle aldrig någonsin kunna göra den heller. Den kvällen var jag så ledsen, och jag kände mig så värdelös, och ensammast i världen. Jag tyckte det var så pinsamt att inte ha någon ”riktig” familj för på den tiden, och i den klassen, fanns det knappast några annorlunda familjekonstellationer.

Jag hade hoppats att utvecklingen av uppgifter gått framåt, och att man på ett annat sätt vore mer medveten om den problematik om många av oss adopterade har när det gäller vårt ursprung. Barn som har ett annat påbrå, eller som kommer från en annan kulturell bakgrund, har förmodligen kunskap om släkt och familj. Vi däremot, vi hamnar lite mellan stolarna när det gäller just det. Det är tufft som det är att vara vit/svensk på insidan men brun på utsidan som många av oss är. Varje litet steg som får oss att känna att vi står lite stadigare när det gäller vår identitet som adopterade är guld värt, och det är först i skolvärlden som barn vår identitet inte är lika naturlig som inom hemmets fyra väggar.