Det finns de som inte vet hur man pratar om sitt inre, eller som är i kontakt med sina känslor. Oftast handlar det kanske inte bara om att man inte vill, utan mer om att man inte vet hur man ska göra eller om det är ok. Efter att jag jobbat med mig själv under så många år så har jag förstått att det bottnar i så många olika saker, ett lands kultur och vilken generationstillhörighet man har, och såklart mycket mycket mer.

I hela mitt liv ända sen jag var liten har jag lärt mig att stänga inne vad jag känner och tänker innerst inne. Som jag tidigare tagit upp så har jag alltid skrivit om det, det blev min ventil att överhuvudtaget försöka få en bild och kunna förstå det som händer inombords. När jag under promenaden häromdagen lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat från förra året så sa han att skrivandet förmodligen fick honom att överleva, samma sak gäller för mig.

Var kommer då detta ifrån, det här med att stänga in sina tankar och känslor? Jag tror man får se det hela i ett större perspektiv, som en annan generation, en annan tid och ett annat land. Mina föräldrar växte upp under efterkrigstiden då det inte var särskilt gott ställt i landet, även om det gick på högvarv i jämfört med övriga Europa. Pappa som berättar hur han tidigt fick börja jobba för att kunna hjälpa farmor. Mamma som också kom ut i arbetslivet efter bara sju år i folkskola, van att också tidigt börja jobba och ta ansvar. Idag hade vi inte ens tänkt tanken att så unga personer skulle hjälpa till och bidra till familjen. När jag frågar pappa hur det kändes och hur han såg på sin situation så säger han att det inte fanns något val. Det var bara att gneta på och göra det som behövdes göras. Det fanns varken tid eller ens möjlighet till reflektion eller känslor. Det är under alla de här samtalen som vi har nu, efter alla mina år när jag arbetat med mig själv, som jag börjar förstå mina föräldrar. Förstå att vi har olika förutsättningar att prata om vårt inre och våra känslor. I deras liv och i den tid de växte upp så fanns det väldigt lite plats för just det, det praktiska tog överhanden. I det land vi lever i nu så är det fortfarande mest viktigt att vara så arbetsam som möjligt, att visa sig svag eller att öppna sig om hur man mår innerst inne är fortfarande inte helt ok. Ja jag är medveten om att det är lite bättre, annars hade jag nog inte suttit och skrivit det här inlägget istället hade det hamnat i en av mina böcker och så småningom i bokhyllan.

Mina föräldrar har fått vänja sig vid att jag kommunicerar och uttrycker mig långt mer än de flesta människor, men det gick. Idag är mina föräldrar mina största fans när det gäller mitt skrivande, och vi pratar om sådant jag gått och funderat på genom livet. Det hade jag aldrig kunnat drömma om, men det känns som högsta vinsten på lotteri. Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag skulle skriva och dela med mig av mitt inre, och få så många följare på min resa. Det känns också som högsta vinsten på lotteri.
Till alla er som går runt och stänger inne det ni känner, hitta ert sätt att kommunicera vare sig det är tal, skrift eller andra uttryck. Börja kommunicera med er själva så lättar ni i alla fall något på trycket.