mångfald

Genetik, när jag inte kunde göra läxan

av Linda

Jag kunde alltid göra läxorna, eller ja kanske inte matten helt på egen hand utan pappas hjälp. Att inte kunna göra läxan var en smärre katastrof den gången när det hände, och jag kände helt plötsligt att jag inte tillhörde någon.

I olika forum som jag är med i tillsammans med andra adopterade läser jag rätt så ofta om föräldrar som inte riktigt vet vad de ska göra med vissa av deras barns läxor. Det handlar alltid om uppgifter som har med bakgrund och ursprung att göra, och om det vet vi väldigt lite de flesta av oss.

I mitt fall handlade det om en läxa i biologin. Ni vet det där med arvsanlag, genetik och ögonfärg. Jag kommer ihåg än idag hur stel jag blev, och hur jag fick panik nästan direkt när vi fick uppgiften att göra hemma. Hur fan skulle detta gå till? Jag hade ju ingen aning om min bakgrund, och jag kunde ju inte gå efter mina föräldrar för det skulle ju inte bli rätt. Jag skulle vara den enda i hela klassen som inte skulle kunna göra läxan, och jag skulle aldrig någonsin kunna göra den heller. Den kvällen var jag så ledsen, och jag kände mig så värdelös, och ensammast i världen. Jag tyckte det var så pinsamt att inte ha någon ”riktig” familj för på den tiden, och i den klassen, fanns det knappast några annorlunda familjekonstellationer.

Jag hade hoppats att utvecklingen av uppgifter gått framåt, och att man på ett annat sätt vore mer medveten om den problematik om många av oss adopterade har när det gäller vårt ursprung. Barn som har ett annat påbrå, eller som kommer från en annan kulturell bakgrund, har förmodligen kunskap om släkt och familj. Vi däremot, vi hamnar lite mellan stolarna när det gäller just det. Det är tufft som det är att vara vit/svensk på insidan men brun på utsidan som många av oss är. Varje litet steg som får oss att känna att vi står lite stadigare när det gäller vår identitet som adopterade är guld värt, och det är först i skolvärlden som barn vår identitet inte är lika naturlig som inom hemmets fyra väggar.

Är du född i Sverige?

av Linda

Idag för två veckor sedan var jag på en grupprådgivning för nyföretagare. Jag har tankar och idéer om vad jag egentligen vill göra, så jag tyckte det var dags att ta tag i den saken.

Själva rådgivningen i sig var det inget fel på men jag reagerade på frågorna man skulle svara på när man skulle anmäla sig. Är du född i Sverige? Den frågan kom två gånger i själva anmälningsformuläret. Jag har försökt slå bort de känslorna som jag kände redan direkt när jag skulle svara. Känslorna bubblade upp, känslan av att inte vara på riktigt, att inte vara fullvärdig som svensk, att inte riktigt tillhöra majoritetssamhället. Jag är numera tillfreds med att jag har ett annat ursprung än svensk, men på grund av mina erfarenheter genom livet känns frågan som om den vill kategorisera mig och få mig att inte riktigt höra till ändå. Det känns fortfarande inte som om det är ok att vara svensk med ett annat ursprung än just svensk, trots att det i kalendern står 2018 och vi borde ha tagit ett kliv bort ifrån det.

Jag förstår att det förmodligen handlar om någon form av statistik grundad på födelseland och företagande men ändå. Kort och gott fick det mig att känna mig utanför. Tänk att små små frågor kan väcka så starka känslor inom en. Häromdagen tog jag mod till mig och mailade VDn för organisationen och gav min feedback, får vi se vad svaret blir.

 

Hårdare tag eller fler möjligheter?

av Linda

Jag läser och hör om hårdare tag, om ordning och reda, och att detta är de enda sätten att få fason på samhället. Jag tror inte på det. Missförstå mig rätt, såklart ska det finnas resurser till att utreda brott, både grova och mindre grova. Det ska såklart också finnas resurser för att komma åt den organiserade brottsligheten, men innan dess då? Finns det inget vi kan göra innan vi har kommit dit?

Det är klart vi kan! Det handlar precis om det som jag har skrivit om otaliga gånger i mina inlägg , ge alla en plats och en chans i samhället oavsett kulturell bakgrund, härkomst, religion, kön, listan kan göras lång.
Ge barn och ungdomar i utsatta områden som är på väg att halka dit fler möjligheter och alternativ redan i tidig ålder. Redan när de är väldigt små så vet de att de inte har en given plats i samhället, de ser det på omgivningen och de ser det förmodligen hemma inom familjen. Redan i skolan står det ganska klart vilket värde en hel del barn har, och hur samhället ser på dem och de områden där de bor.

Här finns det ett ansvar att inspirera dem att ta för sig, att de har lika stor rätt som alla andra att ta andra vägar i livet för vägarna finns. Det finns många alternativ att inte välja en brottslig bana, men det krävs att samhället ger plats åt dem som är på väg åt fel håll. Det krävs också att de blir medvetna om valen, att de känner att vidareutbildning efter gymnasiet är till för dem. Att företag så småningom vill anställa dem oavsett namn, härkomst eller var de bor. De krävs att de har förebilder som kan förmedla inspiration och hopp till barn och unga.

Sånt jävla vänsterflum hon kommer med tänker kanske en och annan nu som läser. Varsågod, jag ska inte hindra dig från att tycka det. Vad jag däremot kommer hålla fast vid är att det är allas vårt ansvar att skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats, människa till människa i varje möte, företag som är beredda att främja mångfald, politik i form av att tidigt satsa på att lyfta fram alternativen att kunna välja rätt väg i livet. Det finns mycket att göra inom området, och med min utbildningsbakgrund hoppas jag kunna syssla med mångfaldsutveckling och inspiration inom en snar framtid.